Jag föreställer mig att det är denna sorg som ligger bakom Nalle Valtialas exceptionella företag att för en svenskspråkig publik presentera den nordamerikanska 1800-talsförfattaren Susan Fenimore Cooper. Den centrala texten, naturdagboken Rural Hours uttrycker, mitt i all sin vetenskapliga noggrannhet, en smittosam glädje och tacksamhet över naturens rikedom. Här kan sorgen möta sin glädje. Texten återger initierat skeendena i skog, mark, sjö och trädgård under årstidernas växlingar kring den lilla staden Cooperstown i staten New York. Åren är 1848–1849, enligt Valtiala den ideala tiden – ur naturens synpunkt. ”Ögonblicket är det bästa, varför hölls det inte kvar? Varför släpptes greppet? Varför lät man hjulet rulla vidare? Men hjul går inte att stanna, svaret sitter i människans natur och människans natur är en gåva av Moder N, inte nödvändigtvis den bästa gåva Hon skänkt. En del menar att redan daggmaskens gåva är bättre.”

Cooper bär inte på denna grundsorg över att allt redan är för sent. Kanske bär hon på andra, privata sorger, därom får vi ingenting veta, för i motsats till sin samtida, vida mer berömda kollega Henry David Thoreau, skriver hon inte om sig själv utan om det hon ser. Och hon har tid att betrakta, tid att notera. Hon är ogift, barnlös, välbeställd, beläst och berest efter sju års kulturbad i Europa, religiös och som dotter till James Fenimore Cooper från barnsben invigd i naturkunskap och ekologiskt tänkande. I vilken grad den världsberömda författaren till Skinnstrumpa ömmade för vildmarkens mångfald och fortbestånd har Valtiala klarlagt i sin doktorsavhandling James Fenimore Coopers Landscapes.

Susan Cooper arbetade som sin fars sekreterare, efter hans död som introduktör till hans författarskap, det är i denna egenskap hennes sentida finlandssvenska biograf först lär känna henne. Sedan fascineras han av hennes egna texter, till slut intas – bokstavligen – han av henne: ”En dag, alldeles i början av arbetsprocessen, kände jag en sval hand gripa tag i min. En främmande kvinnas hand. Innan jag visste ordet av hade jag rest mig ur stolen. Tid och rum försvann, jag hörde fåglar sjunga i träd som grönskade ovanom mitt huvud, drillar jag aldrig tidigare tyckte mig ha hört. Under en väldig alm flöt en källa fram, med kristallklart vatten. Den främmande kvinnan i sin lantliga dräkt av ålderdomligt snitt, var borta. Eller rättare internaliserad i en manlig kropp. De lärde kallar fenomenet metempsykos. Varje seriös biograf kan nicka bifall.”

Hos Valtiala vilar den psykosen på en stabil grund av naturkunskap och livslångt engagemang. Den resulterar i några hundra sidor ställvis utmattande, mestadels berikande läsning. Utmattande är detaljrikedomen – men den är ju samtidigt poängen: den grundliga, tålmodiga kartläggningen av arternas variationer, förekomst, återkomst och – försvinnanden. De lyckliga ögonblickens tid, fångad i Rural hours följs några decennier senare av mindre lyckliga Later rural hours och framför allt Otsego leaves varnar redan för rovdrift.

Berikad blir läsaren inte bara av Coopers och Valtialas sammanlagda ornitologiska och botaniska kunskaper utan kanske främst av bådas förhållningssätt till det de ser. Omsorgen.

Det är något stort att vara i stånd att måla en viss tavla, att forma en

staty, att skänka några få föremål skönhet; men det är ännu mycket

berömligare att måla och försköna själva den luft, genom vilken vi se

världen, vilket vi moraliskt sett är i stånd till. Att förbättra dagens kvalitet,

det är den högsta av alla konster.

H.D.Thoreau i Skogsliv vid Walden

Jag ser Valtialas stora arbete med att presentera Coopers författarskap för en svensk läsekrets som en kärleksgärning. Jag är tacksam för den på samma sätt som för Harry Martinsons Naturessäer, Kerstin Ekmans Herrarna i skogen, Ulla-Lena Lundbergs Sibirien.

Cooper har väl inte de ovannämndas språkliga briljans och fantasiflykt, men nog samma exakthet i observationerna och samma ödmjukhet inför miraklet i fåglarnas flygvägar och trädens rotsystem. Ju längre åren går också samma oro för miljöförstörelse – och då talar vi om 1860- och 1870-talen! Så samlar sig anteckningarna om sidensvansens vrålande aptit och älskvärda väsen, om honungsfågelns vingslag – 80 i sekunden –, om sockerlönnens överflöd och vildrosens skönhet till en oavsiktlig anklagelsekrift mot den livsstil som tror sig behöva tillväxt tills växterna dör.

