Frida Westerback hjälper högstadieflickor i Helsingfors att hantera stress och depression genom att bena ut tankemönstren och -monstren.
Stress, depression, ångest, dåligt självförtroende, osäkerhet inför framtiden. Allt det här är vardagsmat för tonårstjejer i dag. Mycket har skrivits om hur ungdomar psykiskt mår allt sämre, men alldeles för sällan stöter man på nyheter om att någon skulle göra någonting för att förbättra situationen. Därför är det upplyftande att träffa Frida Westerback, som drar DISA-grupper bland högstadieflickor i huvudstadsregionen.
Westerback är socialvetare och projektledare för De Ungas Akademi, och dessutom välbekant inom den finlandssvenska blogosfären. Sedan förra våren har hon också varit den som åkt runt i skolor i Helsingfors och Esbo och dragit DISA-grupper med flickor i klasserna 7–9. Så vad är då detta DISA?
– Det är en metod som är skräddarsydd just för flickor i högstadiet och baserar sig på kognitiv beteendeterapi. Den utvecklades ursprungligen för vuxna av en amerikansk psykolog och har sedan anpassats till unga. I Sverige har den blivit väldigt populär och där har man redan integrerat den i skolorna till den grad att alla grupper i högstadiet ska gå igenom den.
Inre styrka
Till Finland har metoden kommit via yrkeshögskolan Novia, som utbildar gruppledare. Utbildningen finns i Vasa, och delvis därför har Westerback haft svårt att hitta en kollega i södra Finland.
– Man borde egentligen vara två ledare per grupp, men det går nog att göra det ensam också. Fast det blir ju lite tungt ibland.
DISA är en förkortning av uttrycket ”Din inre styrka aktiveras”. Grupperna består av 6–12 flickor som samlas 10 gånger, helst en gång i veckan, för att diskutera. Westerback poängterar att det inte är frågan om personer som per definition mår psykiskt dåligt eller är problemunga på nåt sätt, utan DISA är en förebyggande metod som alla kan ta till sig, oberoende av mentalt tillstånd eller hälsa.
– Vi arbetar utifrån ett omfattande material med ett kapitel för varje träff. Avsikten är att tjejerna ska ta tag i negativa tankemönster och ändra på dem. Grundtanken är att de ska bli medvetna om hur de tänker, så om de till exempel känner sig deprimerade eller självdestruktiva, kan de härleda varifrån känslan kommer och bearbeta den.
Förutom självstudier sysslar man också med gruppdiskussioner och -arbeten, och dessutom får flickorna ibland hemläxor.
– Bland annat gör de upp en sinnesstämningsdagbok, där de innan de går och lägger sig funderar på hur bra dagen varit på en skala mellan, 1 och 7, och sedan försöker de ringa in vad som gjort dagen bra eller dålig. Då vi sedan lägger ihop resultatet från en längre period så får vi ett mönster.
Flickorna ska enligt Westerback helt enkelt få olika redskap för att hantera stress och kunna hantera olika situationer då man känner sig deprimerad eller stressad.
– De ska kunna känna sig positiva i sig själva och ha en sund självbild.
Realistisk syn
En fråga som Westerback ofta fått är varför kurserna riktar sig explicit till flickor och inte till pojkar. Hon säger att flickor helt enkelt har en tendens att ha mer deppiga symptom i tonåren, medan pojkar kanske får andra utlopp för sina känslor.
– Det är väl det som det främst handlar om. Jag vet att man också har använt metoden på pojkar, men det är nog ingenting jag rekommenderar. Den är speciellt utvecklad för flickor och jag tror helt enkelt inte att den fungerar lika bra för pojkar utan att man gör ganska stora förändringar i den.
Att man nu på många håll lyfter fram ungdomars depression tror Westerback inte nödvändigtvis beror på att ungdomar skulle vara mer deprimerade än tidigare, utan på att man nu tar tag i problemet på ett annat sätt än förut. Men ett stort problem är att skolorna har så kämpigt med pengar och inte har råd att anställa tillräckligt med psykologer och kuratorer. I Helsingfors svenska skolor finns till exempel bara fem kuratorer som delar på flera skolor. Det är också en av orsakerna till att man valt att inte belasta skolorna med några kostnader för DISA-grupperna. Framtiden ser enligt Westerback också bra ut, eftersom det satsas på den här typen av förebyggande arbete för ungdomar just nu. Det finns ändå inga planer på att som i Sverige inlemma grupperna i den normala skolrutinen, främst för att det ännu är en ganska okänd verksamhet här.
Det finns mycket som tynger på en tonårig flickas axlar. Många känner press från samhället, från föräldrarna och framför allt från sig själva.
– Flickor ställer väldigt höga krav på sig själva, de ska vara på ett visst sätt, se ut på ett visst sätt, de stressar över läxor och känner att de måste prestera. Redan i sjuan känner de sig stressade över vad de ska studera och vilket yrke de ska välja. Och det finns inte något sådant alternativ som att man skulle pröva sig fram och kanske någon gång byta inriktning eller yrke. Det finns liksom bara en enda väg att gå. Normerna för hur man ska se ut kan i sin tur leda till ätstörningar då de tror att man ska se ut på ett visst sätt för att duga. Och de har också en väldigt konstig syn på hur de tror att pojkar ser på dem. Det är som om de skulle vara övertygade om att alla tycker att de är fula.
Allt det här är sådant som man genom DISA-metoden kan motverka genom att diskutera och fundera över och visa att det kanske inte är så illa som de tror.
– Tanken är att de ska få en mer realistisk bild av hur samhället ser ut, så att de kan sänka de krav som de ställer på sig själva. Dessutom får de en möjlighet till att diskutera saker och ting i lugn och ro, och det tror jag att de uppskattar väldigt mycket. På något sätt tror jag att de kan få en tanke om att framtiden kanske inte är så farlig i alla fall.
Janne Wass
