Den ofrivillige turisten och vansinnets habitat

av Niklas Forsberg

En märklig sjukdom som förekom på 1890-talet erbjuder inblickar i den psykiska sjukdomens natur.

Det vore fel att säga att Albert Dadas gillade att resa. Han var tvungen att resa. Ofta gick han långa sträckor till fots, ibland upp till 70 kilometer om dagen. Hans fötter, med visst stöd av tåg och båt, tog honom från hemorten Bordeaux till platser som Moskva, Konstantinopel och Alger. Det märkliga är att Albert inte visste om att han reste. Albert började helt enkelt gå och kunde ”vakna upp” i en helt främmande världsdel, under antaget namn, utan identitetshandlingar, och utan att veta om hur eller varför han tagit sig just hit. Vad är detta för form av vansinne?

Den ”förste” galne vandraren

Det började redan i unga år. 1872, då Albert var 12, arbetade han som lärling på ett gasbolag i Bordeauxregionen. Allt tyder på att han skötte sitt arbete noggrant. Men plösligt försvann Albert från arbetet. Hans bror hittade honom säljande paraplyer i en grannstad. När han knackade Albert på axeln, vaknade han till, som ur en djup sömn, förvirrad och mäkta förundrad över det faktum att han stod här och sålde paraplyer … Och så här fortsatte det. Det räckte ofta med att Albert fick höra talas om en stad, så var han på väg, i någon bemärkelse ovetande om sina egna företag.

Albert skickades att köpa koks åt gasbolaget, med 100 franc i fickan. Han återfick medvetandet på tåget till Paris. Talade någon om Marseille gick han dit. När han kom dit hörde han någon beskriva Afrika, och så vaknade han i Alger. En av hans längsta resor började med att han frivilligt gick med i infanteriet (säkerligen med viss ”tanke” på att de fick resa mycket). Där fann han en gammal barndomsvän, Baptiste, som var mäkta trött på det militära och föreslog att de skulle desertera. Så påbörjades en hård vandring genom ett vintrigt Europa. Hans vän dog i sviterna av det hårda marscherandet. Alberts egen redogörelse är slående: ”Det var mitt i vintern 1879, som var mycket hård, och vi saknade bröd, skor, och kläder. Baptiste var utmattad. Jag kände behovet att gå, så jag lämnade min vän längs vägen, och jag gick 4 till 5 kilometer framför honom, innan jag vände tillbaka för att göra honom sällskap. Till slut kom vi till Maastricht. Min vän, som inte orkade gå längre, lades in på sjukhus. Ack, när jag gick för att besöka honom nästa dag, fick jag veta att den stackars grabben hade dött av utmattning. Hans död gjorde mig mycket ledsen. Vad mera är, då jag inte hade en cent i fickan och inte kunde hitta något jobb, så skickade polisen mig till den belgiska gränsen.” Albert fortsätter promenera – Düsseldorf, Cologne, Bonn, Audernach, Coblenz, Mayence, Kassel, Darmstadt, Frankfurt, Hanau, Aschaffenburg, Wurzburg, Nuremburg, Ratisbonne, Passau, Linz, Amstette – tills han till slut skickas av myndigheter till den franska ambassaden som återför honom till hans regemente. Det dröjer dock inte länge innan Albert är till fots igen, utan sitt förband. Efter flera månaders vandringar genom Europa hoppar han på ett boskapståg från Warszawa till Moskva, där han arresteras. Han är papperslös, och när han tillfrågas om vad han gör i Moskva säger han: ”Jag skäms för att berätta det för dig. Men så här är det. Jag har fruktansvärda huvudvärkar, jag blir upprörd, jag känner ett starkt begär att gå, så jag går. Jag går alltid rakt fram, och när jag vaknar till är jag långt borta. Beviset på detta är att jag för några månader sedan var i Valenciennes, och nu är jag här.”

Albert klassas som ”nihilist” och fängslas. I tre månader under våren 1881 sitter han fängslad tillsammans med andra nihilister. Fångarna delas in i tre grupper. En hängs, en skickas till Sibirien, och en avvisas till Turkiet. Albert undslipper både snaran och Sibirien och hamnar i Konstantinopel varifrån han sedermera återbördas till Bordeaux, där han återgår till sitt gamla jobb.

Avgörande punkter i Alberts berättelse är bekräftade. Det råder i alla fall inget tvivel om att Albert Dadas ”reste” mycket. Men var han sjuk? Ja, historien tar i alla fall inte slut här. Albert fortsätter att resa omedvetet, tills vården tar hand om honom. Albert upptäcks av Philippe Thissié, som kommer att göra sin medicinska karriär på Albert. (Det är också genom Tissié som vi har Alberts berättelser nedtecknade.) Tissié gör sjukdomen känd och, märkligt nog, detta gör också att sjukdomen börjar sprida sig. Fler unga män som liknar Albert – medelklass, inte medellösa men inte rika, med jobb de sköter, ofta stadgade med familj – börjar gå, omedvetet. ”Sjukdomen”  sprider sig från Bordeaux, till Paris, till hela Frankrike, till norra Italien, och sedan vidare till Tyskland och Ryssland. (Men, märk väl, inte till Storbritannien eller Amerika.) En epidemi av unga vandrande män.

