I Sara Hallströms författarskap finns en ohejdbar nyfikenhet över språkets begränsningar och möjligheter, men framförallt möjligheten att överkomma begränsningar. När jag nu läser hennes femte diktsamling Torg, Korg, Eko är kärleken till språket tydligt. Trots diktsamlingens allvarliga ton är den också lekfull – den är uttömande och obehärskad. Den vill. Och den vill mycket.
På ett plan väcker just det här intresse och läsningen blir glädjefylld som språktöjandet och prövandet i sig. Men på ett annat plan förlorar dikterna i att ständigt försöka överträffa sig själva, att försöka komma bort från språkliga begränsningar. Det går inte att bortse från att Hallströms dikter är som bäst i kärnfullheten.
Jag läser dikterna som en samling bastarddikter: korsningar mellan vad som enligt mig är diktsamlingens två fungerande koncept: listan och den distinkta bilden. Dikterna består i övrigt av fragment, syntaxdistortioner, längre pratiga partier som kan tyckas utgöra en textuell backdrop i samlingen som fokuserar de mer pregnanta raderna.
Först när orden helt lösgör sig från varandra, bildar listor, får de en funktion. Den uppräknande tonen blir själva motorn i texten: ”Berättelse ordning torka Sång metall stank Brev bett bön Ord hat utom sig”. De disparata ordlistorna tillför med sin koncentration och musikalitet en ny dimension till texten. De blir konstaterande och fokuserar hela projektet: ”saliv, syre, klister, nojornas material”. Kanske är det möjligt att se på hela samlingen som en lista – separata ord i uppräkning sammanfogade av det brosk som resterande textsjok utgör.
Hallström har gjort sig känd för sina kraftfulla bilder som utmejslat fångar något universellt hos människa och plats. År 2007 belönades hon med Mare Kandre-stipendiet för sin ”häftiga röst och skarpa bilder” i Rötter smälter. Jag undrar var de här starka bilderna gömmer sig i Torg, korg, eko. De är glest återkommande i den annars så sparsmakade samlingen; dikterna är utspridda, på varannan sida ges luft. Formen påbjuder en förväntan – att luften behövs, för att ge andningspauser från drabbande bildspråk. Men nu är de förväntat starka bilderna oftast svaga, förvrängda. Trots det finns de – de är bara få. När de bryter sig fram i texten är de just så precisa som i hennes tidigare diktsamlingar, inte minst som i debuten Vi måste ha protein.
Det är just när ömheten, varsamheten med orden blir tydlig (i kontrast till lekfullheten) som dikterna sätter igång en process i mig som läsare. Man slungas rakt in i samlingens universum och förstår plötsligt just varför Hallström allt som oftast beskrivs som en av de viktigaste rösterna i ny svensk poesi.
Det är när bilderna blir så tydliga att de inte behöver resten av texten som jag ger efter: ”Den upplyfta guldfisken, inbäddad i vått papper / så att den kunde överleva / medan man med tändaren på några sekunder/ brände loss parasiten från ryggen”. Eller kanske är det helt tvärtom. Kanske behöver diktsamlingen de längre passagerna för att understryka de precisa bilder och oneliners som samlingen vilar på: ”När rösten är full av röster kommer den inte att gå sönder”.
Visst är det ett viktigt samtal som förs över sidorna i Torg, korg, eko; skrivandets mening och process formuleras i rader som: ”Någon annan kommer att uttala det, bli det: handstil inknycklad i ansiktet”. Kanske löper en kritik av just samtidens individfokusering genom samlingen, en kritik av hur författaren har blivit mer intressant än texten: ”Ingen minns din handstil men hur du pratar”.
Här märks också en språklig diskurs. Hur gör vi oss förstådda genom språk? Hur gör vi oss missförstådda? Vad kan vi lägga till för att förtydliga, ”Lägga till något så att det går att uttala”? Eller kanske snarare vad tar vi bort för att komplicera? Vad tjänar det till att placera motstånd i en text? En hel del, är svaret som diktsamlingen ger. Vi kan förhandla genom språk förhandla oss till kompromisser, missförstånd, förstånd. Alla reaktioner är lika betydelsefulla.
Sara Hallström: Torg, Korg, Eko. Norstedt 2010.
Matilda Södergran
