I gemensamlägenheterna var alla husmödrar med om att diskutera påskmaten, man tog fram de gamla formerna där pashan skulle rinna av och andra former där kulitjen skulle bakas enligt recept som sparats i generationer.

Fönstren var rentvättade efter vintern, dukarna vita och nymanglade, parkettgolvet bonat, de små glasen för efterrättsvinet framdukade, där fanns en pappersblomma och – viktigast av allt – mitt på bordet stod det ett stort fat med ett berg av ägg som var målade i olika färger.

Jag är övertygad om att min syster blev konsthistoriker enbart därför att just hon alltid fick mest beröm av alla barn för sina fantasifullt målade ägg. Kanske var det också mina plumpar som gjorde mig till sociolog …

På långfredagen i år såg jag Andrej Wajdas film Katyn. Genom en polsk väninna har jag har redan länge känt till tragedin och vetat att det var sovjetarmén som sköt de polska officerarna. Jag hade också talat om det med min far, men han ville inte tro mig utan bad mig vänta på ”tillförlitliga dokument”. Ja, nu hade den stunden kommit. Jag ringde till min dotter och bad henne knäppa på teven i tid.

I dessa dagar, efter attentaten på två stationer i Moskvas metro, är det många som undviker att knäppa på teven, det känns alltför skrämmande. Skrämmande var också överfallet på den kända åttiotreåriga människorättsaktivisten Ljudmila Aleksejeva. När hon tog sig till metron för att lägga ner blommor på den plats där oskyldiga människor hade dödats, blev hon attackerad av en trettioårig man som slog henne i huvudet och skrek: ”Jag är ryss, ortodox och patriot!”

De flesta går inte i kyrkan under påsken utan följer i stället med teve 100 där man visar hur påskhögtiden firas på olika håll i världen. I år fick vi se gudstjänsten i den ryska kyrkan i Paris. Det som mest fascinerade oss var inte kamerans glidningar från kupolens guld till de eleganta kvinnorna försänkta i bön, utan det var rösterna!

Och då främst den röst som kommenterade allt som skedde i kyrkan. Den förklarade varje handrörelse som de tjänstförrättande prästerna gjorde, översatte liturgin till dagens språk, berättade om de olika föremålens betydelse. För oss blev det ett slags exkursion tillbaka till traditionen, en resa i tiden som presenterades med stor kunskap och bländande teknik. Och även inom det mest skeptiska sinne finns det något som väcks till liv och svarar på kyrkokörens vädjan.

På ett liknande sätt reagerar vi med smärta, sorg och skam när vi hör föräldrar vädja om hjälp för sina barn och vi ger dem någon slant för att läkarna ska rädda deras sjuka barn. Det är nästan outhärdligt att höra: ”Hjälp vår pojke! Det finns läkare i Tyskland och Israel som är beredda att operera honom. Vi har sålt vår lägenhet, men pengarna räcker inte …”

Sådana nödrop får vi höra tre fyra gånger om dagen i St. Petersburg. Det gäller pojkar, det gäller flickor, det gäller oss alla, ensamma och eländiga. Gode Gud, hjälp oss!