En samhällelig läsning av De vackra kusinerna var något jag hoppades på då boken kom ut år 2008. Jenny Kajanus har kanske (i Ny Tid nr 12) rätt i att det finns en ovana i att läsa och se det samhälleligt smärtsamma och svåra, det vittnar kolumnen om. Tendentiös litteratur är lika trist som svartvita, enögda och förenklade förklaringsmodeller i det s.k. verkliga livet. Men det finns samtidigt frågor och saker som faktiskt är alldeles klara och tydliga, alldeles bortom all form av relativism och slarvakademiska teoribyggen. En sådan självklarhet finns som en bärande tanke i De vackra kusinerna, och ifall man som Kajanus försöker läsa boken med någonslags samhällelig ansats och ändå inte ser den utsatthet som barnet i en missbrukarfamilj lever i, så blir jag nedstämd. För att hon i sin kolumn ger vid handen att det inte är viktigt att se och reagera på den verklighet som oerhört många barn i vårt land lever i.
Det enda viktiga är att alldeles genomgående, och utan några som helst förbehåll och filosofiska teoriridåer, vara solidarisk med dem.
Mikaela Strömberg
