Hannes Nykänen har (i Ny Tid 8/2010) skrivit ett svar på min text om hans bok Samvetet och det dolda (5/2010). När två filosofer som står så pass nära varandra som vi, i alla fall sett ur ett vidare filosofiskt perspektiv, misslyckas kommunicera tyder det ofta på att viktiga och svåra saker står på spel.
Just frågan om kommunikationen är också en av de centrala punkterna här.Nykänen tolkar min kritik av att han inte vill ställa upp på det han kallar ”kravet på kommunikation” som att jag menar att han borde bli mer akademisk. Det gjorde jag inte. Jag höll med Nykänen om att det finns mängder med helt avgörande problem i dagens professionaliserade filosofi. Min invändning var snarare denna: det finns många dödliga sjukdomar i den samtida akademiska filosofin av idag, men ”kravet på kommunikation” är inte en av dem.
I Nykänens genmäle till mig framgår inte att tre fjärdedelar av min text handlade om att lyfta fram några bra och viktiga tankar som Nykänen för fram. Och jag avslutade det hela med att säga att det är något i Nykänens tonfall som gör att flera bra poänger kommer att missförstås eller helt enkelt avfärdas av fel skäl. Och när jag nu har chansen att precisera mina invändningar mot Nykänens text vill jag göra det så här: boken skevar då det som sägs inte harmoniserar med hur det sägs. Enkelt uttryckt: Nykänen säger en sak, men gör en annan. Det har väldigt lite att göra med vem han skriver om eller vilka diskussioner han inte för.
En punkt där jag menar att detta kommer fram tydligt är när Nykänen ofta lutar sig mot formuleringar av typen ”alla x är y”. T.ex. ”All ondska, stor eller liten, indikerar (…) något slags blindhet hos människan, något slags flykt.” Detta är en generell utsaga och det spelar ingen roll att Nykänen säger att han inte ger några sådana. En tänkare som, liksom Nykänen, vill slåss mot det Wittgenstein kallade ”strävan efter allmängiltighet” måste skriva ytterst försiktigt och noggrant.
Nykänen menar vidare att jag har en för snäv förståelse av vad det innebär att vara kommunikativ. Och han säger att flera av de filosofer som han diskuterar är ”mycket mindre akademiska och i Forsbergs mening kommunikativa än jag är: Heidegger, Levinas, Wittgenstein …” Jag håller inte med Nykänen, av två skäl. För det första för att jag aldrig identifierat ’kommunikativ’ med ’akademisk’. För det andra så är de tänkare som Nykänen här lyfter fram förvisso svåra men jag skulle aldrig säga att de inte är ”kommunikativa”. De är otroligt formmedvetna och deras ord andas hela tiden av viljan att bli förstådda. Wittgenstein kommenterar vid ett tillfälle sin egen filosofi och dess relation till formen så här: ”En av de viktigaste uppgifterna är att uttrycka alla falska tankegångar så karaktäristiskt att läsaren säger ’Ja, det var precis så jag menade.’” (Wittgenstein, Filosofi, övers. Hertzberg & Motturi, Göteborg, 2000, s. 15.) Detta innebär ett långsamt och respektfullt lyssnande till den andre, och jag önskar att mer av den förmågan att lyssna hade kommit fram i Nykänens text.
Den invändning som, med rätta, upprör Nykänen mest är det att jag säger att han är snudd på provocerande ”när det antyds att om man inte håller med, så har man bara inte förstått”. Det är då märkligt att just det tonfallet går igen i Nykänens svar: ”Om Forsberg känner att boken inte kommunicerar med honom så måste hans karakteristik väl vara riktig åtminstone i hans fall – och för läsare som delar hans synsätt? Riktigt så enkelt är det inte. Det är ju också möjligt att en läsare inte vill ta till sig vissa, störande, tankegångar.”
Niklas Forsberg
