Nu återstår det bara en högtid i maj, den som alla börjat kalla ”dagen då våra ögon tåras” efter orden i en känd sång. Segerns dag firas märkligt nog hos oss den 9 maj och inte den 8 maj som på andra håll i världen.
Jag försöker inte längre förklara för mitt barnbarn varför vårt land är så avvikande. Eftersom vi har en äldre man i vår familj får han bli den som talar med den yngre generationen om landets historia och förklarar varför det skulle vara så viktigt att på denna minnesdag göra gemensam sak med alla dem som slog ner fascismen. Jag är redan utled på att förklara saken för mina studenter på universitetet. Det var ju helt enkelt Stalin som såg till att vårt land informerades om segern en dag senare än resten av Europa.
Precis som förut är det enbart speciella personer som blir inbjudna att övervaka paraden på Segerns dag. Det är därför många som vid tiotiden den dagen slår sig ner framför teven för att där kolla in det militärtekniska lämmeltåget över Röda torget i Moskva. Andra besöker kyrkogårdarna där släktingar som låg vid fronten ligger begravna. När sedan den ”tysta minuten” närmar sig klockan 18 står hela folket tigande vid sina dukade bord. Och det första glaset vodka sveper man i tystnad, utan att skåla, till minne av de stupade.
Hela månaden får man sedan se gamla krigsfilmer och höra marscher och sånger från fronten. De sjungs i dag av unga artister och kallas ”gamla sånger om det viktigaste”. Men det viktiga är något helt annat. De få krigsveteraner som fortfarande är vid liv berättar så skakande historier om sin räddning att jag ofta kommer att tänka på underverk. I vårt land är det endast genom ett försynens under som någon överlevt, och då inte bara kriget, medan människorna omkring honom eller henne dött eller helt enkelt försvunnit. Det största av alla under i vårt land sker när någon lever så länge att han eller hon får se sina barnbarn.
Numera är Arbetarnas internationella solidaritetsdag helt bortglömd. Ändå var det just på första maj som jag som barn gick med i de festliga paraderna. Det var något som vi barn tyckte mycket om. Orkestrarna spelade, ballongerna flög och vi viftade med blommor och flaggor medan vi hojtade och sjöng för full hals. Solsken och vattenpölar, våren hade kommit! Kvinnorna kom i ljusa färger, deras lätta små dukar fladdrade i luften, vi sög på slickstickor som av någon anledning kallades ”zigenska tuppar” och lät våra granna små bollar studsa mot asfalten från långa gummiband. Det var en barnslig glädje som småningom dämpades med åren för att sedan få alltmer groteska drag.
I stället har vi nu blivit informerade om att man planerar en ny statlig högtid för att fira dopet. Men här gäller det inte någon av den ortodoxa kyrkans tjugo högtider till minnet av Jesu Kristi dop som de troende dessutom firar på Trettondagen med ceremonier där vattnet välsignas. Nej, detta skall bli en högtid till minnet av Rysslands kristnande, nämligen när Storfurst Vladimir år 988–989 införde kristendomen i dess grekisk-ortodoxa form som statsreligion.
När man firade 1000-årsminnet av denna historiska händelse 1988 var det ingen som diskuterade något sådant. Jag minns visserligen en konferens från samma år där en person deklarerade att den grekiskortodoxa tron är en ”genuint rysk religion”, precis som om han glömt Georgien, Grekland, Bulgarien … och varifrån tron kommit. Så blev han också bemött med överseende vänliga skratt från det vetenskapliga auditoriet.
Och för oss gäller det bara att minnas den glada sång som den unga Alla Pugatjeva brukade sjunga: ”Vad kommer ännu inte att ske? Oj-oj-oj …”
Övers. Kristina Rotkirch
Valentina Uzunova