För ett drygt år sedan lanserades nättjänsten Spotify. Tjänsten tillåter internetanvändare att söka låtar ur ett omfattande arkiv och lyssna på dem genom strömning, (streaming) något i stil med tjänster som Youtube. I skrivande stund har Spotify 5 miljoner användare i sex länder. Hur har Spotify påverkat musiklyssnandets och nätets landskap?
Spotify måste betraktas som ett slags utvecklad radio. Låtar går inte att lyssna på utan tillgång till en central tjänst.

Urvalet bestäms inte direkt av användarna, utan dikteras centralt (fast det förvisso finns olika feedback-funktioner, så som det alltid funnits inom radio). Det som skiljer Spotify från radiotjänster är främst sökfunktionen, som egentligen bara är ett slags hyperaccelererad version av önskelåtar inom traditionell radio.
Det som gör Spotify värt att granska noggrant är förstås inte företaget Spotify i sig, utan Spotify som tendens. Eftersom de fyra stora skivbolagen och lobbyorganisationer som TTVK, Tekijänoikeuden tiedotus- ja valvontakeskus, betraktar Spotify som en räddning från fildelning, måste tjänsten också betraktas som en av de former, som skivindustrin och dess politiska lakejer vill påföra musiklyssnandet (senast den 22 mars uppgav TTVK:s verksamhetsdirektör Antti Kotilainen i en kommentar på HS.fi Spotify som ett alternativ till illegal fildelning). Därför är, eller önskar Spotify vara en allmän tendens.

Spotifyentusiaster skryter ibland med att tjänsten har ett brett utbud av obskyr musik och inte bara ett axplock från topplistor. I dagens oöverblickbara musiklandskap är det förstås så att all musik omöjligen kan inkluderas, vilket man märker väldigt fort om man sätter sig ner och söker efter mindre kända artister, för att inte tala om täckande utbud av remixar och enskilda låtar av mer kända namn. Men det här är i sig inget problem. Problemet är tendensen att lägga alla ägg i en korg, Spotify-korgen. Då allt fler går över till ett spotifierat lyssnande kan musiklandskapet antingen bli smalare eller så tvingas alla artister som vill bli hörda att distribuera via Spotify (eller bådadera).
Problem två följer. Om ett företag sitter på all distribution av musik, så uppkommer förr eller senare frågor om censur. Först rensas vitmaktmusiken ut och sen följer alla vänsterinsurr-ektionalistiska inlägg. Vid det här laget är det redan gemene person fullständigt ur händerna vilka låtar som följer med i censuren.
Både orsak och verkan stavas web 1.0. Det till mättnadspunkten hypade web 2.0, med alla sina interaktiva plattformer, degraderas i en spotifierad värld till web 1.0. Återigen är inte Spotify själva problemet, utan tendensen som för nätet i riktning Spotify.

För musikskapandet innebär Spotify att antalet digitala kopior i spridning hotar att minska, eller åtminstone blir tillväxten mindre än den hade varit utan Spotify. Om lyssnaren inte har tillgång till den digitala kopian återupprättas producent/konsument dikotomin. Konsumenten kan inte ta produkten och göra om den efter egna idéer. Trafiken på internet koncentreras till vissa noder.
Det här har en dubbel konsekvens för tillgången till musik. Å ena sidan faller makten åter i händerna på färre aktörer, så som jag förklarade ovan. Å andra sidan återstår endast ett slags frihet, det tomma sökfältets frihet.
Bloggaren och författaren Rasmus Fleischer problematiserar över Spotify och frihet i en kolumn i svenska Metro (9.11.2009):
”Hallelujakörer sjunger nu att Spotify i mobilen skulle vara höjden av musikalisk frihet. Löjligast är inte tilltron till ett enda företag som får oinskränkt makt över vilken musik som blir tillgänglig, inte heller att friheten förutsätter att man ständigt köper nya prylar. Nej, löjligast är tron på att höjden av frihet skulle symboliseras av en tom sökruta där varje individ är fri att skriva vad som helst. Ingen kan ju på förhand känna till all tillgänglig musik.”

Spotify verkar tunna ut antalet möjliga postdigitala situationer i jämförelse med en mera spridd musikdistribution. Med postdigital hänvisar jag till ett begrepp som Fleischer populariserat och som syftar till hur musiken äger rum. Vilka är de materiella situationer där vi berörs av musiken, vilka är de filter som sållar ut musik som kan beröra oss, vilka är de ansvarspositioner (dj, kapellmästare, producent, hemmafest musikdomino etc.) som distribuerar musik i tid och rum? Ett tomt sökfält betyder nästan ingenting om man inte har någon aning om vad man letar efter.
Ett liknande resonemang drar bloggaren Fredrik Edin, som myntat begreppet ”spotifieringen av samhället”. Spotify kan vara för musiken vad en galleria är för ett torg. Den tar något som är gratis, kuperar det (kvantitativt färre, kvalitativt sämre), kodar det (beteenderegler, förbud och kopieringsskydd) och sätter pris på det (eller pris på att inte behöva konfrontera vissa element, så som reklam i fallet Spotify).

Verklig spotifiering är det frågan om då vi är inne på den väg som det svenska telekombolaget Telia var inne på i höstas. Bolaget gav Spotify bandbredd på bekostnad av annan trafik. Då kan vi tala om att internet håller på att bli som television eller radio, där endast visst innehåll på vissa ”kanaler” får bandbredd. Stick i stäv med den så kallade nätneutraliteten får telekombolag och internetleverantörer ”möjligheten att kontrollera informationsflödet över Internet” och ”viss trafik får högre prioritet” (sv.wikipedia.org/wiki/nätneutralitet). Lyckligtvis slopades initativet på grund av offentliga påtryckningar.
Ändå påverkar spotifiering redan nu internet och våra musikaliska landskap. Tendensen finns och den förändrar hela tiden vår relation till både musik och internet. Men konsekvenserna på lång sikt formas av de politiska konflikter som härjar kring internet. Medan Spotify är en enkel resurs så är spotifieringen en process som bör motverkas.

Mikael Brunila

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.