Batman (1966). Foto: Wikimedia Commons.
Att mina föräldrar placerade mig i Kindergarten berodde nog mindre på Wirtschaftswunder än på att den låg så nära huset där vi bodde. Det var i alla fall där jag upptäckte att det fanns minst två språk jag inte förstod: finska och tyska. Bäst minns jag ändå rummet där Fräulein lät pojkarna leka slagsmål. (Var det någon som upptäckte att det var jag som slet tofsen av Mikas tossa?)
Brassandet må vara småpojkarnas universalspråk, men visst hade vi också en förebild. Hösten 1966 hade nämligen den amerikanska kultserien Batman invaderat de finländska vardagsrummen. Vi samlade på bilder, tuggade Batpurkka och drack Batlimsa. Alla ägde minst en Batleksak. Jag hade en mask, en pistol som sköt en snurrande ring och en batmobil. Steffi hade Robins gula slängkappa och en bil som var större än min. Minsta lilla barn kunde sjunga vinjetten – tadadadadatadadadada tadadadada tadadadada BATMAN! Aldrig mer skulle det gå att separera tv, marknad och barn.
Serien var indelad i dubbelavsnitt som alltid följde samma mönster. Ett brott har begåtts i Gotham City av någon av de många superskurkarna, Jokern, Pingvinen, Riddler eller Kattkvinnan. Polischef Gordon griper genast till Batlinjen. Bruce Wayne utropar ”to the batpoles”, lyfter på huvudet till Shakespearebysten på bordet, en bokhylla glider åt sidan och Bruce och hans skyddsling Dick Grayson kastar sig ner för stängerna till Batgrottan – för att mirakulöst slungas ut som fullt utstyrda Batman och Robin. Full fart mot Batmobilen! Robin: ”Atomic batteries to power. Turbines to speed”, Batman: ”Roger. Ready to move out” – och det bär i väg med elden sprutande ur avgasröret. Brottsbekämparna rusar in på polisstationen. Vankar av och an i extrem koncentration på problemet. ”Holy sardin!”, utbrister Robin och slår näven i handsken. Åter i väg. Slagsmål som delvis döljs av ett fyrverkeri av ”POW”, ”ZIP” och ”ARGGH” som exploderar över rutan. Den dynamiska duon blir tillfångatagen och placerad i en sinnrik avrättningsapparat. Slut på första avsnittet. Nytt avsnitt. The Caped Crusaders sliter sig loss och rusar åter i väg. Mera ”ZING” och ”SMACK” tills Bruce och Dick kan återvända till Wayne Manors med välförrättat värv. Allt ledsagat av en berättarröst som påminner om Mythbusters (men allvarligare).
Som femåring visste jag ännu inte att serien var Camp. Helt övertygad är jag fortfarande inte. Enligt Susan Sontags lite spretiga Notes on ’Camp’ (1964) är Camp det som är härligt dåligt, som Greta Garbo och Riddarfalken från Malta. Dessutom skiljer hon mellan oavsiktligt och avsiktlig Camp. Garbo kan knappast avsiktligt spela så dåligt som hon gör, men i Batman är allt mycket stiliserat och övervägt. Men kan någonting faktiskt vara ”avsiktligt härligt dåligt” utan att förvandlas till bra?
Historien om Batman fick sin början som Bob Kanes seriefigur The Batman redan 1939, som ett svar på den första superhjälten, Superman (Stålmannen). Det handlar alltså om att överföra tecknade serier på film, en uppgift som många försökt sig på utan framgång. En serie kan vara illa skriven eller dåligt tecknad, men utgör ändå alltid en egen värld med sina egna regler. Det betyder att begrepp som trovärdighet endast har relevans i förhållande till seriens inre sammanhang. Först då serien överförs till film märker man att Batman är en medelålders man som springer omkring i korta kalsonger utanpå de långa, med en fladdrande mantel efter sig. Dessutom talar han i Pratbubblor. Det geniala med tv-serien är att man aldrig ens strävat till att frigöra sig från det serietidningsaktiga. Tvärtom väljer man att uppförstora allt som kunde vara en svårighet. Resultatet blir en ständigt närvarande överdrift, som förvandlar det potentiellt löjliga till en njutbar stil. Det är som om man hela tiden lekte Batman.
