Det planteras och beskärs, sållas och komposteras, gödslas och vattnas i tyska Jenny Erpenbecks roman Hemsökelse. Löv krattas, honungen slungas, potatisen kupas och mullvadar röks ut. Rabatterna rensas och vattnas. Körsbär skördas och bryggan tjäras.
Det är nämligen ett hus i Brandenburg utanför Berlin och dess knappt hundraåriga öde som vi får följa i denna svepande berättelse om det tyska 1900-talet. En byfogde gifter bort sina döttrar. En judisk familj tvingas sälja sin mark till halva priset för att ha råd att fly undan ariseringsprocessen. En arkitekt låter anlägga en trädgård och bygger om huset som ett slags kärleksförklaring till sin nya fru. Ryssen kommer och skändar. DDR-eliten flyttar in. Medan krig bryter ut och nya landsgränser dras, medan husägarna och deras gäster kommer och går, arbetar den namnlöse och ordkarge trädgårdsmästaren med sina sysslor. På vintern kör han ved och eldar i kakelugnen, på våren beskär han äppelträden, på sommaren ställer han ut vattenspridarna och vattnar rabatten, på hösten skördar han valnötter och potatis. När han blir gammal sitter han mest på tröskeln och röker cigarr.
På denna kontrast mellan husägarnas ständiga flykt från och längtan efter ett hem å ena sidan och trädgårdsmästaren stilla, repetetiva sysslor å andra bygger Erpenbeck hela sin berättelse. I kapitlen som handlar om husets invånare kommer hon sina objekt inpå livet, låter språket och berättelsen färgas av deras tankar och inre monologer, skriver inifrån historien och gör det emell-anåt så nära inpå att närsyntheten gör de yttre dragen oklara. I kapitlen om trädgårdsmästaren är berättarrösten i stället saklig och distanserad. I trädgårdsmästaren skapar hon en karaktär som helt saknar början och slut. Ingen i byn vet varifrån han har dykt upp eller om han alltid har funnits där. Ingen vet heller vart han försvinner framåt slutet av boken, strax innan huset rivs.
Medan alla andra dras in i den stora historiens omvälvningar och på ett eller annat sätt blir dess offer, kämpar för sina liv och sin egendom, förblir den mystiske trädgårdsmästaren sitt voltaireska uppdrag trogen. Han odlar helt enkelt sin trädgård, som han inte ens äger, och åldras tillsammans med ett hus som inte är hans.
Det är förmodligen en konsekvens av berättarröstens två vitt skilda perspektiv att just trädgårdsmästarens figur stannar kvar med en när boken är slut. De andras tragiska och uppslitande öden gör dem mer till typer än människor. I och med att berättelsen förs inifrån deras positioner kommer man dem för nära, förstår vad de vill säga. Den namnlöse och historielöse trädgårdsmästaren, ett slags husets och naturens funktion, förblir däremot oförklarad. Och därigenom mänsklig.
Jenny Erpenbeck: Hemsökelse (Heimsuchung). Övers från tyska: Ulrika Wallenström. Bonniers, 2010.
Maxim Gregoriev
