För en tid sedan ledde en regeringskris i Belgien till att ett lagförslag sköts upp. Lagen förbjuder användning av burka och niqab, slöjor som täcker bärarens ansikte helt eller delvis, på alla offentliga platser.

Krisen hade dock inget att göra med förslaget, som förväntas gå igenom utan svårigheter. I Frankrike har ett liknande förslag diskuterats i fråga om offentliga byggnader, så att förbudet skulle gälla skolor, sjukhus, administrativa institutioner och allmänna transporter. President Nicolas Sarkozy har kommenterat frågan genom att konstatera att burkan inte är välkommen på den franska republikens territorium. På flera håll i Europa diskuteras dessa tygstycken i liknande sammanhang. Inställningen är mer än endast icke-välkomnande, förbudslagarna föreslås omfatta bötes- eller fängelsestraff. Motiveringarna handlar om säkerhet och integration. Som förklädnad anses burkan vara en säkerhetsrisk, då den i enstaka fall använts vid attentat. Som beklädnad anses burkan vara en jämlikhetsrisk, som isolerar och alienerar de kvinnor som bär den.

Man behöver inte läsa mell-an raderna för att se vad det är som dessa tygstycken får representera. Såväl burka som niqab likställs med förtryck och en syn på kvinnor som ”inte hör hemma hos oss”. Förbuden gör dessa tygstycken till symboliska markörer för var gränsen för den europeiska toleransen går. Mellan raderna handlar debatten även om de kvinnor som täcks av dessa tygstycken. I jämställdhetens namn fördömer vi ett påtvingat klädesplagg, och lagstiftar istället fram ett tvång att ta av det. Skenheligheten i denna europeiska tolerans är att man betecknar burka och niqab som hinder för integration, och samtidigt stigmatiserar och märker ut slöjan.

Frågan handlar om ett hurudant rättighetstänkande vi väljer. I Sverige har vissa debattörer ifrågasatt vänsterns iver att i fråga om slöjan plötsligt förespråka personlig frihet inom ramarna för ett i grunden patriarkalt system, då man i fråga om t.ex. sexköp ofta gått in för en linje där även valt förtryck (?) ska lagstiftas bort. Jämförelsen fungerar i fråga om hur man motiverar användning av lagstiftning som instrument i jämställdhetsfrågor, men haltar i sin ovilja att placera dessa tygstycken i sitt religiösa sammanhang. Jämförelsen riskerar då att närmast ge uttryck för sekulariserad oförståelse.

Ett sätt att närma sig frågan är att slå vakt om rättighetsdiskursen genom en mer nyanserad analys av vad religionsfriheten i det offentliga utrymmet omfattar. Det människorättsliga skyddet för utövande av religion är betydligt svagare än rätten till tro. Den synliga dimensionen av religionsfriheten, utövandet, kan begränsas med hänvisning till vissa legitima syften. Den europeiska människorättsdomstolen har i flera fall ansett att förbud mot slöja i skolor och universitet faller inom ramarna för dessa, även hänvisande till vissa staters sekulära konstitution eller skolan som specifik miljö. Domstolens argumentation ger ofta uttryck för en bild av den muslimska kvinnan som antingen ett offer eller en religiös uppviglare. Dessa två stereotyper avspeglar samma uppfattning om slöjan som ett hot som präglar den politiska debatten.

Förbud som tvingar religiösa symboler bort från offentligheten, utan att våra västerländska människorättsstandarder kan åberopas, gör föga för integrationsprocesser eller för förverkligandet av ett pluralistiskt samhälle. Ett rättighetstänkande som tillåter detta ger kanske inte uttryck för nordisk jämställdhetspolitik, utan snarare för ett rättighetstänkande som inte ser den mångfald av inriktningar som finns inom olika religioner, eller mångfalden av människor under tygstyckena.

Li Andersson