Ett barnbarn hade nyss lärt sig räkna. Ibland till nio, ibland till tio. Ibland bara till sex. Det är så i början. Han övade sig flitigt, räknade allt han kom åt. Från morgon till kväll. En dag räknade han familjen:
– Till vår familj hör sex personer. Två föräldrar och fyra barn. Och momi, när hon är på besök. Då är vi sju personer i familjen. Med momis taxi blir det åtta.
Resultatet är diskutabelt och definitivt en tolkningsfråga. Klart är att den mycket unga mannen inte kan hoppas på en lysande framtid inom regleringen av vårt lands invandrarpolitik. Inte med ett sådant sinne för familjeekvationer. Familjer består av stenhårda kärnor, möjligast små.
Själv kan jag räkna både till tio och långt därutöver. Det jag har svårt för är släktskapsförhållanden och jag virrar bort mig någonstans vid kusin. Min svågers brorson får marken att gunga under fötterna på mig, pappas fasters första man blir till en serie abstrakta flygplatstrappor: en upp, två ner, en halv upp, tre ner – var befinner jag mig nu, befinner jag mig överhuvudtaget? Men, säger jag, MEN: Mig lurar man ändå inte! Eller gör man?
Hur kommer det sig att mödrar förvandlas till farmödrar och mormödrar när det gäller rätten att få stanna hos sina barn om man råkar var född någon annanstans? När upphör en mor att vara en mor? När förvandlas en mor till en farmor? Måste man vara egyptiska eller ryska för att den trollkonsten ska lyckas? Man förklarar för mig att barn är barn tills de fyller aderton – då går familjen på en mina. Barn upphör att vara barn. Och föräldrarna att vara föräldrar? Kan man rentav bli ”farmor” och ”mormor” utan att ha några barnbarn? Eller är det här något som ingår i integreringen av invandrare? Är det så att vuxna invandrare inte får ha föräldrar? Inte hemma hos sig, inte på ålderdomshem, inte inom landets gränser? Inte på våra bakgårdar.
Jag tror inte på farmorssnacket! Jag tror inte på ett samhälle där kärnfamiljens kärna förvandlats till minsta möjliga nämnare, jag tror inte på en värdenorm där individer kan stötas ut med orden ”nu är du aderton, nu får du klara dig själv”.
Däremot smyger man sig på mig på andra fronter. Folk som i sitt dagliga arbete är involverade i allt detta skriver om vad det skulle innebära om plötsligt all världens farmödrar och mormödrar skulle översvämma vårt land och vårt välfärdssystem. Tydligt förklarar de hur de redan svajande fundamenten definitivt skulle rasa – och jag förstår, för bråkdelen av en sekund förstår jag varför bakgårdar finns till, varför kärnor måste sprängas och varför sådana som mitt barnbarn borde skaffa sig andra intressen än matematik – åtminstone övergå från addition till subtraktion. Förslagsvis börja med ”Tio små negerpojkar…” Hastigt är man då nere i 0, en inte oväsentlig siffra i flera sammanhang än man kan tänka sig.
Vivi-Ann Sjögren
