Vad är god arbetarlitteratur av i dag? Det är frågan som litteraturkritiker diskuterat på Stockholms kultursidor en tid. Kanske är det symptomatiskt att inga författare strömmat till och gett sina perspektiv och erfarenheter. Göran Greider, som förvisso är en arbetarförfattare själv, hävdade att nutida arbetarlitteratur som Susanna Alakoskis Håpas du har det bra i fengelset ger röst åt en i traditionell arbetarlitteratur sällsynt egen erfarenhet. Och vidare, att det fåtal kritiker som vänt sig mot hennes stilistik inte har förstått detta. Därpå följde inlägg från Hanna Hallgren, Magnus Nilsson med flera som debatterade ifall dagens arbetarlitteratur är mobbad, missförstådd, inlåst, populistisk eller något helt annat.
Vad är den sällsynta egna erfarenhet som Göran Greider skriver om? ”Jag berättar min historia så berättar du din”, karakteriserar han den i sin text. Här tror jag förklaringen finns till att inga författare känt sig manade att delta i detta kategoriserande. Arbetarlitteratur eller inte. I den skapande författarens inre sker transaktioner av långt mera komplexa slag. Vad som är eget eller andras, för att inte tala om sant eller falskt, är inte sällan med berått mod helt sammanblandat.
Susanna Alakoski har t.ex. talat om det nödvändiga fabulerandet och stiliseringen av det privat självupplevda. Transaktionen mellan det autentiska och det litterära kräver förkonstling för att åter bli autentiskt. Men denna gång för läsaren. Vad metaforen blir för det djupt personliga är lika mångskiftande som författare och författarliv. Men det kan lika gärna vara hjärtat i en bubblande fabel som en stram skildring av daglönarens skoningslösa verklighet.
Hanna Hallgren problematiserar kring om arbetarlitteraturen kan skapa åt sig ett språk som i sig självt bryter mot ordningen, mot underkastelse och maktstrukturer. Jag tänker på den överenskommelse som en skapande människa måste göra med sig själv, den utgångspunkt eller angreppsvinkel som ger mig tillåtelse och möjlighet att börja avtäcka mina berättelser. Det är lite grann som att vara utklädd till sig själv.
I mitten av åttiotalet klädde Gunther Wallraf ut sig till en turkisk gästarbetare och levde i denna påtagna roll under två långa år. Boken Längst därnere redogör för hans erfarenheter. Det är arbetarlitteratur som odiskutabelt åtar sig uppdraget att visa vad som tidigare inte visats och oavvisligt tvinga ett samhälle att spegla sin bristande rättvisa och ofärdiga människosyn. Wallraf blev adopterad som journalistisk metod. Men i Sverige wallrafas det inte i litteraturen. Och knappt någon annanstans heller. Ingen författare skulle, utan ett omfattande förskott, leva under fruktansvärda omständigheter i två år för att sedan kunna skildra det.
Det är inte böckerna som avslöjar vår omvärld, trots att de faktiskt förmår göra det med en pregnans och fördjupning som inget annat medium klarar. Arbetarförfattarna wallrafar istället i sina egna liv. Utklädda till vuxna skribenter besöker de personliga erfarenheter som i t.ex. Kristian Lundbergs Yarden och Åsa Lindeborgs Mig äger ingen. Det är kanske typiskt i en ärkeindividualistisk tid som samtidigt törstar efter allt som kan sägas vara sant i meningen återgivet efter verkliga händelser.
Vad man har att berätta och på vilket språk man gör det beror på utgångspunkten. Det där lilla trappsteget som hänger fritt i luften och på vilket man som balanserande författare kan förnimma doften av sin historia. Språket kan vara en manifestation men oftare tror jag att det är att likna vid arkeologens verktyg med vilka författaren sakta och mödosamt frilägger sin berättelse. Och den berättelsen, och det är det enda man verkligen vet, är just bara den man kan berätta och ingen annan.
Pernilla Glaser