Under det första hektiska året 1966 producerades förutom tv-serien också en rätt lyckad långfilm, Batman: The Movie. I längden visade sig konceptet ändå svårt att förnya, trots ihärdiga försök med nya superskurkar och en motorcykeldriven Batgirl. I Finland var det slut på det roliga redan i augusti 1967. Men Batman skulle komma tillbaka.
Batman blir Elfman
Tv-serien gick första gången i repris strax efter att Finland fått sin tredje tv-kanal. Jag befann mig på civiltjänstkommendering utanför Helsingfors och försökte förtvivlat zooma in Kolmonen på en portabel television (jag tror jag fick in en del av ljudet). Lite senare började Batsymbolen dyka upp ute på stan. Det visade sig handla om reklamkampanjen för filmen Batman av en då tämligen okänd Tim Burton. Året var 1989. Jag höll grundkurs i logik och smög in Batpropaganda mellan formlerna där jag kom åt.
Burtons film är mycket olik tv-serien. Nu rör vi oss i ett förfallet Gotham City, där en genomkorrumperad polisstyrka för länge sedan förlorat kontrollen över gatorna. Batman är en skugglik gestalt som sprider skräck bland småskurkarna, brutal och besatt. Problematiserandet av Batman-gestalten löper som en röd tråd genom filmen. Dels finns det ett psykologiserande av mannen med den dubbla identiteten, dels tycks Burton vilja ifrågasätta möjligheten av att göra någonting gott genom att ta lagen i egna händer.
Varför en brottsbekämpare behöver en hemlig identitet blev väl aldrig riktigt klart i den tidigare Batman. För en Batman som ständigt själv bryter mot lagen är den uppenbart nödvändig. Ändå vill Burton också se den dubbla identiteten som Bruce Waynes personliga splittring, som är kopplad till den traumatiska barndomsscenen där han ser sina föräldrar skjutas ner på öppen gata. Michael Keatons Bruce Wayne går igenom filmen som en identitetssvag kille som skriker efter en mask. Det första replikskiftet med Vicki Vale (Kim Basinger) är talande nog: ”Could you tell me which of these guys is Bruce Wayne?” ”Well, I’m not sure”. Bakom masken kan han däremot breda sin vinge över henne på ett sätt som erinrar om Döden i Sjunde inseglet – ”There is something else you have that I want”. Samtidigt bullas det upp till för ett Stort Avslöjande mellan ett älskande par – låt så vara att det slutligen är den alltid lika välvillige betjänten Alfred som avslöjar hemligheten för miss Vale (en 60-talist har lite svårt att vänja sig vid att hemligheten hela tiden läcker i de senare filmerna).
Batman vinner slutligen sin hjältestatus genom att vara den enda som kan rädda Gotham City undan Jokerns Smilex-gas. Det är bara det att Batman skapat Jokern (en magnifik Jack Nicholson) genom att skuffa en av stans mindre gangstrar ned i en bassäng med giftiga kemikalier. Lyckligtvis kommer Bruce fram till att det är just Jokern som dödat hans föräldrar en gång i tiden, ”Jag skapade dig som skapade mig”. Som moraliskt dilemma är det knappast särskilt övertygande, men inte alldeles oävet som en del av upplösningen uppe i stadens post-gotiska katedral.
Där 60-talsversionen skapade filmatiserad serietidning genom att svänga varje upptänklig fallgrop till sin fördel, är det sist och slutligen förmedlandet av det mytiska i Batman-gestalten som bär upp Burtons film. Därmed ligger filmen också närmare seriens idé, kan man säga. Men hur kan det lyckas? En viktig faktor är Batmans uppenbarelse. Hos Burton har kalsongerna fått ge vika för en veritabel rustning, samtidigt som manteln, som tidigare bara fladdrade fritt, framträder som högst funktionell för glidflygning. Batpratet har förvandlats till ett korthugget replikerande, som avskalats på allt onödigt (”extremt manligt”, höll jag på att skriva). Och Batman är, som sagt, brutal där han slår sig fram genom storstadsdjungeln. Sist, men inte minst, har Burtons hovkompositör Danny Elfman skapat en musik som flödar genom filmen som en mytisk aura.