Fuga

Albert led av det som kom att kallas ’fuga’ (fugue). Sjukdomen har också kallats automatisme ambulatoire, determinisme ambulatorio, dromomania eller poriomanie, ja, till och med ’patologisk turism’. Vad fenomenet skall döpas till har naturligtvis varit omdebatterat. För vad något heter, säger ju också något om vad det är.

Denna åkomma diskuteras av filosofen Ian Hacking i boken Mad Travelers (1998). Albert är något av en huvudperson i boken, men bokens vikt ligger inte i att den berättar en slående berättelse om ett märkligt öde. Nej, kärnan ligger i att denna mer eller mindre utdöda ”sjukdom” tvingar läsaren att, med Hacking, reflektera över våra begrepp om psykiska sjukdomar, om biologins betydelse, om förhållandet mellan natur och kultur och om tanken på den mentala åkomman som ”konstruerad” eller ”verklig”. Vad är en riktig mental sjukdom? Hacking ser paralleller till några av vår tids sjukdomar så som multipla personligheter, anorexi, bulimi, etc. En gemensam tankerörelse här, som jag skall återkomma till, är att vi tenderar att säga att en mental, psykologisk, åkomma är verklig om den kan identifieras med, eller till och med reduceras till, något fysiologiskt eller biologiskt. Det ligger något skumt i denna rörelse: något psykologiskt räknas bara om det är fysiologiskt (d.v.s. inte blott psykologiskt). Som om vatten endast var verkligt om det var vin.

Hacking beskriver fuga som en ”övergående mental sjukdom” (transient mental illness). Med övergående menas inte här att det är något man har och som sedan går över, eller som något som enkelt kan medicineras bort. Han beskriver den som övergående i bemärkelsen att det var något som uppträdde i tämligen stor omfattning, endast under en bestämd tid och i ett avgränsat geografiskt rum.

Inledningsvis debatterades det flitigt om fuga hängde samman med hysteri eller epilepsi. Den debatten i sig är omöjlig att förstå utan en historisk tillbakablick. Hysteri finns inte längre, och innebörden av epilepsi har förändrats radikalt. Hysteri var en utpräglat ”kvinnlig” sjukdom, så kanske var det så att fuga kunde förstås som en manlig yttring av samma åkomma? De som länkade fuga till epilepsi menade att fugan bara var en latent epilepsi. Något ”tar över dig” också i ett epileptiskt anfall, så kanske var detta bara ett långsammare övertagande? Frågan om medicinering var avgörande. Epilepsi ”botades” med bromid. Hysteri ”botades” med hypnos. Vad som var vad, avgjordes av vilket botemedel som fungerade bäst. (Och inget av dem tycks ha fungerat särskilt bra.) Här pekar Hacking ut en klar parallell till vår tid: ”Vi använder samma resonemang idag. Är en person deprimerad eller manodepressiv (bipolär)? Om hon svarar bra på en substans som Prozac, så är hon troligtvis deprimerad, men om hon blir bättre av litium, så är det mer troligt att hon är bipolär.” Här kan vi tydligt se hur tankerörelsen går: det psykologiska beror på, och förklaras av, något fysiologiskt.

Sjukdomen ”fuga” finns fortfarande som diagnos, även om nära nog ingen får den. Dagens fuga kallas för ”dissociativ fuga” (dissociative fugue). Den listas i 1994 års upplaga av Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM – IV) som publiceras av American Psychiatric Association. Fuga, liksom autism och depression, mässlingen och svininfluensan, är något man kan ”ha”, som du kan ”få”. De symptom som de listar är:

• plötsligt, oväntat resande bort från hemmet eller ens vanliga arbetsplats, med en oförmåga att återkalla ens förflutna,

• förvirring angående personlig identitet, eller tagandet av en ny identitet,

• betydande oro (distress) eller försvagning (impairment).

Läser man Hackings bok, är det svårt att tvivla på att Albert Dadas led av detta. Under en tid låg Albert inlagd på sjukhus för vård. Och det är klart att de symptom han uppvisade stämmer väl överens med dessa kriterier, vilket inte är så konstigt då Albert är något av en prototyp för sjukdomen. Men det är också omöjligt att förneka att detta var något Albert led av. Han längtade efter att gifta sig, men han gick, bokstavligt talat, ifrån sin fästmö – och tanken på att det skulle hända igen plågade honom. Inlagd klagar han över huvudvärk, han vandrar fram och tillbaka i korridorerna, som i trans förbereder han sig för vandring. Han lagar kläder, lånar stövlar att gå i. Allt utan att vara medveten om det. Det enda som tycks lugna honom, lätta på huvudvärken, är löften om att han skall få vandra. Albert ”rastas” med 47 kilometer långa promenader.

