Matlagningsprogram, kokböcker och olika dieter är populärare än någonsin. Tidskrifter, dagstidningar, olika sajter och bloggar ger oss dagligen tips på vad vi kan ställa på matbordet. Fotografierna på läckerheterna är välkomponerade, snygga och smaklökarna vaknar till liv – även om vissa bilder tangerar det pornografiska. Högst i kurs står den hemlagade maten och den äkta – helst ekologiska och närproducerade – råvaran. Likväl är det ingen som verkar ha tid och ork att faktiskt laga den superba och nyttiga maten.
Samtidigt – jag misstänker att det är en motreaktion på den väldiga mängd recept vi översköljs av – har det under de senaste åren utkommit en rad böcker där matindustrin och matkulturen har hamnat under lupp. Lägg därtill teveprogram som Landet Brunsås, där programledarna ställer frågan om varför svenskar äter som de gör. Den senaste i raden av debattböcker är Aftonbladets matreporter Karin Ahlborgs Den föraktade falukorven – om ketchupkrig och fredagsmys. Hennes avsikt är att slå hål på en rad föreställningar som omgärdar samtidsmänniskans minst sagt ansträngda förhållande till mat och ätande. I boken ställer hon frågan om varför det blivit så mödosamt, besvärligt och skuldbelagt med mat under de senaste årtiondena. Hennes utgångspunkt är den välutbildade, upplysta men ack så stressade barnfamiljen, som kämpar med att få ihop det så kallade ”livspusslet”.
Ahlborgs bok är märklig läsning. I ena kapitlet försvarar hon halvfabrikat och snabbmat. För att bidra med lite sunt förnuft i ekomatsdebatten frågar hon på fullaste allvar om vi föder upp fåglar för att de ska ha det festligt eller för att vi behöver mat? Går det inte att göra både och? Med pukor och trumpeter kritiserar hon livsmedelsindustrins propaganda och intentioner. Med all rätt nagelfar hon framställningen av margarin och användningen av sötningsmedel. Däremot försvarar hon till exempel det syntetiska vanillinsockret, vars framställningsmetoder är tämligen oaptitliga.
Så fortsätter de inkonsekventa resonemangen boken igenom. Ahlborg blandar fakta, som jag uppfattar är tagna ur sina sammanhang, med privata åsikter och det med en tvärsäkerhet som i längden blir oerhört tröttsam. Summa summarum, ska man följa Ahlborgs resonemang är det i stort sett okej att stoppa i sig vad som helst – helst ska det vara så enkelt som möjligt – bara man undviker margarin, glutamat och konstgjorda sötningsmedel. Men Den föraktade falukorven har också sina poänger. Exempelvis Ahlborgs kritik av miljömärkningen Kravs inkonsekventa regler eller Livsmedelverkets olika rekommendationer som på ett storebroraktigt vis gång efter annan försöker få oss att äta annorlunda och då naturligtvis bättre. Ahlborgs uppmaning om en mer avslappnad relation till mat är på sin plats. Budskapet är att vi inte ska behöva ha dåligt samvete för att vi (kvinnor?) serverar falukorv med jämna mellanrum. Jag får ändå mest den uppfattningen att hon skrivit boken i frustration över tonårssöner som vägrar hjälpa till hemma och som kräver mat på bordet. Hon glömmer eller väljer att bortse ifrån det faktum att den västerländska människan inte kan fortsätta den ekologiska katastrof till matproduktion som nuvarande metoder medför.
Karin Ahlborg: Den föraktade falukorven. Ordfront förlag 2010.
Ylva Larsdotter
