920

Är kulturen svaret på de försvinnande jobben?

För ett drygt år sedan fördes i diverse finlandssvenska sammanhang (Söderströms blogg, Nya Argus, Ny Tid, Hbl, Hbls webbsida, debatter på Porthania och Helsingfors socialforum m.m.) en diskussion om ”kulturens framtid”.

I Sverige väckte utredningen massiva protester från kulturhåll under våren 2009 och igen när regeringens proposition, som baserade sig på utredningen, publicerades samma höst. Man har karakteriserat utredningen som den borgerliga regeringens uppgörelse med årtionden av socialdemokratisk kulturpolitik och mycket i den tycktes ha ganska lite med kulturens innehåll eller kulturfältets konkreta problem och utmaningar att göra.

En detaljreform som från kulturhåll stämplades som idiotisk var beslutet att slopa konstnärslönerna, som betalats ut i form av en garantilön åt ett fåtal utvalda konstnärer. En annan var beslutet att rikta stödet till kulturtidskrifter som behandlar de enskilda konstarterna. På ett tidskriftsfält där merparten av de betydande tidskrifterna är breda kultur- och samhällstidskrifter, ofta med vänsterprofil, framstår den här linjedragningen antingen som total inkompetens på området eller som en politisk bredsida mot den vänsterintellektuella samhällsdebatten som idag utgör merparten av den intellektuella samhällsdebatten överlag.

Det som ändå mest besvärade kulturfolket var utredningens betoning av vad som framstod som marknadsorienterade lösningar och en nonchalans för kvalitetskriterier. Till exempel skulle man stryka formuleringen att kulturpolitiken ska motverka kommersialismens negativa verkningar, en formulering och målsättning som hängt kvar sedan 1970-talet; kommersialismen skulle inte presenteras som ett potentiellt hot mot kulturen. Man skulle främja entreprenörskap, kulturföretagande, och en bred skala av vad man idag ofta kallar för kreativa näringar. Idealet för en konstnär eller kulturarbetare tycktes vara att man produktifierar en del av sin verksamhet: drejar mera blomkrukor för att kunna göra konstkeramik, säljer konsulttjänster för att kunna ägna sig åt performancekonst, undervisar för att kunna måla. Man ska sälja sina idéer åt privata företag, bli duktig på att få privat finansiering. Givetvis är allt det här sådant som konstnärer i alla tider har fått dryga ut kassan med, men när har egentligen främjandet av de här födkrokarna blivit en central målsättning för statlig kulturpolitik och en prioritet i fördelningen av offentliga kulturmedel?

Bland det som varken utredningen eller propositionen enligt många kritiker åtgärdade fanns de konkreta problemen kring de professionella konstutövarnas och kulturarbetarnas arbetsvillkor, på ett fält där allt mer av arbetet, också inom de statliga och kommunala institutionerna, görs av frilansare med korta arbetskontrakt och osäkra framtidsutsikter. Satsningen på entreprenörskap framstår ur deras synvinkel väldigt långt som önsketänkande.

Det är också ett faktum att väldigt få kan försörja sig så väl på kulturrelaterade bisysslor att de också samtidigt kan fungera som professionella konstutövare. Det finns också många konstnärer som inte alls kan försörja sig på bisysslor, men kanske ändå, eller till och med just därför, hör till de främsta inom sitt område. Också konsthantverk, konstundervisning och de institutioner som frilansarna företagsamt ska sälja sina tjänster åt är idag beroende av omfattande bidrag, antingen från staten eller från privata mecenater eller fonder.

En näringslivsfråga

Att göra entreprenörskap till central kulturpolitisk strategi låter mer eller mindre som att man omvandlar sakkunnig kultur- och konstpolitik till en specialform av näringslivsstöd. Tongångarna gav skäl till oro och har lyckligtvis också gett upphov till en hel del viktig debatt.

Att göra om kulturpolitiken, och framför allt den kulturpolitiska retoriken, i de här banorna är nämligen inte alls ett unikt svenskt påfund, utan en allmän trend i vår postindustriella del av världen. Något av det här finns också i den aktuella, betydligt mindre statliga, finländska kulturutredningen som kom igång på våren 2009 och som publicerade sitt betänkande 9.3.2010. Till skillnad från den besynnerliga svenska flerhundrasidiga luntan, med många tydliga partipolitiska slängar och väldigt konkreta och också klåfingriga förändringsförslag, är den finska utredningen en ganska luktlös, smaklös, harmlös sak på ca 40 sidor. Förvånansvärt intetsägande om man ser på listan av medverkande av vilka många torde ha mycket att komma med.

Det är överhuvudtaget lite märkligt att läsa texter som har producerats av politiskt tillsatta arbetsgrupper och kommittéer, när man är van att läsa bra texter skrivna av enskilda skribenter som vet vad de vill säga och säger det. Väldigt lite av vikt sägs rakt ut, dispositionen är märkligt böljande, som om man varit oense om vad just det här avsnittet ska handla om, det ska vara vagt, riktgivande. Man får läsa mellan raderna och försöka få syn på det som betonas, det som upprepas, det som avviker från vad man kanske förväntade sig. Det är därför kanske inte så konstigt om få inom konst- och kultursektorn orkar ta sig igenom den här sortens papper. Men läser man den finska utredningen finns där en del om mångkulturalitet, om kultursatsningar i skolan, om de kulturella näringarna. Förvånansvärt lite finns där om digitaliseringens och den därpå följande upphovsrättsdebattens betydelse för kulturfältet.