Men hur skall man förhålla sig till denna sjukdom? Om det endast fanns ett fall, Alberts, så vore det visserligen konstigt, men inte störande konstigt. Men nu rör det sig om en märklig sjukdom som dök upp, spred sig, och försvann. Är det ens rätt att tala om detta som en verklig sjukdom?

Ekologisk nisch

En av Hackings ledande idéer är att många psykiska åkommor måste förstås utifrån, vad han kallar, en ”ekologisk nisch”. Med den metaforen söker han ringa in sjukdomens verklighet i en vidare horisont än de blott biologiska och fysiologiska förklaringsmodellerna medger. För det finns ingen rimlig rent fysiologisk eller biologiskt medicinsk förklaring till denna sjukdom. Faktum är att detta är definierande för fuga. I den beskrivning av sjukdomen som finns i DSM – IV står det till exempel att för att något skall klassas som fuga, så skall den inte vara möjlig att härleda från intagandet av psykotropiska substanser, fysiskt trauma, generellt medicinskt tillstånd, eller till psykiatriska tillstånd som delirium, demens, manodepressivitet (bipolär störning) eller depression.

Genom att belysa fenomenet fuga i termer av en ekologisk nisch, vill Hacking visa hur en mental sjukdom behöver något av ett rum att växa i. Trots att Hacking ogillar alla försök till ren biologism så väljer han en biologisk metaforik, något som förstärker intrycket av att det är något bortom den enskilda individens kontroll som är avgörande. Hacking har också, misstänker jag, valt en biologisk metafor för att komma bort från frestelsen att allt för lättvindigt kalla fenomenet för en social konstruktion.

Mer eller mindre tokiga människor har ju alltid funnits längs vägarna. Men när blir en udda typ som vandrar omkring en sjuk människa? Det är här som idén om nischen som ett sjukdomens habitat kommer in. Att detta blir en sjukdom under just den här tidpunkten har sina orsaker. För det första så måste resandet vara utbrett. I Europa (men inte i Amerika) har turistnäringen tagit fart, så rekreationsresande var utbrett. Det öppnade för idén om resande som något som skapar ro i själen. Att Europa var på väg att bli ett övervakningssamhälle spelar också roll. Det gick inte längre att ströva omkring utan att bli upptäckt av myndigheter, och särskilt inte om du var väl klädd, betedde dig väl och hade ett arbete. Kringströvande av alla de sorter har alltid funnits, men att ha fuga är inte att ligga i rännstenen. Sist, men inte minst, ett avvikande beteende blir inte en sjukdom förrän någon med auktoritet säger att detta är något som kan eller skall botas. Det kan tyckas märkligt, men det finns skäl att i vissa fall säga att något inte kan bli en sjukdom innan botemedlet finns. Tar du bort dessa omständigheter, finns inte längre sjukdomens rätta luft. Således, en sjukdom kan födas och dö medan människans biologi – på det stora hela – förblir oförändrad.

Den galne vandraren och samtiden

Hacking fokuserar på fuga, mycket på grund av att det är en föråldrad, utdöd, mental sjukdom. En död sjukdom gör det möjligt för honom att peta i den mentala sjukdomens innersta, utan att peta i någons blödande sår, och den distans som historien ger oss gör det möjligt att lyfta blicken från sjukdomens yttring till dess rum. Beskrivningarna av fuga, och andra ”övergående mentala sjukdomar” som vi inte lyckas förklara rent medicinskt, får oss lätt att ställa frågor om huruvida de är verkliga eller socialt konstruerade. Hackings arbeten kan få oss att se att just den typen av frågeställningar ofta leder oss vilse. Vi förstår lätt ”verkligt” allt för snävt. Det är ett ord som lockar oss att leta efter entydiga kriterier: en referens, en skada, ett sår – en enskild orsak, en kniv. Det är ju med sådana kriterier som vi ransonerar ut de allt skralare doserna av vård. Har du ingen ”verklig” sjukdom är ditt lidande ditt ansvar, ditt fel, och inte samhällets. Hackings ekologiska nisch säger oss istället att många mentala sjukdomar faller tillbaka på en mängd faktorer som inte nödvändigtvis hänger samman. Vi måste våga tänka tanken att en mental sjukdom är ”inte blott social, inte blott medicinsk, inte något som bara kommer från patienten, inte bara från doktorerna, utan från en sammanlänkning av ett extraordinärt stort antal skilda element som för en stund erbjuder ett stabilt hem för särskilda uttryck av sjukdom.”

Ian Hacking, Mad Travelers:
Reflections on the Reality of Transient Mental Illnesses. Harvard University Press, 1998, 20
02.