Tre år senare får filmen en uppföljare. Ändå är Batman Returns (1992) ingen vanlig ”Batman 2”. I historien om det missbildade barnet Oswald Cobblepot, som växer upp med pingviner i stadens kloaksystem efter att hans föräldrar dumpat barnvagnen i floden, finns stänk av både Tarzan och Dickens. Men mot slutet blir det fullt kör bibliskt då Pingvinen tar ut sin hämnd på stadens förstfödda gossebarn. Mest handlar det ändå om mera Elfman och en Burton som hittat sin stil. Batman Returns påminner faktiskt mer om den mellanliggande Edward Scissorhands (1990) än om Batman.
Jag såg filmen med en kvinna som suckade tungt efter 20 minuter. Ändå kan man inte förneka att det handlar om en mycket välgjord film. Danny DeVito är bedårande grotesk som Pingvinen, medan Michelle Pfeiffer är supersensuell i Kattkvinnans roll. Scenografin kring Pingvinens underjordiska värld är utstuderad (vi finlandssvenskar noterar avundsjukt den gigantiska gummiankan Pingvinen åker omkring i). Den Batsinnade har nog ändå svårt att riktigt hitta hem, trots att Bruce Wayne fortsätter att kämpa med sina två identiteter och möter en syskonsjäl i en kvinna som tror att hon är en katt.
Sentimental latex
Varför inte göra mer när man redan har en batmobil och en hyfsad Alfred? Då Burton lämnar över till Joel Schumacher för Batman Forever (1995) och Batman & Robin (1997) går det mesta ändå snett – börjande från valet av Batman. Val Kilmer ser ut som en pojke på Kindergartens årliga maskerad, medan George Clooney åter har försetts med Bathistoriens största uppåtstående öron. Det ger hans Batman ett uttryck av ständig förvåning. Minst av allt har man tänkt på att en bra Batman behöver en passande haka. Kilmers käke är alldeles för vek och Clooneys, tja, för avlång.
Världsstjärnorna står som vanligt i kö för rollen som superskurk. Det bjuds på Jim Carrey som Riddler, Tommy Lee Jones som Two Face, Uma Thurman som Poison Ivy och Kaliforniens blivande guvernör som terminatorn Mr. Freeze. Alla spelar hurtigt över, och jag börjar undra om det egentligen finns någonting annat än min egen ålder som skiljer de här filmerna från 60-talets Batman. Men kanske ändå. De här filmerna har inte mycket av tv-seriens sprudlande lekfullhet. Det har mycket att göra med de påkostade specialeffekterna. Intrycket blir sterilt och fantasilöst, precis som i Superman-filmerna. Även Batpratet saknar den rätta tokigheten – där Adam Wests Batman kan säga ”So long, for a minute” då han beger sig ut på en farlig manöver i Batman – the Movie, hasplar Kilmers Batman bara ur sig plattheter som ”A man’s got to go his own way”.
Schumacher satsar också friskt på Batsexualitet. ”There is something about an anatomically correct rubber suit”, menar Poison Ivy i Batman & Robin. Att förse Batmans och Robins rustningar med klart tecknade bröstvårtor förefaller ändå att vara en överdrift (Tom of Finland, ni vet). Det klaraste stilbrottet är ändå sentimentaliteten som plötsligt och oväntat dryper in över filmen. Alfred är OK, men Bruce Wayne får aldrig säga ”I love you, old man”.
Batman som allegori
Det nya årtusendet för med sig ännu en runda med Batman. 2005 kommer Christopher Nolans Batman Begins med Christian Bale i huvudrollen och Michael Caine som den nya Alfred. Utan större förväntningar sitter jag i en biosalong med ljuset från en ivrigt textande bänkgrannes mobilskärm lysande i ögonvrån. ”Et ole kotona, pistä se pois”, fräser jag till slut. De måste ju lära sig.
Historien om hur Bruce Wayne blev Batman genom en traumatisk barndomshändelse återberättas både i Burtons Batman och Batman Forever. Ursprunget är ett uppslag i Detective Comics redan 1939. Föräldrarna blir skjutna inför pojkens ögon, han svär att ägna sitt liv till brottsbekämpning, börjar lyfta tyngder och ser ett tiotal år senare en livsavgörande läderlapp flyga in genom fönstret. Till detta fogar Nolan en god portion skuldkomplex genom att visa att pojkens batskräck indirekt förorsakat föräldrarnas död. Framför allt får vi veta mer om de förlorade åren, som lite överraskande för oss till orienten och en läromästare som både snackar och ser ut som Obi-Wan Kenobis Mästare i Star Wars: Episode 1. Senare får alla som undrat varifrån alla Batattiraljerna kommit en detaljerad rapport från Wayne Corporations bortglömda källarlager. Där tidigare Batman-regissörer alltid i grunden kämpat mot det löjliga med överdriftens medel, skapar Nolan i stället en djärv illusion av det möjliga.