Något som är väldigt tydligt i både den svenska och den finländska utredningen, är att kulturpolitiken i båda länderna, liksom på andra håll i västvärlden, idag framför allt ses som en näringslivsfråga, och därmed som en central politisk prioritering. Den industriella produktionen har flyttat till låglöneländer, och också allt mer högkvalificerat arbete till exempel inom teknologibranschen görs i länder som Indien. Konsten, kulturen och i förlängningen allt det man räknar in de kulturella och kreativa näringarna erbjuder i den här situationen ett hopp om nya meningsfulla och lukrativa sysselsättningar för de rika ländernas högt utbildade befolkning.

Samtidigt som man ser kulturen allt mer som en näringslivs- och arbetsmarknadsfråga målar man upp utopier om det nya samhället där allt fler människor ska ha allt mera ledig tid då de kan förverkliga sig själva inom ramen för det utökade utbudet av kulturella tjänster. I den finländska utredningen talar man om en utökad konsumtion av kultur, som hänger ihop med en mera fritidsorienterad livsstil, ”leppoistelun elämäntapa”, som söker mening och livskvalitet i kultur, lugn och samvaro snarare än i arbete, pengar och materiell konsumtion.

Farhågor och lösningar

Jämfört med de dystra visionerna om kulturens marginalisering som dominerade den finlandssvenska kulturdebatten 2009 ser vi i de här tongivande kulturpolitiska visionerna snarast en uppgradering av kulturen i samhället. I stället för att sjunka in i dystra farhågor kunde konstens och kulturens förkämpar här se en möjlighet att rida på de positiva stämningarna och försöka styra utvecklingen i en riktning som är bättre förankrad i konst- och kulturlivets realiteter och interna målsättningar.

Men det är kanske inte helt lätt för kulturarbetare och konstnärer att förlikas med politikernas och deras konsulters snömos. Farhågorna hopar sig kring känslan av att kulturen egentligen inte alls betraktas som viktig i sig, utan instrumentaliseras för att tjäna andra syften. Den förväntas erbjuda livskvalitet, hälsa (kultur i vården), uppfostran (kultur i skolan), välmående (kultur som hobby). Med lämplig stimulans kan den ge större tillväxt. Även om de flesta av de här verkningarna inte är motbjudande i sig för kulturarbetaren, är den roll de får i argumentationen minst sagt obekväm.

En annan typ av farhåga hänger ihop med det breda antropologiska kulturbegreppet (allt är kultur) som tycks dominerande i samtida kulturpolitiska diskussioner, till skillnad från ett smalare (kultur som vissa privilegierade verksamheter som ska stödas ur en kulturbudget). För den som vill betona vikten av en högklassig nationalopera, arbetsstipendier för bildkonst, en tillgänglig och systematisk grundutbildning inom de olika konstarterna, är det knappast helt angenämt att vakna upp till lyriska utläggningar om modebloggar, cafékultur, kroppskultur, urban kultur, mångkulturalitet i de sammanhang där de offentliga kulturmedlens användning diskuteras.

Tyvärr fastnar man lätt i den polarisering som fanns både i den finlandssvenska kulturdebatten och i den svenska debatten kring kulturutredningen: den mellan det finkulturella etablissemanget och de ekonomiska krafterna. För att komma över polariseringar krävs att diskussionen fortgår tills enkla positioner känns utnötta, tills man verkligen börjar intressera sig för vad som ligger bakom motpartens ord. Det goda man kan säga om den utdragna svenska debatten är att den genererat olika tredje vägar och mera nyanserade positioner. Konsten måste vara fri för att kunna vara nyttig, menade Sven Olov Wallenstein i en intervju i Ny Tid 10/2010.

”Många kulturpolitiska debatter fastnar i frågan om kulturen är nyttig eller har ett egenvärde. Men det är en falsk motsättning. Det handlar inte om antingen eller. Nytta och egenvärde är inte ömsesidigt uteslutande storheter.” Så skriver David Karlsson i upptakten till sin bok En kulturutredning: pengar konst och politik (Glänta 2010).

Vi får alltså gräva någon annanstans.

Lite för mycket av den naiva pessimismen fanns i den finlandssvenska kulturdebatten på våren 2009. Vi måste kunna prata om våra farhågor och förhoppningar utan att framstå som bisamråttan som ligger i hängmattan, läser Spengler, förklarar att allt är slut, och samtidigt antyder att det kanske skulle smaka med lite saft och kakor. Vi kan inte ens göra oss förstådda bland många av dem vars kulturella och konstnärliga intressen inte placerar sig i det traditionella finkulturfältet om vi låter som Adorno. Vi måste undvika att cementera alltför skarpa retoriska polariseringar mellan finkultur vs populärkultur, ideell högkultur vs kommersiell skräpkultur, kultur som egenvärde och instrumentell kultur, konst och underhållning. Mycket av det mest intressanta inom konst- och kultur sker i gränsmarker och subkulturer. Nya experimentella uttryck föds i källarstudion likväl som på konsthögskolan, på webben likväl som på pappret. Det här vet de flesta, men det är ofta svårt att internalisera.

Fortsättning följer nästa vecka, i form av ett försök att säga något mera om det nya kultursamhället som kulturpolitikerna målar upp.

Nora Hämäläinen