Med Elna Zjdanovs hela livsöde avspeglat i sitt ansikte har Lilga Kovanko med monologen Brevet från Sibirien under den gångna vintern rört sin publik till tårar i Amos Andersons museum. Knappt märkbara skiftningar i mimiken återspeglade fasan över att stå upp till knäna i urin, sorgen över den hjärtsjuka sonen och de få stunderna av glädje t.ex. över en bit socker.Samma mänskors ögon har knappast fuktats när de läst tidningsnotiser om hur många miljoner människor Stalin haft ihjäl. Som han själv uttryckte det: ”En död, tragedi. En miljon döda, bah, statistik”. Det krävdes en berättelse som Solzjenitsyns En dag i Ivan Denisovits liv för att västerlandet skulle uppfatta fasorna i den sovjetiska gulagen.
Jag såg den finskspråkiga föreställningen tillsammans med en ingermanländska, Anna Hiltunen, och blev tack vare henne mera gripen än när jag för något år sedan hörde monologen på svenska. Christian Sundgrens berättelse om sin faster Elna återupplivade i minnet många av fasorna i Annas egen familjehistoria.
Hennes mors familj, två vuxna och tre barn, föll 1932 offer för dekulakiseringen. Deras enda brott var att äga några kor, en jordplätt och ett litet hus. Under den intensivaste dekulakiseringen 1930–31 tvångsdeporterades 381 021 familjer eller 1 803 392 personer. Mer än 100 000 dog bara år 1930.
Annas morföräldrar skickades till Apatity nära Murmansk för att jobba med apatitutvinning. Föräldrarna levde där till sin död, men 1940 blev Annas mor och hennes syster återbördade till Karelen, bara för att 1942 vidaredeporteras till Krasnojarsk i Sibirien.
Annas farfar skickades från sin hemby Tamengont för att bygga Leningrads försvarslinje när Tyskland och Finland anföll Sovjetunionen i juni 1941, blev sjuk och dog. Hans fru och barn skickades till norra Sibirien där Annas far med pråm transporterades längs floden Lena till ön Tit-Ary i Jakutien nära Ishavet, därifrån de senare förflyttades söderut till Krasnojarsk.
Där träffades Annas ingermanländska mor och far och där föddes hon. Efter Stalins död, lika bejublad av dem som av Elna Zjdanov, i motsats till Urho Kekkonens radiohagiografi som återspelades i pjäsen, kunde familjen återvända till Karelen.
Jag frågade Anna om hon kunde rekommendera pjäsen för någon av de 25 000 ingermanländare som efter 1990 tack vare Mauno Koivisto har kunnat flytta till Finland.
– Tant Lyyli skulle inte stå ut med hemskheterna en gång till, sade Anna, men det skulle göra de yngre inflyttarna gott att höra om sådana öden som delades av deras egna släktingar.
I Hufvudstadsbladet (14.3.) intervjuar Anna-Lena Laurén både yngre och äldre ingermanländare som flyttat till Finland. Elma Puidet, 74, ställer bara med tvekan upp och berättar sin historia.
Försiktigheten gäller i ännu högre grad de ingermanländare som lyckades bli kvar i Finland 1944, när 55 000 av de 63 000 som 1943 kommit hit som arbetskraft, undan krigshändelserna, skickades tillbaka över gränsen. De fick löfte om att komma till sina hemtrakter men förpassades i stället till olika delar av Sovjetunionen. Också för dem blev Stalins död början till en återflyttning till födelsebygderna.
Finlands vänskaps- och biståndspakt med Sovjet kunde av härvarande ingermanländere tolkas som en risk för att återbördas om de blev upptäckta. Det fanns fall där de på den finländska landsbygden kunde leva oigenkända, skyddade för avslöjanden av den finska bygemenskapen.
För personer som flera gånger blivit avhämtade klockan tre på natten och tvingats lämna sitt hem med hoprafsade ägodelar i en kappsäck är det svårt att bli kvitt rädslan för att det skall hända en gång till. Detta var också orsaken till att ingen under självcensurens tid i Finland berättade om ingermanländarnas öden. I Sverige var skräcken mindre, och berättelserna om kränkningarna i Sovjetunionen oförblommerade.
De mest tragiska ödena drabbade de finländare som under tjugo- och trettiotalet frivilligt hade kommit till det sovjetiska Karelen för att bygga upp det nya socialistiska samhället. Belöningen blev ofta arkebusering när Stalins anfall mot Finland 1939 kröp närmare och de blev betraktade som potentiella fiender.
Samma gällde Sovjetunionens tyskspråkiga minoritet som under den stora terrorn 1937–38 kollektivt stämplades som spioner. Femtiofemtusen straffades, av dem 42 000 med döden, och när kriget mot Hitler började 1941, lastades nästan en halv miljon sovjettyskar i godsvagnar för att forslas från Volgaområdet till Sibirien (Klas-Göran Karlsson och Michael Schoenhals: Crimes against humanity under communist regimes, 2008).
Men som sagt, det är de individuella ödena som berör mest. I Literarus (6/2009) berättar ingermanländskan Ljudmila Kol om sitt liv. I byn där hon bodde kallades hon som barn av sina ryska grannar för ”finnjävel”. De finsktalande betraktades som fiender, och en natt klockan tre väcktes alla män och fördes bort, utan någon angiven orsak. Den fick man efter rehabiliteringen av de avrättade, många år senare: ”kontakt med utlänningar”.
Ljudmilas mor blev ensam med fyra barn. Modern blev så småningom sjuk och dog. De som klarade sig kallas i dag för blokadniki, de som överlevt blockaden av Leningrad.
Ljudmila blev som enda medlem av familjen kvar i livet. Hon hamnade liksom Anna Hiltunens far och mor i Krasnojarsk.
Hon blev inte betraktad som ryska utan som finska – alltså som en främling som bar skuld för något. År 1957 fick hon tillåtelse att återvända till Leningrad. Sedan 1993 bor hon i Finland.
Alltsedan dessa öden drabbade ingermanländarna, sovjettyskarna och hela det ryska folket har den västerländska litteraturen, filmen och teatern helt befogat översvämmats av berättelser om världskriget och förintelsen och de människoöden som följt i deras spår. Tragedier från andra sidan järnridån har varit mera tunnsådda. På den senaste tiden har jag bekantat mig med Sofi Oksanen och Andreï Makine och Brevet från Sibirien, men jag har varit rätt blind för vad som hänt i vårt östra grannland och drabbat våra nära stamfränder.
Ryssland kan inte begripas med hjärnan, men möjligen med hjärtat, och det ropar efter berättelser.
Per-Erik Lönnfors
