Vardagsporslin och bruksföremål återskapas i nya frapperande skepnader.
Sist ut i serien På pärmen är konstnären Caroline Slotte.
”Det mest anspråkslösa föremål kan verka som en nyckel till vårt förflutna och till vårt inre. Poesin i de vardagliga tingen, med alla de minnen och historier som dessa föremål bär med sig; det är utgångspunkten för mitt konstnärliga skapande”, skriver Caroline Slotte i konstnärsdeklarationen på sin webbplats.
Namnet Caroline Slotte associerar jag omedelbart till hemmens vardagsporslin och kännspaka bruksföremål. Arabias välkända motiv som Maisema och Fasan återskapas i nya frapperande skepnader. Redan som liten fängslades den blivande konstnären av mormoderns Maisema-porslin med de måleriska, narrativa scenerna.
Slotte inledde sina konststudier vid Svenska Konstskolan i Nykarleby och fortsatte att studera keramik i Norge och Danmark. Hennes verk har visats på talrika utställningar och återfinns i samlingar och museer.
Hon berättar hur hon upptäckte sin teknik under magisterstudierna vid Kunsthögskole i Bergen 2001–2003:
– Det startade med några collageaktiga arbeten eller skisser där jag bearbetade gamla fotografier direkt genom att skära itu dem och sätta ihop dem på nya sätt. De fick så god respons att jag uppmanades göra samma i keramik.
Det som först verkade vara en omöjlighet har visat sig vara en intressant och utmanande arbetsstrategi. Med säker blick, tålamod och precision sågar Slotte ut, limmar ihop, kombinerar och formar om bruksföremål som tilltalar henne. Arbetsredskapen hon använder är diamantförstärkta borr- och sliphuvuden.
– Keramik bjuder på mycket mer motstånd än papper. Min teknik är tidskrävande. Det passar mig. Jag har inget emot det monotona i mitt arbete. Ibland tänker jag att jag valt en så långsam arbetsmetod för att få ro att tänka.
Historiskt bagage
De estetiskt förfinade konstverken utstrålar eftertänksamhet, stilla meditation och ro.
– Det ligger en intellektuell utmaning i att jobba med existerande objekt som material, säger Slotte. När jag startar på ett nytt objekt eller en objektserie utgår jag alltid från de betydelser jag ser och som väcker mitt intresse.
– Mitt råmaterialet är inte ”tomt”. Det har naturligtvis fysiska kvaliteter, men minst lika betydelsefulla är de idémässiga egenskaperna. Varje föremål bär med sig ett konceptuellt bagage av historia och traditioner, av kulturella och ekonomiska betydelser, av möjligheter och begränsningar. Det är väsentligt att detta är med och informerar om verket.
Varje föremål man känner igen har förmågan att väcka minnen hos betraktaren. Ju vanligare och mer utspritt föremålet är, desto säkrare kan man vara på att det väcker reaktioner, att det bland betraktarna finns personer med konkreta minnesbilder knutna till det specifika föremålet. Och det är en del av poängen – att råmaterialet är en substans med mening.
– För mig är det viktig att anknytningen till föremålets ursprungliga betydelse finns kvar även efter min bearbetning. Att det är en spänning i objektet, en spänning som utgår ifrån det att man betraktar något som samtidig är bekant och obekant, igenkänneligt och gåtfullt. Min önskan är att låta mig ledas av materialet. Därför handlar mina objekt inte primärt om mig och min historia.
Slotte lägger speciell vikt vid frågan om hur begagnade objekt och de minnen som anknyter till dem samverkar med individen i nuet. Verkseriernas titlar bidrar till den reflekterande och mångfacetterade effekten. Under Blue Skies, Gone fishing, Rose Border Multiple och Going Blank Again är namn som inte entydigt stämplar, utan beskriver ett skeende, en process som betraktaren inbjuds att delta i.
– Arbetet blir ett sätt att genom fysiska ingrepp ställa frågor till materialet och peka på de berättelser föremålen bär på, förklarar Slotte.
– Mitt tillvägagångssätt är kanske inte fullständigt unikt, men så pass ovanligt att metoden tål att utvecklas. Jag experimenterar fortsättningsvis med tekniken och strävar efter att fördjupa, förbättra, förenkla och effektivera mina arbetsredskap och metoden, säger hon.
Berrättelser
Föremålen i vår privata sfär väcker känslor och förbinder oss med vår historia. En del av associationerna är personliga, andra om inte direkt universella, så i varje fall gemensamma för individer i en viss kultursfär.
– När jag talar om minnen som en aspekt i min konst syftar jag på att en människas associationer och reaktioner alltid bygger på tidigare erfarenheter, det man upplevt och minns. I upplevelsen av igenkännbara objekt och därmed även konstverk bestående av igenkännbart material, spelar betraktarens personliga minnen alltid in.
Slotte fascineras av föremålens symboliska förbindelse med det förflutna och hon försöker förstå förhållandet mellan människor, minnen och objekt. Minnet är ett grundbegrepp. Hur formas människans medvetande av de minnen hon bär med sig? Vilken roll har föremålen i vår omvärld? Hur skapar de kontinuitet i tillvaron och vad är deras roll i konstruktionen av en sammanhängande livshistoria? De här frågorna är ständigt återkommande i hennes konst.
– Liksom fotografier, kläder och andra lämningar efter levda liv är de keramiska objekten märkta av ett okänt subjekt. Gamla föremål har en förmåga att vända vår blick mot det förgångna och peka tillbaka på sin egen livshistoria. Genom konkreta ingrepp i materialet vill jag peka på de berättelser som föremålen bär på.
Caroline Slotte avslutar Ny Tids serie om unga finlandssvenska konstnärer.
Angela Oker-Blom
