För inte så länge sedan hörde Billböckerna till många pojkars käraste läsning, men hur är det i dag?
Bill Brown är 11 år. Han går ständigt klädd i skrynklig kavaj och kravatt, kortbyxor och knästrumpor. På huvudet har han en blåvitrandig keps. Han beledsagas av sina vänner ”De laglösa” och av blandrasjycken Jumble med starka inslag av terrier. Hans tillvaro förmörkas av två relativt odrägliga äldre syskon, en syster och en bror, den ilskna farmaren Jenks, diverse poliskonstaplar o.s.v. I bakgrunden figurerar hans hyggliga men tankspridda föräldrar. Miljön är en medelklassförort i 1920–30-talets England.
Bill är hjälten, eller kanske snarare antihjälten, i en lång rad böcker (38, av vilka 24 har översatts till svenska) av den brittiska författaren Richmal Crompton (1890–1969). Billböckerna – på engelska kända som ”the just William” books – hörde till min käraste läsning i 10–14-årsåldern. (Att författaren var en kvinna visste jag inte då.)
Bill kan betraktas som en urban medelklassmotsvarighet till Emil i Lönneberga. Hans livliga fantasi och hans önskan att utmärka sig får honom att kasta sig in i det ena vansinniga projektet efter det andra, projekt som ofta utmynnar i katastrofer men som ibland också får en överraskande och oavsedd lycklig utgång. Hans motiv är alltid goda, han låter sig aldrig nedslås av omvärldens negativa reaktioner utan möter varje ny dag med samma obändiga goda humör och nyfikenhet. Fast i vår tid skulle han riskera att få diagnosen AD/HD.
Ifall böckerna har en pedagogik så skrivs den en i varje fall inte på näsan – lika litet som hos Astrid Lindgren.
Politiskt inkorrekt
I en episod har Bill hört om filmen Den osynlige mannens återkomst och tror att den handlar om något verkligt. Han skryter för en grupp skeptiska jämnåriga om hur han ska lyckas göra sig osynlig. Hans inställning är den bålde vetenskapsmannens (märk översättarens försök att återge Bills talspråk – ohjälpligt daterat, men i tiden var det en viktig del av läsupplevelsen):
”Det finns massor av saker, som ännu inte har blandats, så man vet inte, vad man kan upptäcka, ifall att man blandar dom … Den här mannen blanda sån’t, som ingen blandat förut, och se’n blev han osynlig. Jag slår vad om att ifall jag blandar å’ blandar kan jag till sist bli osynlig.”
Han utfäster sig att göra en uppvisning, men hans försök att hitta den rätta dekokten resulterar bara i den ena explosionen efter den andra. I sin desperation väljer han att i stället ty sig till ett trolleriknep. Han ställer upp sina skor på den överenskomna platsen, och gömmer sig själv i ett dike i närheten. När publiken anländer deklarerar han från sitt gömställe att han har lyckats med allt utom att göra lädret osynligt. Det hela slutar med att han tvingas fly från sitt gömställe, och råkar i nya svårigheter.
Ett genomgående tema är dialektiken mellan vuxenvärldens idéer och tänkesätt och Bills särskilda sätt att göra dem till sina eller reagera mot dem. Bills ”offer” är i många fall uppblåsta världsförbättrare. I mötet med dem är det ändå Bill som står med båda fötterna på jorden: deras pretentioner står sig slätt mot Bills moraliska klarsyn.
I berättelsen ”Jumble i farten” (i Bill detektiven), stöter Bill ihop med en grupp tidiga miljöentusiaster, främst ur den engelska aristokratin.
”– En snigels liv är lika dyrbart som ert eget, sade fru Pennyman till den store, tjocke överträdgårdsmästaren.
Han blev ändå rödare än vanligt i synen och han tycktes tänka en hel del fula ord. Men så sade han:
– Javisst, frun …
Varefter han återgick till sitt arbete att bespruta träden mot maskar. Som väl var hade de flesta av medlemmarna i Förbundet föga
eller ingen kännedom om trädgårdsskötsel. De trodde således på trädgårdsmästarens försäkran, att vätskan på träden var absolut giftfri – bara ett näringsmedel. Även för insekter och maskar.”
