Caj Bremers fotografier har fått plats i den finländska konstens finrum. Hemligheterna bakom bilderna menar han själv att är social kompetens, iakttagelseförmåga och självironi.
Entusiasmen går inte att ta miste på. Caj Bremer är lyrisk över att få ställa ut sina fotografier på Ateneum. Inte bara för sin egen skull, utan för fotografins skull. Han anser att det är ett slutligt erkännande för fotokonsten att den nu ställs ut i konstens finrum, på Finlands nationalgalleri. – Jag har faktiskt varit överraskad av hur mycket folk det har kommit. Jag tror inte att det bara är människor som är intresserade av foto, utan folk går och ser på min utställning som på vilken konstutställning som helst.
Caj Bremer är en av de mest hyllade fotograferna i Finlands historia, men själv förhåller han sig ödmjukt till alla eloger.
– Jag föddes inte med kameran i hand, som vissa tycks tro, säger han och blinkar skämtsamt med ena ögat. Bremer hade en lådkamera som så många andra pojkar på den tiden, men det var inte förrän han började arbeta som assistent för en släkting som jobbade med industrifoto som han på allvar började lära sig fotografins grunder.
– Det var en lite kinkig gubbe, och skulle jag ha fortsatt där, skulle jag säkert inte ha blivit fotograf. Men sen sökte Husis pressfotografer och de kände av någon orsak till mig, så det var där det började år 1952.
Inte bara humor
Från Hufvudstadsbladet gick vägen vidare till Sanoma Oy, där Bremer arbetade största delen av sin karriär, först på Lehtikuva, sedan på Viikkosanomat och därefter på Helsingin Sanomat.
– Småningom blev jag mer och mer anlitad. Antagligen passade yrket som pressfotograf helt enkelt min läggning. Jag har alltid haft lätt för att få kontakt med människor, jag är observant, och så kunde jag språk. Dessutom hade jag många egna idéer. Därtill så kunde jag skratta åt mig själv, vilket är hemskt viktigt, man får inte ta sig själv på för stort allvar i den här branschen.
Mellan 1978 och 1983 arbetade Bremer som konstnärsprofessor, varefter han återvände till Helsingin Sanomat, därifrån han blev pensionerad år 1993.
Under sin karriär har Caj Bremer också hunnit arbeta som mode- konst-, och naturfotograf, men det är för arbetet som avbildare av samhället som han har skördat sina största lagrar. I jobbet som pressfotograf skickades han också utomlands för att bevaka stora skeenden. En av de få gånger som Bremer synbarligen blir riktigt allvarlig under intervjun, är då han talar om katastrofbevakningen.
– Jag brukar för det mesta ha en subtil humor i mina bilder, som folk lägger märke till. Men allt var inte så roligt. Att bevaka katastrofer och elände var ju nog tungt. Därför har jag inte heller velat framhäva humorn i utställningen utan strävat till att hitta en balans mellan allvar och glädje.
Framför allt har Bremer ändå avbildat Finland, dess invånare, skeenden och politik. Många kommer till utställningen för att se bilder från ett Finland som inte längre finns, ett fattigt agrarsamhälle med karaktärer som för en yngre åskådare ter sig som karikatyrer tagna ur en gammal Suomi-film. Det som ändå tycks ligga Bremer närmast hjärtat, och som han flera gånger under intervjun återkommer till, är en serie som han gjorde som freelancare, då han reste runt i landet och dokumenterade miljöförstöringen på 1960-talet.
– De här bilderna dök sen upp på olika håll i Finland och serien cirkulerade ganska länge och väckte också vädligt starka reaktioner.
Tekniken ointressant
Humorn är som sagt ett ofta närvarande element i Bremers bilder. Ofta är det personer eller skeenden som fotograferas ur en överraskande synvinkel. Framför allt har han fångat kontraster och reaktioner från ”vanliga” människor som till exempel konfronterats med politiker, kändisar, modeller eller händelser. Ofta hamnar objektet för bilden nästan i bakgrunden, då Bremer i stället valt att dokumentera hur människor reagerar på objektet. Det ger hans produktion en väldigt jordnära och människonära prägel, samtidigt som den fungerar som en intressant samhällskommentar.
Men det här är redaktörens eget svammel, Bremer själv viftar bort min förfrågan att analysera bilderna.
– Många säger att de genast ser på mina bilder att det är jag som har tagit dem, att jag skulle ha någon egen stil. Men inte är det nånting som jag ser själv eller som jag tänker på. Jag har inte heller någonsin varit den som har planerat mina bilder långt i förväg. Jag har aldrig brytt mig om tekniken. Många av mina bästa bilder är lite suddiga, eftersom jag har sett en situation och bara knäppt den. Inte skulle jag ha fått de bilderna om jag hade stått och skruvat och ställt in och påtat med tekniken.
Caj Bremer har fascinerat följt med hur bildjournalistiken och fotografin har utvecklats sedan han började arbeta på 1950-talet. Bilderna har i dag en helt annan ställning i tidningarna, säger han, och komm-
er ihåg att de förr i tiden ofta bara fanns med som spaltutfyllnad. Den nya tekniken har också gjort att bilder kan avnjutas i tidningstryck på ett helt annat sätt. Förr var trycktekniken i Finland så undermålig att bilderna blev suddiga och gryniga i tidningen och Bremer minns hur man som fotograf drömde om att få sina alster publicerade i de stora internationella tidskrifterna med högklassigt tryck.
– Och så finns det ju helt nya möjligheter med digitalfotografin. Skulle jag börja min karriär i dag, så skulle jag ju naturligtvis också använda digikamera. Jag har nog en hemma också, för vardagsbruk. Men jag har ju en son som också är fotograf och tar bilder av familjen, så jag behöver inte ta så många sådana bilder heller.
Bremer hör inte till den gamla skola av fotografer som vill dra konservativa skiljelinjer mellan foto och icke-foto. Han berömmer många av de unga finländska fotokonstnärerna som har klarat sig bra också utomlands.
– Även om vissa gör sådant som man ju kan fråga sig om verkligen är fotografi. Men så ska det vara tycker jag, det ska finnas plats för den typen av fotografikonst också.
Själv har Caj Bremer sedan han gick i penision som 65-åring trappat ned på fotograferandet. Redan under sina sista yrkesaktiva år kunde han känna sig mentalt utbränd och också fysiskt märka att åldern tog ut sin rätt i arbetet. På senare år har han mest koncentrerat sig på att fotografera naturen runt hemmet i Sibbo. Kärleken till fotografin har bevisligen inte försvunnit någonstans, men långa reportageresor längtar han inte längre efter.
– Resa hoppas man ju att man får göra, men då knäpper jag nog bara likadana turistbilder som alla andra. Jag har nog ingen längtan efter att åka ut på några äventyr. Men å andra sidan, sedan då den här utställningen är över, så vet man ju aldrig om gnistan tänds igen …
Janne Wass
