Det är några timmar sedan hon fick telefonsamtalet. Mamma på telefonlinjen, dödsbudet. Det är bara några timmar sedan och budet har inte sjunkit in. Det är för långt borta, i en annan stad och lägenheten luktar torr och varm.
Hennes syster kan väl inte vara död. Här möter vi Blenda första gången i Monica Wilderoths debutroman.
Jag ska räkna till hundra och aldrig sluta leta är enkel att beskriva – det är en sorgeskildring, en elegi. Men lika lätt att skriva var den helt säkert inte. Wilderoth har gett sig in i den sörjandes värld, hon kommer sorgen in på benet och skrapar där tills benflisorna sprätter. Genom till synes enkla medel gestaltar hon huvudkaraktären Blendas försoning med sin systers bortgång, hennes försoning med sorgens tvång.
Boken består av uppräkningar, upprepningar, syntaxförvirringar, stamningar. Det finns få, knappt några andra skiljetecken än punkter. Meningsuppbyggnaden hjälper till att forma en klaustrofobisk stämning och ger inte minst uttryck för hyperventilation. Formen hjälper helt enkelt till att spränga formen. Den visar på sin obehörighet i sorgens sammanhang, att den varken kan eller vill korrigeras.
Man skulle kunna säga att Wilderoth balanserar på pretentioner i sin debut och detta ska förstås i ordets bästa mening. Det är svårt, om inte omöjligt, att kringgå pretentioner i sorgeskildringar just för att sorgen inte förmår hållas banal, behärskad eller spartansk. Den behöver få utlopp i stora ord. Wilderoth lyckas balansera de stora känslorna med absurda vardagligheter ”Att sitta nyskiten på en säng i ett rum och titta på en vägg med knottror på. Det är den ensamheten man inte talar om för den ligger för nära döden”.
Hon är ärlig och gränsar hela tiden till klyschan, vilket inte misslyckas eftersom den kan tänkas vara sorgens hemvist. Sorg repeteras i oändlighet, den nöts och skildras tills den är svår att förnya. Trots att boken ger uttryck för sorgen som stapelvara – något alla har eller kommer att få erfarenhet av – kan man ändå säga att Wilderoth förnyar genren genom formbrott och utsagan ”Döden är inte allmän den är oerhört specifik”. Däremot är pretentionerna inte alltid lyckade som i det återkommande mantrat ”jag ville jag vore jag ville jag vore fri”. Här distanseras läsaren och den annars skarpa formen luckras upp i svammel.
Jag ska räkna till hundra präglas av en naiv ton. Sorgen gör oss till barn, tar oss tillbaka till våra mest primitiva jag, våra basala behov och röster. ”Blenda vaknar av sopgubbarna utanför. Först vet hon inte vad det är som gör ont sedan vet hon.” Här blir Blenda en sorgens effekt, en tabula rasa som ger efter för sina lustar bara för att åter slungas in i verkligheten, skrivas om pånytt.
Detta blir tydligt i bokens starkaste karaktärs- och tillståndsgestaltning – en sexakt som inte helt oväntat misslyckas. Här blir Wilderoth exakt och noggrann och hemfaller inte till en vådig sexskildring. Det är litteratur när den är som mörkast men också som bäst och den tillhandahåller en kontrast till många överflödiga sexscener i modern litteratur: ”…hon är torr och vill inte hon vill inte hon vill bara hem men vet inte till vad var det är och hon tar tag i hans kuk och för in den i henne och sakta går det bit för bit det låter som ett ägg som kläcks och hennes andhämtning tystas ner av henne själv och hans blir tyngre…” Det här är motsatsen till de plumpa, smaklösa vinnarbidragen i Literary Reviews årliga Bad Sex in Fiction Award. Här tillåts en beskrivning av sex som blir fel vilket i alla sammanhang kan föredras framom slentrianmässiga skildringar.
Som verksam skådespelare och pjäsförfattare har Wilderoth nu definitivt en ny bana att slå in på. Det första slaget är redan slaget och det bara att invänta nästa.
Monica Wilderoth: Jag ska räkna till hundra och aldrig sluta leta, Norstedts, 2010.
Matilda Södergran
