I Tyskland tar jubileerna aldrig slut. Just nu, 2010, pågår 200-årsfirandet av Humboldt-universitetets grundläggning i Berlin: böcker, polemik och upprivande diskussioner kring det ”humboldtska universitetsidealet”, bildningsuniversitetet.
Wilhelm von Humboldt, språkforskare och undervisningsminister i kungadömet Preussen, organiserade ett nytt universitetet i Berlin efter Napoleonkrigens nedgångstid. Ett statsbärande universitet vid Unter den Linden, i maktens centrum. Sedan dess har man tvistat om både universitetens historia och framtid med politiska förtecken, med Humboldt i bakgrunden.Humbug eller Humboldt? Kom han med något väsentligt nytt, som har något värde ännu efter 200 år? Ja, säger universitetsidealisterna: den akademiska elitens Bildung, bildning, som mål, en idé om sambandet mellan vetenskaper, kunskap och personlig moral, under en sammanhållande idealistisk filosofi, för fäderneslandets tjänst. Och universitetet som en samlingspunkt för Forschung och Lehre, forskande och lärande. Ensamhet och frihet för dem som tillhörde församlingen.
Nej, säger andra. Bildningen som ord och begrepp fanns redan femtio år tidigare och odlades av Herder, Pestalozzi och Kant, betydligt mera. Och den fanns i Grekland, paideia, och i Rom, översatt till humanitas. Universiteten hade i verkligheten fått nya förebilder redan kring 1700-talets mitt, i Göttingen och Halle. I Berlin fanns ingenting nytt, samma fakulteteter och professorsmandariner som alltid, med den lutherskt teologiska fakulteten i spetsen. Och Tyskland är och var stort. Söderifrån sett är Berlin någonstans långt borta i norr, evangelisch ett skällsord som säger allt för den akademisk-historiska värld som till sin grund är katolisch. von Humboldt själv var lik alla stora tyska andar. Han var användbar till höger och vänster, för nazister och kommunister, inom den socialistiska humanismen i DDR.
Den 19 juni 1999 undertecknade 29 utbildningsministrar i Bologna det fördrag som nu styr högskoleundervisning och examina också i Finland. Bachelor och Master-graderna har inte här väckt samma motstånd som i just Tyskland, där man än en gång vädjat till Humboldt, i kampen mot schemalagda ofria studier, kunskapens förvandling till tidsenheter – först kallade ”studieveckor”, nedskärningar, omorganiseringar och prestationsstatistik. Nya lönesättningar, tidsövervakning av alla.
Universitetsdebatten både före och efter Bologna har rört sig med två huvudmodeller. Den ena är en dekadensmodell, som leder universiteten bort från en tidigare guldålder, humboldtsk eller inte. Den andra är en hejdlös framstegsoptimism, med s.k. missioner, strategier och visioner, gärna privatiserade: ”om fem år är vi som Harvard!” Men universiteten är sega. I olika skrymslen finns många bildade människor som försöker överleva, med att skriva ansökningsskräp och projektbeskrivningar, uppfinna tvär- och transvetenskapliga svepskäl för sin existens, bli utvärderade och dessutom undervisa.
Anthony T. Grafton, en av den engelsktalande världens humanitas-stöttepelare från Princeton, skriver i april i The New York Review of Books om ”The Disgrace of the Universities”. Med engelska och amerikanska exempel förintar han den orwellianska vokabulär med impact och investment, lönsamhet och nedskärningar, som tagit över universiteten, via det mest olönsamma av allt, en översvämmande förvaltning. Fast Food-McDonalds-universitetets löpande band, siffror, impact och excellence clusters på kort sikt ställs mot en rad briljanta världsnamn, som under långa år skenbart inte gjort någonting alls för statistiken eller den strategiska planeringen. – Grafton själv har för övrigt skrivit en fascinerande och berömd studie över fotnoten och dess betydelse i vetenskapen, en fullkomligt onyttig historia.
Grafton skriver också: ”Universities exist to discover and transmit knowledge. Scholars and teachers provide those services”. Förvaltningsapparatens uppgift är att skydda och säkerställa detta, ett sekundärt uppdrag. Också i Finland har det ju gått så, att universiteten har fått en växande stab för förvaltning och ekonomi. Denna kökspersonal har utvecklats till ett powerpoint-frälse som klickar sig fram med mångfärgade bollar och staplar på oräkneliga strategiseminarier, som de ordnar för varandra. De talar maskinspråket, ministeriespråket.
Ingen kan gå 200 år tillbaka i tiden till något humboldtskt idealtillstånd, men en förgången bildningshorisont verkar inom universitetens evighet alltid på den närvarande och kan förenas med den, och med framtidens. Det humboldtska universitetet från Berlin, som statsbärande institution i huvudstadens hjärta, blommade upp i Helsingfors under 1830-talet. Det var ett resultat av en sällsam lokal kombination av tysk idealistisk filosofi, rysk politisk ordningsprincip, finsk-romantisk patriotism och grekisk-romersk humanitas, med svenskan som språk. Omvärlden har förändrats: i hela landet fanns på Runebergs och Snellmans tid några hundra studenter, i år anmälde sig 41 294 abiturienter för olika delar av studentexamen. Utbildning, men är det bildning?
Det humboldtska arvet är en efterhandskonstruktion, men den lever stark som tillflykts-ort i festtalen, när det behövs något ”historiskt inslag”. I Finland har 1800-talets tyskinspirerade universitet blivit så självklart, att alla nya universitet ännu på 1900-talet stöptes enligt samma Berlin-Helsingfors-modell, med samma fakulteter, studieämnen och professurer med mera, både till former och normer. Det är lika självklart att halva centrum av huvudstaden skall fyllas just av universitetets byggnader, vad skulle där annars finnas? Att ett universitet skall se ut som ett nyklassiskt palats, med kolonner och statyer, var också en av verkningarna från Berlin, där man byggde om ett tidigare prinspalats för universitetets behov. Så blev det också i Helsingfors.
Byggnaderna består, men innehållet, innehållet bör diskuteras, hela bildnings- och utbildningskonceptets förändring och framtid. Menschenbildungsanstalt är ett ord som förekommer i den tyska universitetsdebatten, i sak kanske inte alls så hemskt som det låter just på tyska. Människo-bildning måste jämfört med obildning vara ett mål, anstalterna ett medel.
Rainer Knapas
