Kvinnor inlåsta i roller och vilse i trauman befolkar dubbelaktuella Denise Grünsteins bilder.
Allt blev alldeles tyst, påfallande ljudlöst, glasartat. Som om en vägg av nytvättat plexiglas hade dykt upp ur intet mellan mig och världen och ögonblicket i samma veva hade frusit.


Just då var ”världen” Denise Grünsteins ensalsutställning Dear Prudence på Korjaamo i Helsingfors. Akvarelliknande bilder från en vidsträckt sandstrand i blekt solljus. Spretigt slanka figurer i sommarklänningar i färd med någonting vardagligt, men då ingen rekvisita, inga ledtrådar syns till, blir det hemlighetsfullt på ett lite zombieaktigt sätt. Samtidigt med Dear Prudence, pågår utställningen Figure Out på Kiasma och är naturligtvis betydligt mer omfångsrik med verk från det sistlidna årtiondet.
Bilderna är fotografier, inte målningar. Likheten med akvareller är inget typiskt för Grünstein, ingenting är typiskt för denna märkvärdiga fotograf vars bilder plötsligen slukat mitt medvetande. Plötsligen – tidigare har jag inte fäst mig vid hennes arbeten – vilket väl kan tolkas med hjälp av det gamla zenbuddhistiska ordspråket, men lite omvänt: det är aldrig samma du som stiger ned i floden … Allt har sin tid.
Ingenting är typiskt? Jag hoppar över den filosofiska fallgropen ”typisk” och nöjer mig med att precisera: i bildspråket. Mediet och tekniken är redskap i Grünsteins händer; tanken, budskapet, idén söker den för ändamålet optimala varianten bland alla upptänkliga fotografiska möjligheter: svartvita bilder, färgbilder, video, bilder med nästan smärtsam, förvirrande eller förbluffande skärpa, bilder framställda som man gjorde i fotografins ungdom, bilder där ljus och skugga smälter ihop till näppeligen igenkännbara former. Genomgående sprider de den känsla av självklar lätthet med maximal tyngd, som föds i varje möte med genomtänkta tankar som fått sin rätta skepnad.
Än bortom bildspråket? Här hittar vi kanske det som kunde kallas typiskt. Någon skrev någonstans att Grünstein skildrar kvinnor som gör underliga saker på underliga platser. En rätt välformulerad sammanfattning, fast i mitt tycke är sakerna och platserna inte så underliga. Grünstein gör dem underliga, oroande, angstframkallande och mer därtill genom att kasta om diverse föreställningar. Ett urgammalt sätt att kritisera, förlöjliga, ifrågasätta, som aldrig blir gammalt så länge tanken behåller sin skärpa. Har vi mod att bena i vår sociala och privata tillvaro, dyker nog den ena irrationella föreställningen efter den andra fram ur de dolda styrhytterna.
kuslig känsla
Grünsteins bildvärld är fascinerande. Platsen är oerhört viktig, säger hon på utställningsväggen, man letar och letar och plötsligen är den där. Bland uppsjöarna av fotografier tagna medvetet på måfå för att vara sanna eller med antiestetiska avsikter skulle hennes miljöer kanske framträda som kitschigt pittoreska, om det inte vore för den lite kusliga, ofta förfallande stämningen och de ”malplacerade” varelserna. Och för att det fotografiska greppet är så fullt av närvaro. Ofta hittar man (om man så vill!) referenser till konsthistorien i helheter eller detaljer, men såvitt jag kan se utestänger de inte dem som missar denna lilla igenkännandets glädje.
Bildvärlden befolkas faktiskt av kvinnor – kvinnor av alla de slag, men nog övervägande kvinnor inlåsta i roller, vilse i trauman eller bara utsatta. En verkligt kuslig skildring, där vi känner igen Gallen-Kallelas Vilse, är bilden av den urbana yrkeskvinnan som chockapatiskt hittar sig själv på en skranglig båtbrygga vid en strand, där det höga, yviga strandgräset vissnat. Det vissna gräset erbjuder en åsnebrygga till videoverket All Flesh is Grass, där halmgula hårtestar i ändlösa mängder singlar ner på en vit bordduk av bästa sort. Skeendet flankeras av en yngre man i svart kostym, utan huvud men med händer som lite osäkert trevar på bordskanten. Detta med hår – något så vardagligt och samtidigt så överbemängt med olika slag av symbolvärden – är ett kapitel för sig i Grünsteins konst, någonting för symbolfans att verkligen bita i.
En bildserie skiljer sig från det övriga – bilder från en resa i Östeuropa. Silvergelatinfotografier som stumma memorerar skamfläckar i vår europeiska närhistoria.
Grünstein är också en spännande modefotograf, men den sidan finns inte med på utställningarna. Däremot en intervjuvideo där man kan se och höra konstnären själv tala. Ett litet tips: se utställningen på Korjaamo först, och ta sedan hissen upp till Kiasmas femte våning!

Denise Grünstein: Figure Out. Kiasma till 15.8.
Denise Gründstein: Dear Prudence. Korjaamo till 30.5.

Bianca Gräsbeck

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.