”Jag har själv publicerat en bok vars språk är fullständigt hemskt eftersom jag trodde att förlaget skulle göra någonting åt det”, erkände J.P. utan att avslöja vilket förlag det handlade om.
Överlag låter det som en riskabel strategi att skriva dåligt i hopp om att nån ska förvandla det till bra. Riskabelt men långtifrån ovanligt – att skriva dåligt är faktiskt den mest använda metoden, kan jag meddela efter att par år i branschen. På det förlag jag arbetar på brukar vi visserligen refusera manus vars språk är fullständigt hemskt istället för att publicera dom. Det är kanske helt fel policy?
Ok, jag inser vad J.P. är ute efter och han har möjligen inte ens fel. Det kan hända att bokproducenterna blivit slarvigare de med, precis som läkarna som glömmer operationsverktygen i magen på patienten, vaktmästarna som glömmer att stänga dörren, busschaufförerna som missar sina turer och de elektriska tavlorna som visar fel. Tror ni att det här är ett kåseri? Allt detta har ju hänt.
När förlagsredaktörer träffas, vilket de nångång hinner med, brukar 90 procent av energin gå åt till att skälla på tryckerierna. Tryckeriernas horribla misstag, horribla förseningar och allmänt horribla hopplöshet har bara en positiv sida. Det blir bra storyn.
Nu kommer J.P och man börjar undra om författarna kanske sitter och diskuterar samma sak som förlagsredaktörerna fast med förlaget som idioten. Innan det blir en allmän sanning vill jag säga ett par ord till försvar (eller är det redan för sent?):
När jag började trodde jag att man kunde åstadkomma under. Det går inte att åstadkomma under när telefonen hela tiden ringer! Och ibland måste man faxa, svara på e-mail, rota i kartotek, reda ut datorproblem, sitta på möten. Alla vet hur mycket tid det går åt bara till att hitta sina papper…
Vad jag vill ha sagt är att en redaktör, åtminstone på ett mindre förlag, har tusen andra saker att göra förutom att peta i texter. Och gör man inte dom andra sakerna gör man snart ingenting.
”Förlagen har ju prutat på allt som heter deras egentliga arbete, nämligen redigering av texter”, skriver J.P. Det låter enkelt och riktigt, men världen är sällan sån numera.
En aning egentligt arbete utförs ändå fortfarande på förlagen kan jag trösta J.P. och andra förtvivlade. Så är det till exempel fortfarande kutym, åtminstone hos oss, att texterna a) språkrättas b) korrläses c) korrläses en gång till. I genomsnitt görs det 1000-2000 ändringar i en medellång finlandssvensk roman från det manus lämnats in tills boken är färdig. Det här inbegriper ändringar av små saker som avstavningsfel, lustig kommatering, felskrivna namn men också större ingrepp (däremot räknar jag inte med sök och ersätt-rättelser).
Totalt felfria böcker på härligt klingande modersmål uppnås aldrig men nästa gång ni tycker att en bok redigerats slarvigt så säg inte ”förlaget kunde ha jobbat lite med texten”. Säg hellre ”förlaget kunde ha jobbat ännu mer med texten”.
En tumregel som inte alltid håller är att ju bättre författare, desto överflödigare redaktör. En annan tumregel är: ju bättre författare, desto större chans att ytterligare förbättra. En klåpares text blir sällan så mycket bättre av att klåpas vidare med. Den borde refuseras – att det inte alltid går så har att göra med att Världen inte är så enkel! (Låter bekant, håller jag på och upprepar mig?)
Som den vakna läsaren märkte står de två tumreglerna i konflikt med varann. Den som förmår lösa konflikten har en lysande bana som förlagsredaktör framför sig. Själv tror jag inte lika mycket på under mera.
Tapani Ritamäki
