Jag inledde min bekantskap med Verne någon gång i tio till tolv års åldern. Medan min mamma deltog i en kvällskurs i porslinsmålning parkerades jag på Kyrkbackens bibliotek. Där hittade jag Vernes Till jordens medelpunkt (Voyage au centre de la terre) från år 1864. Denna bok inledde Vernes ”science fiction”-serie som kom att omfatta ett sextiotal romaner. Den svenska versionen som jag läste torde ha varit den av Rabén & Sjögren från 1965. Framför mig nu har jag den svenska Niloe-versionen (i s.k. ”sober översättning”) från 1976 med tidtypiska gravyrillustrationer av E. Riou.
Upptakten till äventyret är mästerlig. Den kufiske polyhistorn, professorn i mineralogi Otto Lidenbrock, befinner sig i sitt arbetsrum och bibliotek tillsammans med sin nevö Axel som tillika är hans assistent. Full av extas beskriver professorn sitt senaste fynd från Hevelius antikvariat. En handskrift av Snorre Sturlasson från 1100-talet!
”Plötsligt gled ett smutsigt pergament ur den gamla boken och föll till golvet … en bit pergament, ungefär 15 centimeter lång och 10 centimeter bred, och tvärs över den var ritade linjer med egendomliga tecken.”
Dessa tecken visar sig vara en runskrift som bildar ett mystiskt chiffer. Den polyglotta professorn går bet trots att hjärnan går på övervarv. Brorsonen Axel lyckas genom en slump knäcka chiffret och därmed avslöjas ett meddelande skrivet på ”dåligt latin”, undertecknad av Arne Saknussemm, en isländsk alkemist verksam under 1500-talet.
”In Sneffels Yoculis craterem kem delibat …”; d.v.s, ”stig ner i Snaefelljöklens krater, smekt av Scartarius’ skugga, under de sista dagarna i juni, du djärve resande, och du kommer till jordens medelpunkt liksom jag gjorde. Arne Saknussemm.”
allas dröm
Är inte detta mångas ultimata dröm, att en vacker dag stöta på ett hemligt meddelande, hitta nyckeln till chiffret och anvisningarna för en väg som leder till en helt ny värld av upptäckter och äventyr? Resan till jordens medelpunkt kan betraktas som en arketyp för resor till det okända där faror och utmaningar sätter rådigheten och kamratskapet på prov. Vernes varumärke var voyages extraordinaires, underbara resor. Målet för resan, drömvärlden, kan vara en utopi, skattkistorna vid regnbågens slut, Alices underland, Narnia, Nangijala, landet Oz, främmande planeter, och hos Verne inte sällan en ö.
Resan till jordens inre inbjuder förstås också till psykologiska tolkningar. Det som fascinerade mig som tonåring var tanken på att det bortom den bekanta verkligheten dolde sig en annan underbar värld som kunde nås av den som hade turen att komma den på spåren och som hade förmågan att tyda tecknen.
Ett annat viktigt element i äventyrsberättelserna är kamratskapet. Vad är äventyraren utan sin trofasta drabant, vad är en Sherlock utan sin Watson och omvänt? En av behållningarna av t.ex. Enid Blytons Fem-böcker som gjort dem populära världen över är väl beskrivningen av vänskapen och det gemensamma festandet på leverpastejsmörgåsar.
De arketypiska dimensionerna hos Vernes berättelser gör att människo skildringens nyanser inte har någon större betydelse än den de har i folksagorna. Den kanske mest utstuderade karaktären hos Verne är kapten Nemo. I Till jordens medelpunkt utgörs triumviratet av en kolerisk och manisk professor, hans försiktiga nevö Axel, som helst skulle ha stannat ovanjord och vandrat hand i hand med sin utvalda, samt den stoiska och orubbligt trofasta isländska guiden Hans Bjelke. En urtyp för en trogen vapenbroder i likhet med Phileas Foggs betjänt Passepartout i Jorden runt på 80 Dagar.
