Tonårige Nick (Michael Cera) är frustrerad. Han har sin svendom i behåll medan hans ack så omogna föräldrar jämt rullar i sänghalmen med var sin nya partner. Luften är tjock av sex och hela världen tycks gå emot killen. Till råga på allt heter han Twisp i efternamn.
Det låter som American Pie, men i själva verket är det mera Napoleon Dynamite. Nick har fina, sofistikerade intressen. I all ensamhet sitter han och plitar på en roman samtidigt som han lyssnar på vinylskivor med Frank Sinatra. Flickorna blir uttråkade av Nicks pladder om Fellini-filmer. De föredrar bad guys utan nördiga böjelser.
Tyvärr hinner vi knappt reflektera över Nicks drama. Berättartempot är så högt att helheten ofta liknar snabbspolning. Sällan får vi pusta ut och dröja vid skojiga repliker som: ”Igår var tanken om att min styvfar skulle klås upp av tre arga sjömän den mest spännande i mitt liv.” Sagt av en blixtförälskad Nick till den kultiverade, vilda Sheeni (Portia Doubleday) som han mött under en påtvingad husvagnssemester som hans styvfars skumma affärer resulterat i.
Vad innebär det att vara en rebell i dagens USA? Tydligen är det att lyssna på Serge Gainsbourg, digga svartvita japanska filmer som Tokyo monogatari, läsa Albert Camus och drömma sig bort till fjärran länder och epoker.
Sheenis föräldrar är religiösa fanatiker. Ändå ger de henne mycket frihet. Den saktmodige Nick skulle antagligen nöja sig med att dela Sheenis intressen, men den djärva jäntan vill mer. Inspirerad av Sheeni utarbetar Nick en slug plan: för att kunna flytta närmare henne ska han nu bli en riktig värsting så att hans mamma kastar ut honom och han får bo med sin pappa (Steve Buscemi) – som säkert kommer att nappa på ett jobb som Sheeni skaffat åt honom via sina bekanta.
Trovärdigt? Hm. Till all lycka erbjuds vi en belöning i form av en av filmens roligaste gestalter, Nicks demoniska alter ego François Dillinger. Denne mustaschprydde kvasieuropé bolmar på sina Gauloiser och handleder Nick i att vara stygg. Konsekvenserna blir fasansfulla. I sin valpiga iver bränner killen halva stan och tvingas på flykt, bistådd av sin mammas nye pojkvän som råkar vara polis (Ray Liotta).
Snabbspolningen tar ny fart. Varannan minut får storyn en ny vändning. Det gäller att inte trilla av karusellen. Miguel Arteta och hans filmteam bryr sig inte så mycket om att utveckla de redan bekanta gestalterna, i stället introducerar de en massa nya.
Visserligen finns där fräscha episoder som t. ex. då Nick och hans mörkhyade kompis söker skydd hos en gammal människorättskämpe och låtsas att kompisen är en illegal immigrant. Likväl är berättelsen lite väl oredig för att ta hem segern. Sheenis storebror gör entré, men hans roll förblir marginell. Varken Liotta eller Buscemi får visa framfötterna. Bara Michael Cera (Juno, Superbad) lyser och glänser som den sympatiske nörden och hans tuffa alter ego. Debutanten Portia Doubleday övertygar som den charmiga tjejen som har svårt att bestämma vad hon vill göra med sitt liv, men Sheenis relation med Nick förblir ganska dunkel.
Bortsett från vändningarna à la Mr Bean är Youth in Revolt en glad, anarkistisk indiefilm med en del tankeväckande stoff som gäller dagens unga rebeller och deras subkulturer. Några fyndiga animerade inslag överraskar och värmer.
Youth in Revolt. Komedi, USA 2010. Manus: Gustin Nash, efter en roman av C.D.Payne. Regi: Miguel Arteta. Foto: Chuy Chávez. I rollerna: Michael Cera, Portia Doubleday, Steve Buscemi, Ray Liotta.
Zinaida Lindén
