Brittiska professorn Becky Francis befarar att skolans rigida genusmodeller skapar problem i samhället. Däremot berömmer hen det nordiska arbetet med att motarbeta stereotypier.

Texter om könsroller och jämnställdhet brukar börja med negativ inledning. Låt oss då lyfta upp ett ur nordiskt perspektiv positivt exempel allra först. Exemplet får Becky Francis, professor i pedagogik vid University of Roehampton, Storbritannien, stå för.

Francis har lyssnat på den svenska genusforskaren Hillevi Lenz Taguchi under ett seminarium om könsmedvetenhet i lärarutbildning vid Helsingfors universitet och inleder sin föreläsning med en ursäkt.

– Jag är ledsen om ni inte får ut så mycket av den här föreläsningen. Men under den korta tid jag har varit i Finland, och speciellt nu när jag har hört Hillevis presentation, har jag bara gått omkring och muttrat över hur dåligt ställt vi har det i Storbritannien. Att det överhuvudtaget diskuteras könsroller i undervisning, för att inte tala om att man har utvecklat modeller för att motverka stereotypier, ter sig nästan otänkbart ur ett brittiskt perspektiv. Problemen jag tar upp här måste te sig snarast arkaiska för er.

Grabbighet framhävs

I sin forskning har Francis koncentrerat sig på så kallade ”HAP students” eller ”high achieving and popular students”, fritt översatt populära elever med goda betyg. Ur ett sampel på runt 120 elever i ålder 12-13 år har man valt ut ca 20 barn som både är populära och får höga skolvitsord. Alla som har skolgången i någorlunda fräscht minne vet att höga vitsord lätt leder till en plugghäst-stämpel, vilket inte gör att man håvar in storkovan i popularitetspoäng. Men det finns alltid några personer som klarar av balansgången mellan skolframgång och tillräcklig coolhetsfaktor och både kan äta kakan och ha den kvar.

Francis har försökt komma fram till vilka sociala beteendemönster som är utmärkande för de här eleverna. Föga överraskande är de populära eleverna socialt begåvade och utåtriktade, men en annan faktor hon lagt märke till är att HAP-eleverna ofta tenderar att hänfalla till stereotypa manliga och kvinnliga modeller.

– Killar förväntas vara bra på praktiska ämnen, fysisk aktivitet och äventyrlighet. För att kompensera det icke-maskulina i att vara bra på att läsa, skriva och lära sig i skolan och undvika plugghäst-stämpeln, framhäver de sin grabbiga sida. Ofta tar det sig uttryck i att man talar högljutt på lektionerna, leker fysiska lekar och smågnabbas med varandra genom att knuffas och lekfullt slå varandra. Nästan alla manliga HAP-elever i forskningen var också bra på idrott.

Hypersexualitet

Hos tjejerna framhävs på samma sätt ”bimboaktiga” drag, något som Francis kallar för hypersexualitet. Man anspelar gärna på sex, använder avslöjande kläder och flirtar både med andra elever och lärare. De duktiga och populära tjejerna är intresserade av till synes ytliga ting, som mode, utseende och den senaste popmusiken. Kvinnliga HAP-elever sitter ofta demonstrativt och fixar sitt utseende under lektionerna; filar naglar, borstar håret eller rättar till make-upen. De är för det mesta trendigt klädda och sätter både tid och pengar på kläder.

Hos både killar och tjejer framhävs en demonstrativ heterosexualitet, ”doing heterosexuality” kallar Francis det för. Man diskuterar ofta och ingående det andra könet och fysiska kontakter mellan kvinnor och män. Speciellt bland killar råder en rädsla för att uppfattas som ”fjollig”. Så gott som alla HAP-elever hade, eller hade haft, någon form av nära förhållande med en person av det andra könet.

Är det här nu nånting att hetsa upp sig för, kanske någon tänker. Pojkar ska väl få vara pojkar och flickor ska väl få vara flickor? Men enligt Francis är det här bara ett led i ett större problem i Storbritannien. Roten till det onda är det ytt-erst ojämlika klassamhälle som råder i landet, och som fortfarande är starkt inom utbildningen. Den långt dragna praxisen med elit- och privatskolor har lett till att många bra skolor i dag kan mer eller mindre kan handplocka sina elever. Klyftan mellan över- och underpresterare växer igen, tillsammans med de sociala klyftorna.

– De sociala stereotypier som odlas i skolorna formar också uppfattningen om män och kvinnor i arbetslivet. Det leder till att män fortsätter att få toppjobben och kvinnor fortsätter att ta hand om barnen.

Män fortsätter alltså att uppfattas som äventyrslystna och handlingskraftiga personer som får saker och ting gjorda, medan kvinnor objektifieras och placeras i facket mellan hemsysslor, familjeansvar och sex.

– För männens del betyder det här också att det finns en ständig press på heteronormativt maskulint beteende. En oundviklig följd av det här är homofobi.

Barn vill tala

Att få till stånd en förändring i de stereotypa könsnormer som råder i skolorna är enligt Becky Francis en stor utmaning. Populärkulturen tutar ut en homogen bild av vad det betyder att vara man eller kvinna och det finns få möjligheter till avvikande. Det är ett tufft jobb för enskilda lärare att försöka slå hål på den här bilden. Möjliga sätt att motverka stereotypierna säger hen att Hillevi Lenz Taguchi tar upp på ett bra sätt (se artikeln nedan).

Viktigast av allt anser Francis ändå att det är att lyssna på eleverna och diskutera med dem. Könsroller och sexualitet är inte någonting man ska vara rädd för att ta upp i skolan.

– Barn som jag har diskuterat med har alltid varit väldigt ivriga att tala om könsroller, som varför pojkar inte får leka med barbiedockor och så vidare. De går nästan alltid i gång på diskussionerna och är väldigt intresserade. Det finns dessutom mycket forskning som visar att det här är frågor som barn tänker mycket på, och dessutom tycker om att fundera över.

Janne Wass

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.