Tänk tanken att främmande trupper skulle landsättas för att befria de tillfångatagna på Guantanamo.
När jag såg filmen Det vita bandet kom jag att tänka på Joachim Gauck, mannen som denna sommar hade kunnat bli tysk förbundspresident. Hans drag är så på pricken lika filmens stränga gudfruktiga kyrkoherde i den ostelbiska godsbyn! För honom var ingen svaghet för obetydlig för att klandras och bestraffas. Gauck, uppställd som kandidat av socialdemokraterna och de gröna, har också ett förflutet som östtysk evangelisk pastor. Han ledde efter die Wende en myndighet som såg till att säkerhetsorganens arkiv i forna DDR kom i rätta händer, så att man lätt kunde göra sig av med misshagliga.
I Tyskland tillsattes ingen försoningskommission som i Sydafrika efter uppgörelsen med förtrycksregimen där. I Tyskland fortsatte utrensningarna, fast med omvända förtecken. Jag frågade Gauck, då han ännu var myndighetschef, under en lunch på tyska ambassaden i Stockholm om det inte fanns risk för att rättssäkerheten kom i kläm när inte alltid tillförlitligt Stasi-material användes i bevisfrågor. Gauck snäste av mig på ett sätt som jag aldrig varit med om som journalistiskt verksam. ”Personer som har tjänat orättsstaten (dem Unrechtsstaat)”, sa han på sin vassa Mecklenburgiska, ”har ingen anledning att ställa några krav på rättsstaten.”
Det betyder, med en logik som inte är alldeles ovanlig i epoken efter murens fall, att bara man representerar den goda och upplysta rättvisan, så får man göra litet hur som haver. Har man goda intentioner med ett kriminaldåd ska man behandlas mildare än om man har lömska, alldeles oavsett om uppsåtet är mord i bägge fallen. Det gäller uppenbart för en demokratiskt styrd imperiestat som utrustar sina expeditionsstyrkor. I förvänd form gäller det i svensk strafflagstiftning där dåd, om de har ett tydligt hatmotiv (för att komma åt en invandrare, en homosexuell eller – vem vet? – en politiker), ska dömas enligt en strängare skala än eljest.
Mycket dubbelmoral blir det. Jag har svårt att tänka mig en person som dödar utan att hysa minsta agg till den han dödar. Jo, kanske i självförsvar, kanske i krig. Risken för att våra länder (Finland och Sverige, detta märkliga par) dras in i krig som inte är några försvarskrig utan anfallskrig har faktiskt ökat genom den nya tonvikten på insatsförsvar och internationella operationer. Om det sedan sker i egenskap av de facto Nato-allierade eller inom ramen för EU:s stridsstyrkor (combat forces) kan vara egalt. Dessa nykoloniala krigsföretag måste förstås alltid förses med ett ädelt syfte (kampen mot burkorna etc). När Tysklands förre president Horst Köhler sa som det var, nämligen att närvaron i Afghanistan är dikterad av ekonomiska intressen, fick han snöpligt dra sig tillbaka.
Jag blev uppriktigt glad när Gauck ratades. Han var en åsiktsförföljare som fick fritt spelrum när DDR, åsiktsförföljarstaten, gick i graven. Allvarligt talat, av demokratins företrädare kan man faktiskt kräva mer än av diktaturens. Det är mycket lätt att åka omkring i Afrika och Asien och predika frihet. Man kan säkert vinna inrikespolitiska poäng på anti-talibanism. Men talibanerna har ju aldrig hotat oss. Ändå kommer andra länder i kläm när stormaktsstyrkor anländer. Tänk tanken att främmande trupper skulle landsättas för att befria de tillfångatagna i koncentrationslägret på Guantanamo!
Egentligen är det sådana tankar man hela tiden borde tänka för att inte bli en total galenpanna.
Anders Björnsson
