Ett motiv spökar i Harry Brown: en gångtunnel.
Här sker våldtäkter och misshandel. Det är några kids från grannskapet som står för ondskan. Killarna har ett par fällande domar på nacken, men polisen är föga intresserad av dem.

Tills det sker ett mord i tunneln.
En gammal man (David Bradley) mördas på ett bestialiskt sätt. Honom såg vi samtala med vännen Harry Brown (Michael Caine). De brukade träffas på en pub och spela schack, två änklingar som gjort sin ensamhet till en tvåsamhet. Numera finns bara Mr Brown kvar.
No Country for Old Men – så kan man kalla den förslummade stadsdel där mr Brown bor. Med ett förflutet i marinkåren är han inte lättskrämd, men det besinningslösa ”ultravåld” han ser från sitt höghusfönster gör honom allt mer desperat.
Tills han en dag blir en desperado.

Harry Brown är en kuslig bekantskap som får mig att minnas Mario Monicellis Un borghese piccolo piccolo (1977), en film om en beskedlig borgare som förvandlas till ett monster efter att hans enda son dödats. I en episod står Mr Brown med en pistol ovanför en döende knarklangare och håller en saklig monolog för honom om olika slags skjutsår. I en annan scen tar Mr Brown en ung ”krigsfånge” och utsätter honom för ett brutalt förhör.

Vilken annan skådespelare än Caine hade kunnat spela Mr Brown som är både en hämndens ande och en perfekt gentleman?  Filmmakarna visar händelseförloppet ur Mr Browns perspektiv. De låter oss stå bredvid när han tittar ut genom fönstret och blir vittne till alla nya våldsdåd, de tvingar oss att känna ”gotisk” skräck då han tar sig in i en knarkarlya. Mr Brown är med hela tiden. Det är bara i introduktionen som perspektivet är annorlunda, då en ensamstående mor blir skjuten inför sin tvåårige son.

Filmhistorien känner till en massa verk där en ensam hjälte tar till vapen och börjar skipa rättvisa. Sådana gestalter hjälper oss att leva ut vår längtan efter hämnd.
Det som gör Harry Brown till en speciell upplevelse är att Caines gamle soldat de facto har tvingats in i ett regelrätt krig.

Filmens gångtunnel är samma plats där Alex DeLarge och hans gäng mördade en hemlös man i Stanley Kubricks A Clockwork Orange. Kan någon glömma deras oändligt långa skuggor där de går i rad i tunneln med sina klubbor?
Kubricks kontroversiella dystopi utlöste moralpanik i Storbritanien år 1971. Filmen var något av en kurragömmalek med publiken. De intellektuella och försigkomna kunde själva bestämma om det var legitimt att skildra meningslöst ”ultravåld” på filmduken.  I Anthony Burgess roman från år 1962, som filmen bygger på, utspelar handlingen sig i det ”avlägsna” året 1995, i ett mörkat och av rysk kultur influerat England.
Femtio år senare konstaterar filmmakarna bakom Harry Brown att det aldrig blev någon rysk invasion. Det krig som Mr Brown tvingas att föra är ett inbördeskrig.
I övrigt har vi här en övertygande Emily Mortimer som poliskommissarie samt några andra fina rollprestationer. Helheten är en skickligt fotograferad, laddad thriller med några lite osannolika upplösningar, men på något sätt känns det sekundärt.
Det som är viktigast står i en av filmens inledande texter : ”Harry Brown is Michael Caine.”

Harry Brown. Drama, Storbritanien 2009. Manus: Gary Young, regi: Daniel Barber, foto:  Martin Ruhe, i rollerna: Michael Caine, Emily Mortimer,  David Bradley

Zinaida Lindén

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.