Bill bevistar ett möte där en av medlemmarna håller ett högstämt tal till förmån för ”de försvarslösa djur mitt ibland oss, som behandlas illa och till och med bli slagna. Jag hänsyftar, mina damer och herrar, på den gröna flugan, den tålmodiga drönaren, den oskyldiga skalbaggen, den skygga musen, den lilla tvestjärten … ja, till och med vår lilla broder den bruna råttan. — Utan ett ord av förebråelse låter de sig dödas! Men de dör med rent samvete. Och aldrig har de en tanke på hämnd mot oss.”
I samma ögonblick kryper några råttor fram ur Bills kavajficka, och skapar omedelbart panik hos djurvännerna. Bill är situationens herre, han erbjuder sig – givetvis efter att ha utverkat en lämplig gentjänst – att hämta sin hund, som sedan på några ögonblick gör rent hus bland råttorna. Djurvännerna är honom djupt tacksamma. Ideal möter verklighet.
Man märker kanske att detta är en berättelse som i vår tid skulle bedömas som politiskt inkorrekt. Miljövänner gör man inte längre narr av – och episoden med råttorna har en oväntad brutalitet i det i övrigt rätt harmlösa sammanhanget. Å andra sidan har vi inte svårt att ta till oss driften med överklassens aningslösa excentricitet.
När jag nu läser om några av episoderna slår det mig att många av berättelserna har en mild satir som också kan avnjutas av vuxna. Men det sker inte på den unga läsarens bekostnad – här finns inga menande blinkningar till de vuxna över huvudet på barnen. Det är samma humor som öppnar sig för den unga läsaren och för den vuxna, även om den vuxna har andra igenkänningsfaktorer.
Böckers solnedgångar
Mina söner, födda på 1960- och 1970-talet, blev inte fängslade av Billböckerna, liksom de inte heller delade min entusiasm för James Fenimore Coopers indianböcker. Jag vet inte om mina söner var representativa i sitt ointresse, men det fick mig att reflektera över mysteriet med att vissa verk lever vidare medan andra dör. Själv upplevde jag som ung att Walter Scotts romaner var urtrista, även om jag pinade mig igenom Ivanhoe i två band, efter att filmen hade väckt en fascination för riddartidens England. Dumas Tre musketörer lyckades jag inte ta mig igenom. Däremot trivdes jag stort med Fältskärns berättelser av Topelius. Jag misstänker att ingen i dag läser Walter Scott, och jag undrar hur det är med Topelius.
Givetvis inträffar liknande solnedgångar i vuxenlitteraturen. Ett verk kan leva vidare i några hundra år, och sedan bara försvinna bortom synranden. Många som läser Iliaden och Odysséen skulle aldrig reflektera över att läsa Vergelius Eneiden. Molière fascinerar ännu, men
Corneille och Racine är stendöda. Ibsen och Strindberg fortsätter att engagera, men inte Bjørnson eller Rydberg, Beckett men inte Ionesco. När det gäller barn- och ungdomsböcker blir nedgångarna särskilt slående, eftersom det ofta finns en förälder som rekommenderar sina favoriter för barnen och sedan förvånas över att böckerna helt enkelt inte talar till dem.
Vad beror de här förskjutningarna på? Det finns ju motsvarigheter på det individuella planet. Det är svårt att förklara vad det är som tilltalar eller inte tilltalar en
annan, liksom det ofta är svårt att förstå vad som får A att förälska sig i B men inte i C. Ibland gäller något motsvarande för hela tidsandan.
I mitt tycke är det just oförutsägbarheten som gör de här förvandlingarna fascinerande. Kommer Astrid Lindgren eller Tove Jansson att läsas om hundra år. Och hur länge lever Shakespeare? Eller Bibeln?
Lars Hertzberg