Göran Greider blickar bakåt för att hitta vägar ut.
En bok om två globala kriser, om en tid, om en ung man från Vingåker i Södermanland? En ytterligare bok om vänsterns praktiska misslyckande, eller kanske om dess – och vårt – framtidshopp?
Både tema- och genremässigt är Göran Greiders nya bok Det måste finnas en väg ut ur det här samhället något svårbestämd. På omslagstexten skriver Greider att han ämnade skriva om vad han kallar de dubbla kriserna – finans – och klimatkrisen, men att det snabbt också visade sig att han inte riktigt kunde utesluta sig själv ur det hela.
I själva verket blir det ganska mycket Greider, innan man alls kommer in på de nämnda kriserna. Hela den första delen, som omfattar över hundra sidor av bokens totalt knappa tre hundra utgörs av berättelsen om en ung Greider och utvecklingen av vad han kallar sitt ”vänstermedvetande”. Också efter det filtreras skeenden och perspektiv via Greiders personliga upplevelser och erfarenheter, med många ”när jag” och ”jag har”.
Greppet har både för- och nackdelar. Till fördelarna hör att det görs klart varifrån hans tankar kommer, hur de utvecklats och fortsätter att utvecklas i dialog med samtiden. Det biografiska greppet är också i hög grad ett närhistoriskt grepp och tack vare det gedigna historiska intresset är de försiktiga utvägar som han kommer in på mot slutet inte fullt så nymorgnade som utvägar alltför ofta framstår som i samtida vänsterdebatt. Få av de tankar som idag presenteras av radikaler på vänster- och miljöhåll är nämligen nya; det mesta fanns i omlopp på 70-talet och tidigare.
En nackdel är att Greiders flärdfrihet och snabba skrivprocess stundtals, paradoxalt nog, producerar en besvärande självcentrering. Vi får veta var han hållit föredrag eller skrivit artiklar, om vilka viktiga ämnen och med vilka otidsenliga betoningar. Vi får ta del av hans massiva beläsenhet och hur den influerat honom, men mera sällan görs dessa verk tillgängliga för läsaren genom längre analys. En sista grundlig redigering med syfte att tona ner Greiders egen person och insatser kunde ha gjort texten som helhet mera balanserad och mera omedelbart intressant. Nu finns det risk för att hans magnifika person ställer sig mellan läsaren och många av de viktiga poänger som han lägger fram på vägen.
De gångna 40 åren
Någon gång i medlet av sjuttiotalet vaknar den tonåriga arbetarpojken i Vingåker till politiskt medvetande. Han går en väg som många läsbegåvade arbetarpojkar före honom: skolframgång, nyfikenhet och en plötslig distanserad blick på den egna miljön öppnar för en klassresa. Men så handlar det också om Folkhemssverige för ungefär 35 år sedan, då den sociala jämlikheten precis når sin kulmen. Direktören bor i en likadan villa som Greiders arbetarfamilj; Rilke, Beatles, Dylan och Ulf Lundells Jack är alla lika relevanta referenser, och Marx hör till det som många läser. Det finns en gränslöshet och ett raserande av gränser med grönavågare, kommunister och feminister. ”Det var en frigörelsetid. Tvärsigenom vänsterns alla kortslutningar, och de var inte få, ser jag tydligt hur maktfrågorna flöt upp till ytan och hur en radikal jämlikhetstanke blev levande för så pass många människor att borgerligheten än idag ägnar tid åt att förtala årtiondet.”
Men ”nästan som ett ögonblickligt väderomslag” kommer så förändringen i början av 80-talet. Det nya decenniet markeras också av flytten från det arbetarklassiga Vingåker till Stockholm där Greider trivs med studier i historia, idéhistoria och franska, bor på studenthem och jobbar inom vården. I alla miljöer gör han viktiga bekantskaper, men något centralt i sjuttiotalserfarenheten har gått förlorat. Thatcher, Reagan och ekonomisk avregleringspolitik markerar en ny era. På universitetet konfronteras Greider med en ny sorts höger som läser filosofi och viftar med ”Robert Nozick, Friedrich von Hayek och en fransman vid namn Henri Lepage, ungefär som det tidigare viftats med marxistiska klassiker.” De här högermänniskorna är intellektuellt självsäkra; inte konservativa utan nästan fundamentalistiskt frihetsivrande.
Det tomrum som den borttynande vänsterradikalismen lämnat efter sig fylls nu av ”det oöverblickbara virrvarr som gick under namnen postmodernism och poststrukturalism”. Bland den nya erans intell-ektuella finns besvikna gamla vänsterradikaler som Lyotard, som lotsar in de intellektuella i en tid där vänstern känns förlegad. ”Jag tycker man kan se det tydligare nu på avstånd, att den framvällande postmodernismen och den nya, självsäkra neoliberalismen under åttiotalet utgjorde ett slags hemliga spegelbilder av varandra. Den ena tog modet ur de sista socialisterna genom att förklara att de stora berättelserna var slut, ideologierna döda … Den andra läran, nyliberalismen, tog i stort sett över hela den optimistiska framstegstanke som varit ett av vänsterns främsta kännetecken.”
