Bildkonstnären Tiiti Mendelin har dokumenterat och tolkat det ugriska marifolket i Sibirien i flera år. Tillsammans med konstnärer från Finland och Mari El ställer hon nu ut konst i Kabelfabriken.


Omgiven av en konstruktion som liknar två vita kåtor täckta med tovad ull ovanpå en grön matta sitter bildkonstnären Tiiti Mendelin. Runtom hänger tavlor med naturmotiv och kulturella och  mytologiska symboler. Bakom min rygg stirrar en rysk björn på mig och framför mig kan jag skymta Mendelins svarta korp mot en dramatisk röd bakgrund. Själv sitter jag mittemot Mendelin på en tovad pläd i konstruktionen och intervjuar, viskande. Vi är båda ovilliga att höja rösten och slå hål på den sköra, nästan religiösa stämningen som kommer över en då man sitter där inne i den lilla katedralliknande installationen med sina hyllningar till naturens egen magi. I själva verket sitter vi ju på ett hårt betonggolv i en gammal vitmålad industrihall i Kabelfabriken i Helsingfors. Här öppnas i skrivande stund utställningen Två dikter, två bilder, en mari-finsk utställning med konst av finländska konstnärer och konstnärer från mari-folket i Ryssland, samt (på vernissagen)

diktmatiné.
– Idén kom för ett och ett halvt år sedan då min långvariga väninna från republiken Mari El, Sonja (Sonja Chesnokova Manaj, doktor i litteratur, red. anm.), träffade poeten Sirkka Turkka hemma hos mig. Turkka har länge varit fascinerad av marikulturen och tillsammans beslöt vi att vi måste göra en gemensam utställning. Den första ordnades i Mari El och det här är mari-konstnärernas svarsbesök i Finland.
Världens ände
Tiiti Mendelin berättar att hon långt innan hon pensionerade sig från sitt arbete som bildkonstlärare i Kimito hade beslutat sig för att resa och se världen, och framför allt folken i Sibirien.
– De har en så stark känsla för naturens språk och anser att naturen är helig. Och jag är ju lite av en tingeltangelmänniska, så deras vardagsestetik fängslar mig mycket. Och ända sedan jag var tolv år gammal har speciellt marifolket fascinerat mig.
Man kan fråga sig hur man som tolv-åring lyckas snubbla över marifolket, och Tiiti berättar att det egentligen var hennes fasters fel.
– Jag är hemma från Vasa. Jag hade en faster som tänkte att hon skulle ”civilisera” mig genom att ta mig till Helsingfors då jag var tolv år. Hon tog mig bland annat till Nationalmuseet – och där kände jag genast att det här var min plats! Det var där jag först bekantade mig med marifolket eller tjeremisserna, som de kallades då, och blev helt tagen av deras fantastiska kläder med silversmyckningar och ornament.
I dag är Mendelin 69 år gammal och har sedan hon pensionerades gjort otaliga resor, som hon själv säger, ända till världens ände, ut i ingenstans för att måla av de sibiriska folken och deras kultur.
– Sibirien är så stort, 1000 år är ingenting i deras historia. Men i dag är de nästan bokstavligen indrivna mellan oljan och brännvinet. De är bortglömda och bortstoppade av den ryska staten och plockas fram då det behövs dans och konst. Det är sorgligt, och tyvärr har det inte heller hänt mycket positivt under de senaste åren.
Förtryckt minoritet
Marifolket lever i huvudsak i den ryska republiken Mari El, men också i Tatarstan och Basjkortostan finns betydliga minoriteter. Efter Sovjetunionens fall utropade marifolket en självständig republik, men fick nöja sig med en rysk delstatsrepublik, Mari El. Liksom många andra minoritetsfolk, har marifolket utstått stora oförrätter under Vladimir Putins och Dimitri Medvedevs styre. Efter en relativt lugn period fram till år 2000, valdes den Kreml-stödda Leonid Markelov till president i republiken efter en gigantisk valkampanj. Han återvaldes fem år senare, trots att både marifolket och internationella organisationer anklagade honom för valfusk. Markelov har bland annat av Amnesty International och Internationella människorättsdomstolen anklagats för förtryck av marifolket och oppositionen. Han misstänks ha beordrat mordet på åtminstone tre journalister och misshandel av oppositionsledaren Vladimir Kozlov, detta enligt en resolution från människorättsdomstolen, som också beskyller republikstyret för politiska påtryckningar, som att lägga ner skolor i områden där Markelovs valresultat är dåligt, alltså i praktiken i områden med marimajoritet. Markelov misstänks också för fiffel med republikens ekonomi.
Tiiti Mendelin är en av de få konstnärer som fått tillåtelse att avbilda marifolkets heliga offerlundar, något hon själv ser som en enorm ära. Huvudverket i hennes del av utställningen är en avbildning av ett träd i kvinnoskepnad i en offerlund, en parallell till moder jord, fruktbarheten och livskraften i naturen.
– Det är hemskt att se hur tafatta myndigheterna är då det gäller miljöskydd, det finns nästan ingen kunskap om det. Och det råder också en stor brist på förståelse för hur kultur och miljö är sammankopplade. Man vill skövla de gamla heliga offerlundarna och istället bygga parker av dem. Men man måste förstå att för marifolket är naturen magisk och gudomlig och offerundarna är det heligaste av allt. Det finns flera shamaner som har meddelat att de begår självmord om lundarna skövlas.
Starka kvinnor
Mendelin säger att hon började med att åka med på forskningsresor till Sibirien och dokumentera dem på samma sätt som man gjorde förr i tiden, före det fanns kameror.
– Det finns så mycket kameror nuförtiden och alla fotograferar. Det behövs kanske någon som kan ta längre tid på sig att fånga nyanserna och detaljerna hos personer.
Mendelin säger att det redan publicerats två böcker som resultat av forskningsresorna och själv har hon donerat runt 200 målningar för museibruk.
En av orsakerna till att Mendelin känner så starkt för marifolket tror hon är att hon bott runt fyrtio år ute i den åboländska skärgården. Hon säger att det finns en kulturell koppling, finlandssvenskarna är också en minoritet. Dessutom ser Mendelin i det karga skärgårdslivet en parallell till marifolkets asketiska liv i Sibirien.
– Jag har alltid varit så imponerad av speciellt de starka kvinnorna ute i skärgården, hur de har klarat av livet där. Men oberoende av hur jobbigt och tungt det har varit, så har man alltid hållit fast vid stilen. Om man gör något ska det vara vackert. Samma sak finner jag bland marifolket. Och jag har blivit så tagen av hur renhet är heligt, naturen är helig och hemmet är heligt. Av att folk kan vara så öppna i sina hjärtan och ha så mycket glädje och av det sätt färgerna kan förmedla vardagens estetik.

Två bilder, två dikter. Konst: Sergei Tanygin, Jura Tanygin, Katja Juhola, Tiiti Mendelin, Tuula Nikulainen. På vernissagen uppträdde poeterna Albertina Ivanovna, Zoja Dudina, J. K. Ihalainen, Sirkka Turkka. Utställningen visas i Kabelfabrikens Valssaamo-galleri till 23.8.

Janne Wass

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.