Den politiska journalistikens utmaningar ska ses mot bakgrunden av ett mediefält i förändring.
Vi utgår från två påståenden. För det första: Den politiska journalistiken har blivit allt mer personcentrerad och sensationslysten. För det andra: Politiska substansfrågor osynliggörs av personcentreringen. Är det så?
Dels vet vi idag mer om politikers privatliv än förut och deras individuella moral, både i privat och offentligt handlande, dryftas regelbundet i medierna. Dels har vi under det gångna året fått följa med den utdragna debatten om de olika partiernas, framför allt Centerns, finansiering inför Europavalet 2009; en diskussion som ofta kretsat kring vad individuella politiker känt till och inte känt till. Men ger det här skäl att tro att medierna kanske har tappat greppet om själva politikens innehåll och de vidare sammahang som hjälper oss till orientering i det politiska?
Jag frågar Ullamaija Kivikuru och Tom Moring som båda är professorer i journalistik vid Svenska social– och kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet. Båda betonar att diskussionen kring valfinansieringen under det gångna året har varit behövlig. Mycket av det som kommit fram skulle inte ha blivit känt utan journalisternas ihärdighet och det handlar om sådant som är viktigt för publiken att känna till.
Att just Centern varit i blickfånget kan enligt Moring delvis förklaras med nyhetens logik. Att Samlingspartiet får stöd av näringslivet och vänstern av löntagarorganisationerna har varit väl känt, medan centerns typ av finansiering har varit mera okänd och därför intressantare. Men det är viktigt att hitta en lämplig balans: en överdriven fokusering på de här frågorna kan leda till att andra frågor glöms bort.
Fokus på person
Kivikuru betonar att den ökade fokuseringen på person inte alls bara gäller för bevakningen av politik, utan för journalistiken överlag. Hon menar också att det här inte behöver vara enbart negativt.
– Via personifieringen når man flera läsare.
Människor är intresserade av människor och när politiska skeenden filtreras genom människor, blir de intressanta för många som aldrig annars skulle följa med politiken.
Både Kivikuru och Moring betonar att också politikerna, som tidigare behandlades mer formellt och anonymt i medier, idag använder sig av personcentreringen för sina egna syften. Inför ett val kan det vara lockande att öppna sitt hem eller sin garderob för att få mera medieutrymme och sympati.
– Till och med Obama har gjort sig skyldig till det här, påpekar Moring.
När man en gång har öppnat dörren så är den svår att stänga igen. Det är ändå inte strängt taget nödvändigt att öppna den.
– Vi vet till exempel väldigt lite om Erkki Tuomiojas privatliv, säger Kivikuru.
Men fokuseringen på person har också att göra med brådskan på redaktionerna.
– Idag ser man fler och fler nyheter som bara har en källa. När jag studerade betonades det att man alltid ska skaffa så mycket motevidens som möjligt innan man går ut med en nyhet. Men vanliga allroundreportrar sparkas ut om de arbetar så idag. Det tar för lång tid, säger Kivikuru.
Orsaken till tidsbristen är inte bara brist på pengar.
– Det är mycket fråga om en feltolkning av den nya teknologins möjligheter. Publiken dör inte om den inte får en nyhet genast.
– Man kunde använda webben som hjälpmedel, men nu sätter den reglerna också för den journalistik som inte är så tidsbunden.
Kivikuru hänvisar till forskning som visar en skillnad mellan tidsbegreppen hos journalister och läsare. Där läsarna lever i det förflutna och framtiden, tänker journalisten i presens och den absolut närmaste framtiden. Problemet ligger alltså främst i den journalistiska kulturen, man accepterar det som man tolkar som ett vedertaget arbetssätt. Sedan bidrar den ekonomiska knappheten till problemet.
– Man anställer färre ordinarie redaktörer och fler frilansare. Frilansarna har sämre möjligheter att kämpa för sina rättigheter, att kräva tid till exempel.
Ett föränderligt landskap
Moring anser att diskussionen om den politiska journalistikens ökade personcentrering är rimlig och viktig att föra, med vissa förbehåll.
– Samtidigt har vi i samhället hela tiden en omformning av hur politiken kommer fram i media. Vi har idag ett mycket rikare medielandskap än förut.