Valtialas bok ger också plats åt Coopers skönlitterära texter och den fantastiska Europaresa där familjen drar fram i diligens mellan kulturcentra och bosätter sig i någon huvudstad just så länge det behövs för att barnen skall inhämta det aktuella språket. Ett stimulerande kapitel där författarens och läsarens nostalgi får flöda ohämmat. Men främst vill Valtiala givetvis framhålla Coopers pionjärinsats som miljöhistoriker och ekolog och kvinnlig författare. Dagens ekofeminister har även de återupptäckt henne, bortglömd som hon varit under mer än ett sekel, medan Thoreaus motsvarande naturdagbok Skogsliv i Walden, som kom ut fyra år efter Rural Hours, aldrig har lämnat bokhandelsdiskarna. Det vanliga ödet för kvinnliga författare, konstnärer och forskare alltså. Men att kalla henne själv feminist vore lögnaktigt. Denna dam med parasoll, fri från ekonomiska bekymmer, men med obegränsad fri tid, ansåg inte rösträtt nödvändig för kvinnor ”vilkas arbetsplats är i hemmet”. Men då skall man samtidigt notera att hon med ”hem” menar hela landskapet kring sjön Ontego och att hon har arbete upp över öronen med sina egna och sin fars observationer i detta landskap. Och att hon bland andra samhällsinsatser grundade ett sjukhus och ett barnhem i Cooperstown under sviterna av inbördeskriget. Detta får väl ses som ”ett högre och ädlare värv än att käbbla inom politiken”. Det vore för övrigt orimligt att begära också politisk pionjärinsats av henne. För kvinnornas del bestod de ädla värven ännu under långt senare tid främst i att vårda och lindra skadorna av männens krig. Få män har haft Thoreaus mod att säga nej till krigen, få kvinnor Fredrika Bremers mod att tala för en systemförändring. Florence Nightingale har varit en lämpligare modell, ur systemets synpunkt. För de kvinnor som överhuvudtaget hunnit engagera sig utanför arbetsplatsen hemmet, alltså. Inte heller naturen talar alltid med kvinnlig stämma, fast Valtiala i likhet med Martinson gärna vill tro det. Se bara på alla dessa plymer, fjädrar och hela fågelbon som damerna på Coopers tid prydde sina huvuden med till priset av utrotade fågelarter! Se bara på alla dessa pälsar som damerna i vår tid sveper sig i till priset av plågade rävar och utrotade tigrar!

Under det civilisationen förbättrat våra hus, har den inte gjort samma

tjänst åt människorna som bebo dem.

H.D. Thoreau

Det går inte att läsa om Cooper utan att tänka på Thoreau. Numera kommer det inte heller att vara möjligt att återvända till Thoreau utan att koppla till Cooper. En jämförelse är lika oundviklig som orättvis. Oundviklig för att de vid samma tid, i samma trakter, gjorde dagliga och insiktsfulla anteckningar om djur- och växtlivet.

Orättvis för att Thoreau med sin skarpare intellektuella diskussion, sina provokationer och sitt språk så lätt överglänser den på alla plan anspråkslösare Cooper. Hans manliga privilegier och fysiska styrka möjliggör för honom strapatser och livsformer som är otänkbara för en kvinna på den tiden. Om nu Cooper ens hade velat bo i en koja utan trädgård under devisen: det är föga skillnad mellan att dömas till en farm eller ett fängelse. Thoreau har mera gemensamt med pappa Coopers legendariska Skinnstrumpa än med dotterns ordentliga bokföring av fågelbon. Och i ärlighetens namn: om jag hade lyckan att hamna i en metempsykos skulle jag föredra att kliva in i Thoreaus kanot framom att kliva ut i Coopers trädgård. Detta framför allt för den thoreauska världsbildens skull, för att han vidgade sina naturobservationer till en värdegrund av pacifism, vegetarianism och civil olydnad. Tyvärr misstänker jag att han skulle ha betackat sig för sällskapet av en förvekligad stadsbo – dem han karakteriserade som ”myskråttor”. Ödmjuk är Thoreau bara inför naturen och Homeros, kaxig i sitt fördömande av oliktänkande. Medan vördnaden och förnöjsamheten – dessa de omodernaste av begrepp! – ger Coopers texter en paradoxal styrka. Tillsammans med skarpsyntheten, inte att förglömma.

Vi kan inte underlåta att lägga märke till den stora variationsrikedomen

på detaljer hos träd: vi ser den i deras stammar, deras grenar, deras

lövverk: i de grova knölarna, de knotiga rötterna, i alla mossor och

lavar som livnär sig av deras bark, i deras former, deras färger, deras skuggor.

Och inom all denna lyx av varierad skönhet, dväljs där en ljuv

tystnad, en ädel harmoni, en lugn vila, vilken vi förgäves söker annorstädes

i så fulla mått.

Susan Cooper

Vare sig vi som läsare följer skogsstigarna kring Walden eller Otsego är det stigar vi vandrar. Motorvägarna är avlägsna inte bara i tid utan också i tanke.

Litterära och sociala jämförelser faller platt till marken inför Coopers och Thoreaus gemensamma nämnare, respekten för skogen, jorden, vattnen. Bådas förmåga till insyn, hänsyn, framsyn.

Nalle Valtiala: Susan Fenimore Cooper. PQR 2009.

Dagens ekofeminister har även de återupptäckt henne, bortglömd som hon varit

under mer än ett sekel.

Om jag hade lyckan att hamna i en metempsykos skulle jag föredra att kliva in i Thoreaus kanot framom att kliva ut i Coopers trädgård.

Kristin Olsoni