Finansminister Jyrki Katainen gjorde några avslöjande uttalanden efter att det enorma stödpaketet för euron manglats fram förra helgen (Hbl 11.5 och HS 10.5). Han sade, för det första, att det handlade om en ”maktkamp mellan staterna och marknadskrafterna”, och medgav utan omsvep att marknadskrafterna agerar enligt preferenser som ”inte gagnar det gemensamma bästa”. Högerpartiets finansminister betecknar alltså marknadskrafterna som fienden, som folkets fiende! Det verkar sensationellt! Har Katainen plötsligt fått upp ögonen för realiteterna?
Nej, tyvärr inte. Han påstod nämligen också att uppgörelsen om stabilitetspaketet var ett nederlag för ”många hedgefondsmiljonärer” men en ”seger” för Europas folk. Det stämmer förstås att spekulanter som satsade på att Grekland skulle gå i konkurs eller att euron skulle falla drastiskt förlorade pengar på just den satsningen, men på det hela taget var stödpaketet naturligtvis en seger för finanskapitalet, en signal om att spekulationscasinot får hålla öppet lite längre till. Och alltså ett nederlag för folket.
”Vi vägrar ge marknadskrafterna makt att ta ifrån oss finländare minsta lilla bit av vår välfärd”, sade Katainen. Men i nästa andetag understryker han att stödpaketen åtföljs av ”strikta villkor” för de länder som vill utnyttja krislånen. Vad han antingen förtiger eller inte förstår är att det är just precis genom sådana strikta villkor som marknadskrafterna med politikernas välsignelse tar ifrån oss vår välfärd. För villkoren betyder ju i praktiken inget annat än regressiva skattehöjningar och drastiska nedskärningar i offentlig service, löner och pensionsförmåner för vanligt folk.
Det är väsentligen samma politik som IMF, Internationella valutafonden, tvingat på länder i tredje världen sedan skuldkrisen började på 1980-talet, och som de baltiska länderna och Island redan fått smaka på. Att IMF deltar i stor stil i det senaste stödpaketet är inget glädjande tecken på internationell solidaritet utan visar bara att skuldslaveriet nu på allvar ska institutionaliseras också i det rika Europa. Följderna av finanskapitalets diktatpolitik för majoritetens välfärd har varje gång varit lika katastrofala. Att detta väldokumenterade faktum inte ändrat politiken det minsta visar tydligt att den aldrig motiverats av någon omtanke om vanliga människor eller realekonomin, utan syftet är att pressa ut så mycket pengar som möjligt åt kreditorerna. Krislånet ”till Grekland” används inte till att skapa någonting i Grekland, till att bygga sjukhus eller avlöna lärare. Tvärtom tvingas grekerna under kommande år att avstå från sådan ”lyx” för att kunna betala tillbaka lånet.
Att ställa nationer mot varandra i eurokrisen är en ideologisk bluff. Det är inte tyskarna och vi andra som har löst ut grekerna, utan europeiska skattebetalare har löst ut de europeiska och andra storbanker som sitter med de grekiska statsobligationerna. Här står inte folk mot folk, utan alla folk tillsammans mot finanskapitalet. Men kapitalets fortsatta dominans bygger förstås på att folken inte inser detta och på att vi fortsätter acceptera att de ”strikta villkoren” gäller bara för vad vi medborgare får kosta, medan man självklart stampar fram 750 miljarder euro villkorsfria offentliga medel för att se till att banker och investerare får tillbaka pengarna de satsat. Det finns inga gratis luncher – utom för bankirer.
”Marknaden utnyttjar våra svagheter” konstaterar Katainen, och drar slutsatsen: ”Alltså måste vi se till att vi inte har några svagheter”. Han medger alltså att Europas ekonomier kan tas som gisslan av spekulanter som kallt spelar med befolkningens välfärd som insats. Det är den moraliska motsvarigheten, i större skala, till att hota spränga ett flyplan i luften om man inte får en miljon i lösen. Men Katainen drar ingalunda slutsatsen att vi måste se till att ändra vårt ekonomiska system så att det blir omöjligt att syssla med sådan utpressning. Nej, han menar att vi måste acceptera att finansterroristerna, som ju väl att märka inte alls är efterlysta av polisen utan tvärtom högt respekterade personer och institutioner i finansvärlden, fortsätter sitt kriminella spel, vi måste bara försöka gardera oss mot det. Det är litet som om det gick en våldtäktsman lös och polisen visste vem det var, men istället för att sätta dit honom lärde ut sluga överlevnadsstrategier åt traktens kvinnor. Rör er aldrig ensamma på mörka platser, för mannen utnyttjar alla svagheter!
Finanskapitalets representanter agerar totalt hänsynslöst och omoraliskt, men det är inte poängen. Den viktiga frågan är varför vi låter dem hållas. Pengarna de spelar med är till största delen våra pengar, våra pensionsmiljarder. Reglerna som tillåter spelet att fortgå fastställs av politiker vi valt. När deras livsfarliga casino gång på gång kraschar är det vi som rusar in med våra skattepengar och ser till att genast få igång det igen. Hur dum kan man bli? Varför beskyddar och betalar vi för en sektor som på det hela taget inte tillför realekonomin något utan tvärtom lockar bort pengar från riktiga investeringar, som skapar ständiga bubblor och krascher? Varför accepterar vi ständigt att det ”inte finns pengar” till nödvändiga offentliga satsningar, när orsaken är att vi låter bankirer och fondförvaltare bestämma vad (nämligen spekulation och jätteersättningar till dem själva) våra pengar ska användas till? Och varför nöjer vi oss med att våra politiker inte på allvar utreder alternativ till denna tingens ordning (det finns en uppsjö konkreta och välunderbyggda förslag), utan istället bara upprepar att status quo till varje pris måste behållas och ”stabiliseras”? Hur dum kan man bli?
Joel Backström
