”Det finns en stark kreativitetskultur på kommande i affärslivet”, säger Erik Söderblom i HS 5.5. Söderblom — tidigare vicerektor för teaterhögskolan – är verksamhetsledare för Helsingfors festspel och intervjuades för tidningen i väntan på att årets festspelsprogram skulle offentliggöras. ”I år har det publicerats många utredningar som säger det samma. Taiteella Suomi nousuun.”Söderblom pratar här också en del kring en (numera?) allmän insikt om att det finns en inre värld, ett kollektivt undermedvetet, som konstnärerna genom metaforer hämtar upp till ytan. There is more than meets the eye.
Det är förstås aldrig nådigt att få resonemang av den här djuphetsgraden återgivna av en journalist. Risken att det blir pinsamt eller komplett nonsens är överhängande även när journalisten menar väl. Men det här är inte flummigt reklamsnack, utan affärs- och konstvärldens aktuella vindar; kulturen och ekonomin möts igen, men inte på ekonomins villkor utan, åtminstone retoriskt, på ett helt nytt plan. Söderholm visar att han är en vaken entreprenör i sin nisch.
Kulturens kraft
En publikation i den här ådran är den nyutkomna svenska boken Kulturens kraft för regional utveckling (SNS förlag 2010), redigerad av Lisbeth Lindeborg och Lars Lindqvist, som presenterar en rad texter om hur kulturella satsningar har genererat positiva samhällsförändringar, som ekonomisk tillväxt och framtidstro i regionerna. Exemplen är främst hämtade från Sverige, men Lindeborgs avslutande text tar upp också andra europeiska hörn: Holstebro i Danmark och Newcastle med tvillingstaden Gateshead i Storbritannien, bland andra. Budskapet är att kultursektorn med lite nytt tänk och entreprenörsanda kan omvandlas till en viktig motor i de lokala samhällena och framför allt de lokala ekonomierna.
I den inledande texten summerar Sven Nilsson det han tidigare skrivit i boken Var finns kreativiteten? Exemplet Skåne, från 2008. En central komponent här är att beskriva kulturlivet i termer av ett ekosystem, för att bättre fånga dess komplexa karaktär, med verkningar, återverkningar, gynnsamma miljöbetingelser etc.
Tyvärr försinkar Nilsson i inledningen något av sin trovärdighet som samhällsanalytiker genom ett ganska plumpt avfärdande av klassutjämnande prioriteringar i kulturpolitiken.
”De förhållanden som gav 1970-talets kulturpolitiska energi dess ideologiska kraft, det kulturella utanförskapet och den ojämlika fördelningen av kulturens goda, har försvunnit. För fyrtio år sedan talade man i biblioteksvärlden om ’de saknade tre fjärdedelarna’ och menade med det tre fjärdedelar av befolkningen som sällan eller aldrig använde bibliotekens service. Idag går 60 procent av befolkningen då och då till biblioteket.” Liknande utjämning har uppnåtts på andra områden, så att en utestängdhet från kulturlivet egentligen inte längre existerar, menar han. ”I ett internationellt perspektiv har Sverige det högsta deltagandet i kulturlivet bland jämförbara länder.”
Mycket har säkert gått framåt på 40 år, men att betrakta 70-talspolitikens sociala projekt som slutfört i en tid då inkomstskillnaderna ökar, den offentliga ekonomin är hårt pressad i de flesta rika länder, och människors varierande bakgrunder fortfarande utesluter många från det språk och de kulturella koder som öppnar utbildningsmöjligheter, framstår främst som en illa dold nonchalans mot själva projektet. Utjämningen av kulturellt kapital är inget som upprätthålls av sig själv, utan måste aktivt främjas i ett samhälle där andra former av kapital är ojämnt fördelade.
Den här ingången till boken bekräftar lätt den förutfattade meningen att det handlar om en övertjock nyliberal pamflett där både konstnärlig kvalitet och social jämlikhet sopas ut för att göra plats för entreprenörskap. Men läser man vidare finns här också en stor mängd konkreta siffror, fakta och analyser av hur och varför vissa kultursatsningar har funkat, med viktiga kulturella och ekonomiska återverkningar på hela lokalsamhället.
