Postumt utgiven på grund av att den i tiderna var för privat. Johanna Holmström tjusas av Janet Frames Mot ännu en sommar.
Grace Cleave har ordets gåva. Hon är framgångsrik författare, intervjuas i tidskrifter, beundras av många. Det enda problemet är att hennes gåva enbart gäller det skrivna ordet, inte det talade. Tvärtom verkar Grace Cleave vara exceptionellt fåordig, närmast hämmad när det gäller konversation. Tanken löper men verkar inte nå ända fram till tungan. Plågsamt medveten om sina begränsningar tackar hon ändå ja till en inbjudan att tillbringa en helg hos bekanta i deras hem i norra England. På grund av Grace Cleaves sociala hämningar blir helgen en vanmäktig kamp mot den egna isoleringen, och hennes förtvivlan över sitt rotlösa liv och de tärande prestationskraven växer sig övermäktiga. För att undkomma sin ångest flyr hon in i barndomens landskap i Nya Zeeland, som hon har lämnat likt en flyttfågel och ständigt längtar tillbaka till.
Det här är upplägget i den populära nyzeeländska författaren Janet Frames roman Mot ännu en sommar, skriven år 1963 men utgiven för första gången år 2007, flera år efter författarens död. Orsaken till den postuma utgivningen var författarens uttryckliga önskan om att verket inte skulle publiceras under hennes livstid. Hon ansåg nämligen att romanen var alltför privat.
Mot ännu en sommar är en svindlande vacker berättelse om språkets begränsningar, ironiskt nog skriven med både djupsinne och humor. Ironiskt, säger jag, eftersom en roman om språkets begränsningar som är så vackert och vidlyftigt skriven är en motsägelse i sig, och egentligen en hyllning till det skrivna ordet, snarare än till det talade. Grace Cleave tänker nämligen en hel del. Hon tänker på alla de klyftiga, djupsinniga, smarta saker hon ska säga då hon får chansen att konversera med sina värdar, det unga paret Philip och Anne Thirkettle under sitt veckoslut med dem i förorten Winchley. När det kommer till kritan får hon knappt ur sig ett enda ord. Kontrasten mellan de vackra tankarna, hela den värld som Grace Cleave håller inom sig, ofrivilligt, och den person som omvärlden får ta del av är så markant att det på sina ställen är tragikomiskt och bitvis bitterljuvt och sorgligt. Romanen handlar i stort om att inte nå fram, om att befinna sig i ett tillstånd då mänsklig kommunikation inte längre är möjlig, men viljan att uttrycka sig är så stark att det enda som står till buds är att uttrycka sig i skrift. Det sägs ju att det skrivna ordets gåva och det talade ordets gåva är som äpplen och apelsiner. De kan inte växa på samma träd. Således saknar författare ofta förmågan att uttrycka sig elegant i tal där de besitter gåvan i skrift. Det som gör Grace Cleaves situation än sorgligare är att det fanns en tid då hon inte ännu hade förlorat förmågan att göra sig förstådd, en tid då hon var sedd och älskad för den hon var som person, inuti, snarare än för det hon lyckades prestera till pappers som författare. Barndomen framstår i boken som det förlorade paradiset, ”a fall from grace” som det heter på engelska, och kanske är det också därför Frame har valt att döpa sin huvudkaraktär, som har fallit så långt ifrån både sin egen natur och sitt eget hemland, till Grace.
Philip och Anne Thirkettle har två små barn, Sarah och Noel, och de väcker automatiskt en rädsla hos Grace Cleave. Barn kan nämligen se det som andra inte ser och hon är orolig för att de ska genomskåda henne. Det gör också flickan Sarah som ännu inte har nått det tillstånd av förlust som infaller när barndomen övergår i vuxendom.
Grace Cleave är alltså en person som har råkat ut för något så traumatiskt att kontakten till andra människor verkar ha klippts av. Hon beskriver sig själv som en flyttfågel, och titlen Mot ännu en sommar är en rad ur Charles Braschs dikt The Islands:
”… och från sin vimlande vik / försvinner myrspoven mot ännu en sommar. / Överallt i stillhet och ljus märks uppbrottets / sorlande Skugga; avståndet blickar mot oss; / Och ingen vet var han ska finna vila till natten.”
Den som känner till Frames egen historia med vistelser på sinnessjukhus där hon med nöd och näppe undgick lobotomi, och också vet att hon (fel)diagnostiserades som schizofren, kanske får en förklaring till Grace Cleaves hämningar. Genom en biografisk läsning blir Grace Cleave förstådd. Via texten når hon ut till läsaren och säger allt det hon inte förmår uttrycka genom tal, och det är en djup, känslig varelse, fylld av ömhet, klokhet och humor vi får ta del av.
Trots det är en alltför biografisk läsning inte att rekommendera. Frame må ha ansett att romanen var väldigt personlig, men Grace Cleave är inte Frame. Grace Cleave är ett litterärt uttryck för ett förlorat landskap, både ett konkret och ett själsligt, en återupprättelse av barnet inom oss alla som aldrig förlorar oss, även om vi förlorar barnet.
Johanna Holmström
