Rösterna trängs. Vi befinner oss kanske i Sri Lanka, kanske bland tsunamins spillror i Thailand, kanske på en bordell. Vi befinner oss i ögonblicket då självmordsbombaren inser sin plikt. Vi befinner oss i vanmakten, i folkrättens inferno. Vi befinner oss ständigt vid havet.

Ann Hallströms tredje diktsamling Saknaden utgår från just avsaknaden av perspektiv. Vem berättar, vad väljer denna att berätta? Fonden är världen som oroshärd: naturkatastrofer, mänskliga katastrofer som prostitution och trafficking, krig, kolonialisering, pengar. Det är en ohämmat bred fond att ge sig i kast med. Alltså tacklar Hallström ämnena på kanske det enda möjliga sättet – genom polyfona berättarperspektiv. De många rösterna ger rum för många olika identifikationsmöjligheter – men också många möjligheter att värja sig.
Det är svårt att verkligen landa i det uppluckrade landskap Hallström beskriver, det är brett, lösryckt. Orienteringskapaciteten är nollställd. Vi har ingen möjlighet att komma till rätta, hitta ett huvudspår.Det här är både ett lyckat och misslyckat grepp. Å ena sidan  gestaltar det ostrukturerade i texten på ett kongenialt sätt världstillståndet, kaoset och oförmågan till översikt. Själva behovet av många disparata perspektiv belyses, vi får förstå att det inte finns ett enda vittnesmål från krigen: ”bokstävernas tömda/ (utbytbara) … skriftens utplåning…” Rösterna är utbytbara, ingen skrift är sannare än den andra. Till och med ”Den som skriver är ingen”.
Å andra sidan förlorar vi oss också här i något som hade kunnat placera oss i just ett enda perspektiv: en monolitiskt överladdad bild av förfallet. Det singulära perspektivet hade kunnat bli obehagligt kraftfullt. Hallström är väl medveten om detta: ”det är klokt att hålla isär krigen för alla inblandades och den egna/ sinnesfridens skull/ trots att de ibland ter sig som ett enda långt krig”. Hallström har alltså utmanat sig själv, utmanat texten att växa ut ur det förväntade. En ständig konflikt utspelas mellan att välja utsaga och frånsäga sig det: ”Du kan inte se världen genom ett prisma”, heter det. Ändå är det just ett prisma vi befinner oss i. Vilka utsagor är sanna om den som skriver är ingen – är inte berättelsen då också ingen? Uppenbarligen är det helt tvärtom. Saknaden berättar om hur just den egna sanningen är giltig.
Med ett Yoko Ono- (och John Lennon-) citat: ”woman is the nigger of the world”, fäster Hallström samlingens andra fokus – den utsatta kvinnan, slavarnas slav, krigets slav. En av Saknadens många röster är den prostituerade kvinnans: ”Jag låter dem inte ta mig/ bara blowjobs/ som deras flickvän eller fru, om de har någon, inte vill ge/ Jag tjänar mindre/ men mår bättre av det”.
I banala formuleringar som denna fångar Hallström något som ger allmänmänskligt gensvar, utan omvägar bygger hon upp ett patos genom just dessa enkla medel. I sådana partier är Saknaden en befriande bok att läsa. Men läsningen förhöjs uttryckligen just av själva kontrasten mellan de mer talspråkliga partierna och de mer uttalat poetiska: ”De vitryska flickorna lyser i mörkret/ Som roulettkulor/ ädelstenar, kött”. I många partier hade Hallström precis så här kunnat dröja kvar i dikten och inte så tvunget försökt få med allt det alldagliga som också ryms i kriget. Saknaden hade vunnit på att hon stramat åt det enorma stroboskopljus som går att kasta på temat.
Hur som helst är Saknaden en vacker episkt gestaltad dikt. Den är högtravande, banal, vacklande och säker – allt i samma veva. Oroande, drabbande och i sitt kaos ändå rätt så fokuserad: ”Krig är så alldagliga/ (Ja, ondskan är banal)”.

Ann Hallström: Saknaden. Wahlström och Widstrand, 2010.

Matilda Södergran

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.