Texterna är i främsta hand inte riktade till konstnärer och andra fattiga kulturarbetare, utan snarare till kulturadministratörer, politiker och verksamhetsledare – dem som ska erbjuda ramarna för de möjligast fria skapande verksamheterna. Men också de som är verksamma på kulturens verkstadsgolv kan må bra av att veta hur man tänker inom de system som deras levebröd långt är beroende av. Det kan lindra ångesten inför det som i ytligare bekantskap känns teknokratiskt och förtingligande. Det ger definitivt bättre förutsättningar att påverka utvecklingen, som i helhet varken är särskilt god eller särskilt ond, utan, som de flesta komplexa förändringar, innefattar både risker och möjligheter.
Visionernas politiska klangbotten måste klargöras. Fakta kan tolkas på många sätt. De olika aspekterna av den nya matrisen måste synas var för sig. Att många populärkulturella former, såsom tecknade serier eller hiphopmusik, har vuxit till sig som konstnärliga uttryck betyder inte att man måste frångå kvalitetskriterier i kulturpolitiken. Att kulturen kan vara ekonomiskt lönsam betyder inte att all kultur borde vara det. Folklighet betyder inte nödvändigtvis tillgänglighet och minskad utestängning.
Man kan också med fog klaga över en ren vantrivsel i det språk som används: strategi, entreprenörskap, upplevelse, tillväxt, innovation, kreativitet. Man kan säga, borde säga: ni får gärna tala sådär, men förvänta er inte att vi ska underordna oss. Man kan kräva att vissa delar av det här språket byts ut. De administrativa ramarna ska möjliggöra och främja konstnärligt och kulturellt innehåll; innehållet finns inte där för att bekräfta ramarna.
Konst och kreativa näringar
Det är klart att konst och kultur genererar arbete och tillväxt långt utöver vad konstnärerna själva gör och förtjänar. För att nå sina läsare och lyssnare behöver författaren förlag och musikern klubbar, festivalarrangörer, konsertsalar, klubbar, managers och skivbolag, bland annat. Trots att Internet erbjuder alternativa kanaler för distribution av konst och kultur är det fortfarande böcker som ges ut av förlag och skivor som ges ut av skivbolag som når den största publiken.
Platser där kända konstnärer har levat eller verkat har ett kulturellt mervärde som får folk att vika av huvudvägen på semesterresan, ta en sväng via konstnärens bevarade barndomshem eller kyrkan där den berömda altartavlan hänger, köpa en kylskåpsmagnet om sådana erbjuds, eller i varje fall en glass i lanthandeln.
Men hur ska man åskådliggöra de här strukturerna? David Karlsson diskuterar i sin bok en enkel modell som han lånar av australiensaren David Thorsby, med fyra cirklar inuti varandra. Den innersta står för konstnärernas fria skapande arbete. Den andra cirkeln står för de kulturella näringarna, där de som vi kallar kulturarbetare får sitt levebröd: konstundervisning, kulturjournalistik, förlagsverksamhet etc. Den tredje cirkeln står för de kreativa näringarna: ”verksamheter som inte direkt handlar med kulturella varor eller tjänster, men indirekt är beroende av ett kulturellt innehåll, som reklam, design och viss turism.” I den yttersta cirkeln har vi samhällsekonomin för övrigt.
Där många av konstnärerna i den innersta cirkeln åtminstone periodvis arbetar gratis eller halvgratis Aus Liebe zur Kunst ska merparten av dem som arbetar i de följande cirklarna både göra pengar och få betalt. Helt sant är det förstås inte. Största delen t.ex. av arbetet kring kulturtidskrifter som Ny Tid, eller små lokala musikfestivaler, görs av volontärer.
