Det är inte lätt att göra politisk konst idag. Det går an att göra hiphop med politiskt budskap, men få kommer undan med att skriva politiska ballader till gitarr. Ställningstagande bildkonst är ok om konstnären är cool.

Inom litteratur och teater tycks den gamla regeln ofta gälla, att man får ha politiska budskap så länge de inte går ut över gestaltningen. Det politiska budskapet ska springa ur gestaltningen och inte sägas ut för tydligt. Vad som sen är för tydligt för vem beror förstås inte bara på gestaltningen utan också vilket budskapet råkar vara.

En som bryter mot den här modellen är den danske dramatikern Christian Lollike (f. 1973) som har haft hela två pjäser uppsatta på svenska i Helsingfors under det gångna halvåret. Kosmisk fruktan – eller dagen då Brad Pitt fick paranoia, som i höstas sattes upp av Teater Viirus, behandlar främst våra schitsofrena inställning till klimatuppvärmningen. Underverket som för närvarande går på teater Universum med Siriusteatern behandlar förhållandet mellan konsten, terrorn och vår oförmåga att relatera till ”den andre”. Låter lovande eller hur? Men uppgiften är inte alldeles enkel.

I stället för berättande och gestaltning satsar Lollike på polyfona collage där samtidens stora samhällsproblem luftas med en rejäl dos ironi. Han ger inga svar utan varvar olika röster, klichéer och teman om varandra. Textens explicita påståenden pekar mot andra påståenden som i sin tur pekar mot ytterligare andra. Till synes finns här inga pekpinnar; ironin och avsaknaden av svar gör också den politiska tematiken estetiskt rumsren.

Trots detta är resultatet ändå märkligt mässande. Mitt i Lollikes svarslöshet finns det ett stort finger som från början till slut pekar på mig och säger att jag är skit. Jag är skit per definition eftersom all den här skiten finns i världen samtidigt som jag skannar hyllorna i S-market efter ekologiskt tomatkross. Undertonen är på ett märkligt sätt oironisk eftersom han/texten så definitivt ”vet” att vårt engagemang i miljö- och samhällsproblem är oäkta. Man kan se det här som en variant av arvsynden, inte djupt upplevd i självrannsakan, utan serverad av en ung predikant som vid kyrkkaffet inte ser oss i ögonen.

Skit är jag också, förvisso, men inte på det sätt som det pekande fingret antyder. Han talar inte till mig för han känner mig inte. Vi etablerar inget kontrakt. Den programmatiska avsaknaden av sympati för dem (oss västerländska, privilegierade, fördomsfulla, självgoda) som han talar till dödar engagemanget.

Å andra sidan är tunnheten med säkerhet en medveten del av Lollikes projekt, kanske ett sätt att kränga sig ur den ganska snäva ram för politisk konst som kravet på en politiskt obesudlad, fyllig gestaltning skapar. Kanske kan man också använda hans texter på ett sätt där människan är sedd och inte bara projicerad. Kanske kan man alternativt vända tunnheten och kylan till en fördel och spränga sig ut ur just det här kravet på intresse för människan.

I väntan på nya preliminära svar kan jag i alla fall glädja mig åt att det finns ett levande intresse för engagerad teater i det finlandssvenska sammanhang som så ofta klandras för konservatism och harmlös trevlighet.