Cancersurfare är den svenska författaren Per Johanssons andra roman, efter debuten Göteborg i päls (2006). Den handlar om en ung man som arbetar för hemtjänsten i Göteborg. Den handlar om hans rädsla för och fixering vid cancer. Den handlar om Nazityskland och 40-talet. Den handlar om något helt annat.

Cancersurfare rymmer flera parallellhandlingar. Eller handling och handling; det som berättas, berättas bitvis. Det blir mycket fragmentariska glimtar och tidshopp. Först och främst är det berättarjagets Göteborgstillvaro som läsaren får ta del av. Berättarjaget är den unge mannen som arbetar för hemtjänsten i 00-talets Göteborg, och som fruktar cancer.  Förutom det huvudsakliga berättarjaget i Göteborg förekommer det ett annat jag som är soldat i Tyskland under 40-talet. Dessutom spökar Hermann Göring mellan bladen. Och så finns Elin, en kollega till berättarjaget på hemtjänsten. Elin reser till Tyskland tillsammans med sin mormor, för att återse platser som mormodern tvingades fly ifrån som barn, och läsaren får även ta del av deras resa.

Berättarjaget, som arbetar för hemtjänsten, vårdar bland annat gamla män som i sin ungdom varit nazister. Nu återstår bara skröpliga gubbar som inte klarar sig ensamma längre. Berättarjaget bekantar sig också med ett läkarpar för att få reda på mer om cancer, det han tycks vara nojigt rädd för. Vad cancerrädslan egentligen härstammar från får man aldrig veta, men då och då dyker den upp på sidorna, i form av panikattacker varvat med funderingar. ”Om man vågar stå stadigt i skorna och inte irrar omkring så mycket så inbillar jag mig att cancern inte kommer åt en.”

Stilmässigt är Cancersurfare väldigt fragmentarisk och saknar alla slags förklaringar. Vem är exempelvis jaget i 1940-talets Tyskland? Varför detta hoppande mell-
an nu och då? Det känns ungefär som att man står vid ett fönster och kikar in, huvudsakligen på berättarjagets Göteborgsliv, men utan att se det djup som torde dölja sig under ytan. Som att man inte får lära känna karaktärerna över huvud taget, utan bara tillåts iaktta deras beteende i stunden. Johanssons prosa är sakligt skildrande, men där finns inget extra. Speciellt arbetet för hemtjänsten beskrivs främst i form av systematisk uppräkning av arbetsuppgifter.
Det är som om det saknas sammanhang i romanen, men kanske är det själva poängen. Att det är möjligt att se sammanhang också där det först inte är så uppenbart. Och hur det ena leder till det andra. Berättarjaget på hemtjänsten som träffar Elin, vars mormor flytt från Nazityskland, och de gamla nazistgubbarna som i sin tur behöver hjälp för att leva lite till. Hur saker vävs samman och hänger ihop mer och mer ju mer involverad i sin omgivning man är. Och livet självt ger ju inte hell-er några förklaringar. Det bara levs.

Per Johansson. Cancersurfare. Norstedts förlag 2010.

Anna von Bonsdorff

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.