På kort tid har två särpräglade vänsterprofiler i Sverige gått ur tiden. De hörde båda till välskrivarnas skara. De var inte alltid älskade av sina politiskt närstående, men bara få har haft en jämförlig betydelse som fostrare av en generations sätt att förhålla sig till sin samtid.
De skapade ingen kult kring sig – som Sara Lidman, Jan Myrdal, Göran Palm – och det kommer inte heller att skrivas några doktorsavhandlingar om dessa två. Därför några påpekanden.
Gunnar Ohrlander (f. 1939) hade ett härligt, mörkt skratt. Han var en av de mest nyfikna personer jag lärt känna. Journalistiken var hans väsen och som skribent behärskade han egentligen alla genrer. När han gjorde satir var han Doktor Gormander, en signatur som förekom i Stockholms-Tidningen, Aftonbladet, Gnistan, sedan Aftonbladet igen och till slut Flamman. Romaner skrev han och väl underbyggda fackböcker och stridsskrifter: den svenska skolans dekadens berörde honom djupt och det var också det ämnet han ägnade sina sista mödor. Han trodde på folkbildning – en människa i upplysningens mitt.
Och en nästan trallande humor besatt han – det var som om han inte kunde låta bli, som om allting som kom i hans väg måste drabbas av ett försåtligt och festligt reningsbad. Han figurerade från första början som manusförfattare till Fria Proteatern. Starten var pjäsen om Norrbottens Järnverk som tillkom under de turbulenta åren av vilda strejker i det svenska samhället kring 1970. Han lyssnade till verklighetens språk och använde för att återge detta en lyrisk diktion som ägde Brechtska kvaliteter. Kulmen är den fantastiska pjäsen Typerna och draken, eller ”Bonnieroperan”, om ett förlagshus hegemoni i svensk press och typografernas hjältemodiga men utsiktslösa kamp för tillvaron.
Knut Carlqvist (f. 1946) var en ordkonstnär – sparsmakad när en text skulle gå till tryck, filibustrande när han kom upp i en talarstol. På fädernet hade han finska rötter och för mig som redaktör skrev han en gång en ogement stark artikel om far och farfar som formades av en vitgardistisk fascistisk mentalitet. Själv blev han tidigt rebell. Han såg hur universiteten förtvinade intellektuellt långt innan saken sattes på den politiska dagordningen. Mer än någon annan medverkade han, som vice ordförande i De förenade FNL-grupperna, till att den svenska Vietnamrörelsen blev folklig och förmodligen den starkaste anti-imperialistiska kraften i Västeuropa under avgörande år.
Hans historiska intresse och djupa förtrogenhet med Machiavellis tänkande fick honom att utarbeta en formidabel bok om Erik XIV; för den hade han förtjänat lagern. Hans rättspatos gjorde honom till en försvarare av folkrätten och en skarp kritiker av Natos illegala bombningar av Jugoslavien våren 1999. Han drev en ihållande kampanj mot svenska myndigheters missbruk av makt före och efter Estoniakatastrofen i Finska viken. Han var patriot och EU-skeptiker. Korporativa tendenser – ett eliternas heliga samförstånd – var inte i hans smak. Naturligtvis blev han utstött. Som intellektuell var han robust, av det knotiga slaget. Hans verk överträffar vida hans rykte som förblev obefläckat.
Anders Björnsson