Därför, menar han, är det särskilt viktigt att se på de olika medierna, och framför allt fundera på till vilka delar den internationella diskussionen om mediernas förytligande stämmer på det finländska mediefältet.
– Diskussionen om det här får ibland övertoner som inte är helt sakliga. Medierna i Finland är överlag ganska konservativa. Det finns en satsning på kvalitetsjournalistik i morgontidningarna och en stark public service.
Men det finns enligt Moring också mycket att förbättra i de finländska mediernas behandling av politiken. Sammanfattande analyser är ofta överslätande. Som exempel nämner han journalisternas bristande intresse för att lyfta fram skillnaderna mellan de olika partierna. Man läser kanske valprogrammen och konstaterar att de är väldigt lika varandra, igen. Utmaningarna som de olika partierna måste svara på är förstås de samma: finanskrisen, befolkningens åldrande, miljöfrågor. Men ser man på vad partierna faktiskt gör kommer de stora skillnaderna fram. Beslutsfattandet kring rundradion skulle ha sett annorlunda ut i en regering där Samlingspartiet inte hade varit med. På samma sätt skulle beslutsfattandet kring energipaketet nyligen aldrig ha blivit som det blev utan Centern i regeringen. Partierna som fiskar efter osäkra väljare kan ha nytta av att framstå som mera lika än de är, men det är knappast i läsarnas intresse att tro på det.
– Varför tar inte journalisterna och gräver i skillnaderna som politikerna själva tonar ner? undrar Moring.
Det finns ändå enligt Moring ingen fog för en allmän pessimism. Det breddade medielandskapet ställer nya krav på journalisterna och de olika medierna håller på att hitta sina egna roller. Journalisterna har hittills mest fokuserat på den ytligare informationsförmedlande funktionen av internet, men nätet ger också stora möjligheter till fördjupning och tillgång till autentiskt material. Det journalistiska arbetet har underlättats och källkritiken har förbättrats.
– Tidningarna måste satsa på fördjupad diskussion – nyheterna tar andra hand om.
Dessutom har mediefältet, när det kommer till politiken, en viktig fördjupande utvidgning i böcker – Max Jakobssons politiska essäistik nämner han som ett exempel.
Tabloidiseringen, med kortare texter och större bilder, har ofta kritiserats som ett led i dagstidningarnas förytligande, men som Moring ser det kan den också ge en bättre organiserad tidning. Bildjournalistikens betydelse ska inte heller underskattas, den har samma seriositetsgrad som den övriga journalistiken och måste underställas samma krav.
– I Caj och Stefan Bremers arbete ser man vad som är bildens betydelse i vår förståelse.
Utbildning
För journalistutbildningen innebär det rörliga medielandskapet en stor utmaning. Kivikuru betonar behovet av substantiella kunskaper på andra områden för att komplettera det journalistiska hantverket.
– Vi har försökt minska den journalistiska delen i studierna och ger utrymme för större biämnen – men många skaffar sig ändå biämnen som representerar den praktiska sidan: tevejournalistik till exempel, snarare än statskunskap eller historia.
– Det är egentligen samma dilemma som när man utbildar läkare: man vill ha journalister som kan hantverket men också ser helheter och kan gallra och tolka.
De som har substantiella kunskaper är också motståndskraftigare mot orimliga och missriktade krav inom de redaktioner där de kommer att arbeta.
Tom Moring betonar att det förutom hantverkskunskap inom de olika medietyperna krävs journalister som kan tänka över olika slags medier och deras olika möjligheter.
– I Afrika är det mobilen som gäller – webben kan man glömma. Det här är på kommande hit också, och vi kommer att behöva människor som klarar av att bedöma vilka innehåll som passar för det.
Kanske finns här en ljusning för dem som oroat sig för de långa, fördjupade, analytiska texternas och programmens försvinnande. I ett brett medielandskap med genre- och formatmedvetna journalister finns det plats för och behov av många olika typers form och innehåll, också inom den politiska journalistiken. Korthet, snabbhet och slagkraftig personcentrering är och kommer att vara en formel bland andra.
Nora Hämäläinen