Många figurer är karikatyrer och beskrivna med en viss humor. Inte osökt kommer man att tänka på Tintin-skaparens typgalleri. Professor Lidenbrock beskrivs som en ”lång, mager person med järnfysik” med ”stora ögon och bar alltid glasögon av aktningsvärda dimensioner, hans långa smala näsa liknade en skarpslipad klinga, och elaka människor påstod att den var magnetisk och drog till sig järnfilspån. Vilket förtal! Den drog inte till sig något annat än snus, men det skedde i stora mängder, om jag skall vara uppriktig.” Intressant är också professorns ”subjektiva” föreläsningsmetod ”enligt ett uttryck som är lånat från den tyska filosofin: för sig själv och inte för andra. Han är en egoistisk lärd, en källa till kunskap, vars flöde sinar, så snart någon försöker hämta upp något ur djupet. Kort sagt: han är en girigbuk.” Vernes vetenskapliga utvikningar har inte sällan en ironisk udd som när han låter Lidenbrocks magnum opus heta Avhandling om Transcendent Kristallografi ”i stort folio med planscher, men den betalade inte kostnaderna för utgivningen”.
poe inspirerar
Till Vernes litterära idoler hörde skräckromantikern Edgar Allan Poe. Faktiskt skrev Verne en fortsättning till Poes fantastiska sjöhistoria The Narrative of Arthur Gordon Pym of Nantucket (1838). En pikant detalj är att Poe inspirerades av J. N. Reynolds, bekant som anhängare till teorin om en ihålig jord … Själv hittade jag också Poe några år efter mötet med Verne. Ännu senare stötte jag på A. C. Clarke, en Verne-beundrare, som skrivit en av de mest magnifika rymdhistorierna, Rendezvous with Rama (1973), där också en grupp besöker en hemlighetsfull ihålig värld med ett Mare Internum i en jättelik rymdfarkost av obekant härkomst, som passerar solsystemet mot okänd destination …
Konventionellt förställs Verne ofta som en vetenskaplig siare och framstegsoptimist. Hans romaner förmedlar en annan bild. Flera av hans vetenskapliga hjältar är halvt eller helt tokiga, som ingenjör Robur eller Kanonklubbens ledare, som planerar att tippa jorden över ända i Barbicane & Co (Sans dessus dessous 1889). Även i Till jordens medelpunkt inträffar mängder av missöden trots de vetenskapliga förberedelserna. Man går vilse, en farofylld seglats över ett stormigt innanjordiskt hav leder dem bara tillbaka till utgångspunkten o.s.v. Vernes vetenskapliga föreläsningar, name dropping och uppräkningar (som blandas med citat av klassiker såsom Vergilius) är en litterär metod med avsikt att ge de fantastiska spekulationerna en realistisk förankring och illusorisk exakthet. När Verne ”siar” om framtiden är det inte sällan i ett dystopiskt tonläge.
Verne skrev en annan historia kort före Till jordens medelpunkt som refuserades av hans förläggare Hetzel med orden: ”Jag skulle betrakta det som en katastrof för ert namn att utge ert arbete.” Manuskriptet hittades först på 1990-talet i ett bortglömt kassaskåp och kom ut 1994 med titeln Paris au Xxe Siècle (Paris i tjugonde seklet). I den beskrivs 1960-talets Paris där den humanistiska bildningen och litteraturen har trampats ned av teknikens frammarsch och Utbildnings banken AB:s horder. Det lilla som återstår av detta arv behandlas med förakt. Epigrammet citerar Paul-Louis Courier: ”Vilken fasansfullt inflytande utövas icke av detta släkte som varken tjänar Gud eller konungen utan hänger sig åt de världsliga vetenskaperna och tarvliga mekaniska yrken! Fördärvbringande avskum! Vad skulle de inte åstadkomma om man lämnade dem i fred och de ohämmat fick hänge sig åt denna ödesdigra lust att veta, uppfinna och fullända.” I den meningen uttrycker Verne lika mycket framstegsoptimism som James Bond-filmernas teknothriller kan tänkas göra. Temat hos Verne, en inbiten latinist, är snarare hybris-nemesis enligt klassiska förebilder. För mig var Verners berättelser främst goda historier, men som tonåring under 1970-talets energidebacle och växande miljömedvetenhet kom teknovetenskapernas tveeggade natur att framstå allt tydligare.
Frank Borg