Men i alla fall. En grov gissning är att en nybörjande förlagsredaktör har högre inkomster än genomsnittet av de författare som lever på skrivande. Få bildkonstnärer lever på att sälja sina verk, men många gallerier fungerar mer eller mindre marknadsmässigt på inkomster från försäljning och de avgifter som konstnärer betalar för att få ställa ut. Ett statligt konstmuseum som Kiasma kräver statliga subsidier, men drar också in avsevärda summor i biljettintäkter, och sysselsätter en skattebetalande stab med allt från utställningsvakter till högkvalificerade konstspecialister. Inget av detta skulle förstås finnas utan själva konsten.
Enligt den finländska kulturutredningen (Kulttuuri – tulevaisuuden voima, 2010) utgör konstens och kulturens traditionella kärnområden kring fyra procent av ekonomisk värdeökning och sysselsättning. Vad exakt som ingår i den här kärnan framgår inte, men säkerligen mera än i Thorsbys innersta ring. Hursomhelst betonar man i utredningen att konstens och kulturens vidare effekter, bortom dessa ganska stabila fyra procent, idag genererar en betydande tillväxt. Det är främst det som händer, eller kan hända, i de yttre ringarna som får samhällsplanerarna att gnugga sina händer. Men den viktiga insikten är att den fria, kreativa och nästan alltid bidragsberoende kärnan är avgörande för de processer man intresserar sig för.
Downshifters
och andra
En förutsättning för att de kulturella
och kreativa näringarna ska växa är att människor i framtiden har råd, tid och intresse att konsumera mera kultur: köpa böcker och skivor, gå på teater och utställningar.
Antagandet att en sådan tillväxtpotential finns är avgörande för kulturvisionärernas hopp om tillväxt i och genom kulturen. De stora åldersklasserna som går i pension de närmaste åren har (i snitt) förhållandevis många fullständigt friska pensionsår framför sig och goda pensioner som de kan använda på sitt eget välbefinnande. När de får ledig tid kommer en viss kulturell och privilegierad del av dem att sätta sin tid och sina pengar på kultur och kulturbetonat resande. Tror man.
Men också i yngre åldersklasser tänker sig visionärerna en pågående kulturell förändring som frigör tid och resurser. Downshifting heter det när framgångsrika människor, ofta i lägre medelåldern, väljer tid och livskvalitet framom karriär och pengar. Med de krav på effektivitet och flexibilitet som många arbeten idag medför finns det säkert en ökande mängd människor som väljer att skifta ner för en längre eller kortare period, på jakt efter en lugnare livsstil, eller för en tid medan barnen är små.
För de allra flesta innebär downshifting dock en inkomstnivå som man mycket knappt lever på i de större städer där en stor del av kulturutbudet finns. Vidare: när man presenterar unga downshifters som bytt sushin mot rågbröd och edamerost, och shopping mot loppis, glömmer man lätt bort att edam och begagnade kläder åtminstone för en stor del av de unga barnfamiljerna inte är livsstilsval som ger mera tid för kulturella hobbyn, utan en självklar nödvändighet, trots heltidsarbete.
Den livsstil av ”leppoistelu” – att ta det lugnt – som den finländska kulturutredningen betraktar som en främjande faktorer för kulturkonsumtion, gäller alltså dem som trots riklig fritid (deltidsjobb eller pension) har pengar över för konsumtion utöver det nödvändiga. Bland kulturarbetare, lärare och personal inom vård och omsorg, är det troligt att man inte kan minska nämnvärt på arbetstiden utan att samtidigt förlora sin konsumtionskraft på kulturmarknaden. Samtidigt är de här grupper som i sitt arbete för vidare sin livssyn och sina upplevelser till andra, och som skapar andan inom många samhälleliga nyckelinstitutioner.
Även om den köpstarka befolkningsdelens pengar gott skulle ge en tillräcklig tillväxtmån för kultursektorn, är det bra att vara medveten om att de ivrigaste kulturvisionärerna inte nödvändigtvis beskriver ett klassneutralt, genomgående kulturrikt samhälle, utan tvärtom – i sin skenbara politiska oskuld kan skapa och cementera ojämlikhet och otillgänglighet. Den här risken försvinner egentligen inte för att man samtidigt betonar vikten av kulturens tillgänglighet: det är helheten som avgör vad sådana betoningar är värda.
Nora Hämäläinen