När 80-talets ekonomiska bubbla spricker efter följande decennieskifte har Greider åter hittat hem till ett fruktbart vänstersammanhang, dock ett som i samhället för övrigt är på tillbakagång. Nu har Marx halkat längre ner i byrålådan. Det nya intresset är ekonomisk politik, vänsterns ”spretande reformistiska tradition” och miljöfrågor. Vad handlar till exempel välfärdsstaten i grunden om?
Tillväxtsamhället och miljöpolitiken
Just tonårens brottning med marxismen och 90-talets nyupptäckt av den reformistiska traditionen, menar Greider, är det som mest har format hans tänkande och som utgör hans verktygslåda när han närmar sig de senaste årens kriser.
Som gubben ur lådan hoppar kriserna fram under 00-talets senare år. 2007 blir klimatkrisen ett medialt och politiskt faktum efter många års (eller årtiondens) förnekande av problemen. Följande år är det finanskrisens tur och då väger miljöhänsyn plötsligt lätt när sysselsättningen och den nationella konkurrenskraften står på spel.
Den dominerade miljöpolitiska trenden från 90-talet framåt, ekomodernismen, som Greider kallar den, förklarar att konstant tillväxt inte är ett hinder för en ekologiskt hållbar framtid, utan snarare dess förutsättning: den nya teknologin kommer att ge miljösmarta lösningar och ta hand om problemen. Men teknologiutvecklingen i sig har inte minskat på utsläpp och skövling; tvärtom. Den minskning av utsläpp per bnp-enhet som till exempel Sverige stoltserar med visar sig som en ökning om man beaktar importen av de varor som tidigare producerades i Sverige. De högteknologiska ländernas statistik förskönas av den tunga industrins utlokalisering till billigare länder.
00-talets vänster har varken lyckats ta tag i den gränslösa tillväxt-ideologins sårbarhet för kriser eller praktiska oförenlighet med ett ekologiskt hållbart levnadssätt. Men det är ändå från vänster som lösningen, som Greider ser den, måste komma. Där finns den systemkritiska tradition, internationalism och solidaritet som krävs för att lösa de globala problemen.
De båda kriserna kallar till en samlad kritik av det system som fött dem. ”Det svåra är att diskutera dem samtidigt, inte separera dem, men inte heller på ett felaktigt sätt koppla dem samman.”
Det radikala
Vänstern idag får ibland höra att den är konservativ, i sitt försvar av välfärdsstaten och sin bristande entusiasm inför ekonomins globalisering, bland annat. Men 30–40 år av utveckling mot större jämlikhet skapar inte den sortens normaltillstånd som skulle motivera benämningen konservativ för en som försvarar jämlikheten när den åter håller på att försvinna. Mot ett längre historiskt perspektiv, betonar Greider, är och förblir jämlikhetstanken det verkligt radikala.
Tyvärr är det en radikalitet vars kärna också vänstern glömt bort under de senaste 30 åren. Förbättringar av arbetslöshetsskyddet t.ex. handlar inte bara om den enskilda arbetarens intressen, utan om en grundläggande maktförskjutning, från kapitalet till arbetarna. Välfärdsstaten är inte bara ett sätt att omfördela pengar, utan framför allt att omfördela makt, på ett jämlikare sätt.
Greider lyckas uttrycka sin besvikelse över den samtida vänstern utan att späda på dess tidstypiska självhat. Han har inget otalt med vänstern i sig och hänger inte upp den vid någon av dess enskilda historiska former: han har själv genomlevt flera. Han skäms över sitt eget försvar av realsocialismen under högervindarnas tidiga åttiotal. Han klandrar nittiotalets socialdemokrati för en idélöshet som fört den farligt nära den samtida högern. Vänstern behöver bättre självförtroende, menar han, och en radikalare systemkritik.
Men det finns ett utbrett missnöje idag, med ett samhälle som verkar illa organiserat: vissa arbetar alldeles för mycket medan andra ofrivilligt går utan arbete, den privata konsumtionen av varor ökar samtidigt som man inte tycks ha råd med åldringsvård och rimliga dagisgrupper, ekonomin kräver mera konsumtion samtidigt som man måste få bukt på miljöförstörelsen. I det här missnöjet skönjer Greider en möjlighet. ”Det omformar sakta vårt sätt att tänka kring de globala utmaningarna, det föder systemkritiska tankar och det töjer oavbrutet på gränserna för vad som är tillåtet att tänka.”
Göran Greider: Det måste finnas en väg ut ur det här samhället. Ordfront förlag 2010.
Nora Hämäläinen