Men till vilken nytta? Senast då Batman mot slutet av filmen kämpar mot en terroristledare på ett tåg som är på väg att ramma Wayne Tower börjar även den långsammaste koppla: WT och WTC. Nolans Batman är inte bara ett barn av sin tid, utan har ambitioner att göra politisk samtidsanalys. Budskapet känns ändå rätt olustigt, mycket på grund av Nolans sätt att substituera serievärldens superskurkar med nästan verklighetstrogna orientaliska terrorister med civilisationskritisk ideologi. Är Batman själv någonting utöver terroristbekämparnas ultimata amerikanska dröm?
Uppföljaren The Dark Knight (2008) fortsätter att vara extremt post-9/11. Redan i upptakten flyger vi in mot Västerlandets moderna symbol, Glasskyskrapan. Men den här gången kommer explosionen inifrån. Nu börjar Nolan få till det. Även om mycket är igenkännbart från Batmytologin, är helheten så moget integrerad med världen vi lever i att det inte längre känns meningsfullt att tala om en filmatiserad serievärld. The Dark Knight kan också vara den enda av Batman-filmerna som faktiskt blir bättre av att man ser den flera gånger. Det är nämligen inte en film vars mening enkelt låter sig avtäckas. Kort sagt: Batman blir fullvuxen.
Det geniala i filmen är just sättet på vilket Nolan återinför de gamla superskurkarna Jokern och Two-Face i ett Gotham City som lika gärna kunde vara New York och förvandlar deras egenheter till allegoriska nycklar. Medan Two-Face i Batman Forever bara är en psykopat med två ansiktshalvor som tvångsmässigt singlar en slant, tecknar Nolan en bild av Harvey Dent som politikern som slutgiltigt förlorar sin tro på att människans val har en moralisk betydelse. Där Burton åter omsorgsfullt beskriver Jokerns tillblivelse, kommer den nya Jokern från ingenstans – de fragmentariska berättelserna han berättar om sig själv är motstridiga och känns mest som en lek med vårt behov av att förstå. Hans genre är practical jokes som förvandlas till moraliska experiment. Jokern är vår tids bibliska Frestare. (I rollen är Heath Ledger superb – och inte bara för att han dog.)
The Dark Knight handlar om vårt sätt att handskas med ondskan. Batmans roll förskjuts från terroristbekämpningens privatföretagare till en symbol för allt som sker under cover i ett belägrat samhälle. Filmen har betraktats som djupt pessimistisk, men jag är inte så säker. I Jokerns analytiska skolboksexempel med människor på två färjor som kan välja mellan att gå under eller att offra de andra, blir utgången slutligen ändå den rätta (att den ena färjan transporterar fångar i kännspak Guantanamo-mundering är knappast ett sammanträffande).
Jag har också hittat två seriefilmer som fanns långt före min tid, Batman (1943) och Batman and Robin (1949). Batman har ännu horn i stället för öron och Robin ser ut som en ung Lasse Pöysti med överstort huvud. Ingången till Batgrottan, där Batman tronar likt en talkshow-värd vid sitt skrivbord, är kamouflerad som en golvklocka. Intrycket av lite Fantomen förstärks av att Batman lämnar sitt märke i brottslingens panna.
I sin strävan efter en syntes mellan serievärld och samtidshistoria möter den första filmen den sista, om också nog så dubiöst – ärkeskurken råkar nämligen vara den japanske Prince Daka, som förvandlar hederliga amerikanska medborgare till zombier som ett led i kejsar Hirohitos erövringsplaner (Sherlock Holmes råkade vid samma tid ut för någonting liknande). Den senare filmen är bättre gjord och kan framför allt visa upp en mera Battrogen skurk, kallad The Wizard. Ändå är det kanske just i den här filmen cirkeln tillbaka till Camp-estetiken sluts allra tydligast, som i slagsmålsscenen där en av bovarna hugger tag i Robins mantel och börjar dra för allt han är värd. En crimefighter borde kanske tänka på sin klädsel.
Bernt Österman
