Matts Lindqvist som är ansvarig för Hufvudstadsbladets politiska bevakning i ser mycket av kritiken mot journalistiken som de politiska aktörernas försök att plocka hem enkla poäng.
När man talar med journalister om nyheter och politik blir det för det mesta tal om nyhetströsklar, uppföljning, aktualitet. Men det blir ofta för en utomstående oklart hur man egentligen väljer vilka ämnen man skriver om. Dels kan det bero på att det inte finns någon exakt formel, det måste liksom kännas in. Matts Lindqvist är ansvarig för den politiska bevakningen på Hufvudstadsbladets nyhetsredaktion och också han radar upp ett sammelsurium av kriterier.
– Vi sätter oss ner på morgonmötet och går igenom vilka politiska frågor som i dag är på agendan och vad det är folk diskuterar, och så måste vi förstås också se vad andra bevakar. Så lägger vi upp planer antingen med hela redaktionen eller med de politiska journalisterna om vad som ska göras.
Men vilka kriterier är det då som avgör vad det ska skrivas om?
– Om vi nu ska vara populistiska, så är det ju ett bråk, en tvist, det är det som går hem hos läsarna. Dessutom har vi väldigt duktiga politiska reportrar som jag tycker att kommer med bra egna vinklingar. Det är klart att vi också måste ha mycket som andra medier också har, men jag tycker att vi har varit bra på att hitta egna infallsvinklar.
Målet för den politiska journalistkåren är naturligtvis att man ska planera långt framåt. Här anser ändå Lindqvist att det brister vad det redaktionella arbetet beträffar. Ofta faller det på de enskilda journalisterna att göra upp planeringen. Han kan inte exakt sätta fingret på var det är det brister, men säger att det antingen är organisationen som inte riktigt fungerar som den ska eller också att det helt enkelt finns för lite resurser.
Bredhögar och potäter
Kritiken mot den politiska journalistiken i Finland har under den senaste tiden accentuerats i och med långdanserna kring valfinansiering, Matti Vanhanens berömda bredhög och varma potäter, Ilkka Kanervas textmeddelanden och så vidare. I Ny Tid 19/2010 ondgjorde sig både forskare och fackförbundsaktiva över att arbetspolitiska frågor inte får uppmärksamhet före strejkerna sätter igång och att många mediekonsumenter därför inte har den stora bilden klar för sig.
– Det är sant att processer sällan syns i medierna före de bryter ut så att säga. Sen när saker och ting händer, tycker jag nog att vi brukar ge bakgrunden. Men jag tror inte
heller att läsaren blir glad över att vi fyller tidningen med tunga bakgrundsanalyser innan saker blir aktuella. Vissa processer följer vi förstås med, men de måste beslutas från fall till fall.
Politiker gillar speciellt att kritisera medier för att deras hjärtefrågor inte intresserar finländarna. Speciellt i fråga om EU och Nato har journalistkåren fått utstå mycket svada för att den inte skulle ha gett läsare, tittare och lyssnare tillräckligt mycket information om det aktuella ämnet. När till exempel valdeltagandet i Europaparlamentsvalet är lågt, framstår det ofta som journalisternas fel. Lindqvist håller inte med.
– Nä, det är helt fel. Jag tycker att vi i de här frågorna har gett väldigt mycket information, och det är nog aktörernas eget fel om de inte får fram informationen, och inte mediernas. Om vi tar EU som exempel: Jag har varit med i den här branschen i herrans många år, och argumentet har alltid varit detsamma. Man har alltid försökt föra EU närmare folket, men inte har det ju lyckats. Och beskyllningarna om brist på bevakning kommer ofta från dem som är inblandade och inte från läsarna.
Som för en femåring
En viss självrannsakan går Lindqvist ändå med på, nämligen då folk säger att de inte läser politiska nyheter eftersom de ändå inte förstår någonting.
– Då är det mediernas fel. Om folk säger att de inte förstår, är det inte politikernas fel, utan det är vi som inte har klarat av att förklara. Man måste ibland skriva så att en femåring förstår. Jag brukar säga att skriv så att jag förstår, så förstår också 95 procent av våra läsare.
Att politik ofta upplevs som tråkigt, invecklat och oförståeligt tror han att delvis beror på ett utbrett politikerförakt och delvis på en utbredd känsla av maktlöshet, att vanliga människor inte kan påverka de politiska skeendena.
– Jag är osäker på om det är så att majoriteten av mediekonsumenterna faktiskt tycker att det skrivs för mycket om oväsentligheter. Men då det är fråga om skeenden som ältas i medierna en lång tid, så kan det hända att det slår tillbaka. Folk blir avtrubbade och frågar sig om det inte händer något nytt snart.
Inte vill Lindqvist heller skriva under påståendet om att medierna skulle vara rädda för långa analytiska texter eller inslag, han menar att det helt enkelt är en avvägningsfråga. Dels är det viktigt att ge bakgrund och analys, dels kan de tunga texterna varvas med kortare, mer människonära artiklar.
– Vi har 120 000 läsare och det betyder att det också finns 120 000 åsikter om tidningen. Det finns säkert de som inte läser långa analytiska texter och så finns det de som gillar dem.
Lindqvist vill absolut inte sälla sig till klagokören som menar att den finländska politiska journalistiken skulle befinna sig i en kris. Tvärtom, menar han, har saker och ting bara blivit bättre.
– Den politiska journalistiken har blivit mer vågad och journalisterna vågar ställa politikerna tills svars på ett helt annat sätt än förut. Det finns säkert medier som är för personcentrerade, men överlag tycker jag att det bara blir bättre och bättre.
Gömda politiker
Personcentreringen har fått mycket skäll och ofta har det frågats om journalisterna verkligen inte har något bättre att göra än att springa runt och leta fram benrangel ur beslutsfattares privata liv. I fråga om till exempel dåvarande utrikesministern Ilkka Kanervas berömda textmeddelanden till dansaren Johanna Tukiainen, ser Lindqvist det som helt berättigat att frågan lyftes fram.
– Om resultatet sedan var det allra bästa kan man ju diskutera, men visst berättade ju historien med textmeddelandena om vilken sorts människa det var som vi hade som utrikesminister, och speciellt hur lättduperad han var, och man kan ju fråga sig om det är en sådan minister vi vill ha. Och dessutom så ljög han ju för en journalist, även om det kan diskuteras om huruvida han förstod frågan som Yle ställde honom (han blev tillfrågad av Svenska Yle om han hade skickat textmeddelanden åt Tukiainen och nekade, red. anm.), men han ljög.
Att politiker gillar att skälla på medierna ser Lindqvist främst som försök att plocka enkla poäng. Ofta är det enklare att beskylla reportrar för snedvriden rapportering än att ta sig an de verkliga problemen.
– Det som jag däremot själv kan bli arg på är att politikerna gömmer sig och gör sig onåbara. Överlag är jag trött på att så mycket i dag ska skötas bakom låsta dörrar. Det är ju folket som har satt dem på de positioner där de är i dag och folket ska också ha rätt att få höra kommentarer av dem.
Janne Wass
