Den finländska hbt-tidningens historia fortsätter, trots bakslagen under slutet av 00-talet, nu med den nya gratistidningen NHL. Första gången en tidning riktad explicit till sexuella minoriteter gavs ut var år 1968. Då levde man i tider då många av dagens medborgarorganisationer fick sin början. Den så kallade Toisen säteen ryhmä var Finlands första förening för sexuella minoriteter. Gruppen grundades år 1967, men blev så skeptiskt behandlad av Föreningsregistrets företrädare, att man drog tillbaka sin ansökan om registring och blev en ”klubb” inom den brokiga Novemberrörelsen. Toisen säteen ryhmä gav 1968 ut Finlands första hbt-tidning Ihminen ja yhteiskunta – Homo et Societas. Tidningen gavs ut i två nummer och beställdes i tusentals exemplar.
Toisen säteen ryhmä omformades år 1968 till den registrerade föreningen Diskussionsklubben Psyke. Psyke började 1969 ge ut landets första regelbundet utkommande hbt-tidning, med namnet 96. Tidningen var först och främst tänkt som en sammanförande faktor bland landets spridda hbt-personer, och i och med tidningens spridning, grundades också Psyke-lokalavdelningar. Under en tid var 96 också den enda tidningen i Finland som tillät homosexuella att skicka in kontaktannonser.
När Psyke i början av 70-talet satsade mer på social samvaro och festliga tillställningar, bröt sig en grupp på 14 mer politiskt inriktade aktivister ut och grundade 1974 det som vi i dag känner som hbt-personers främsta intressegrupp i Finland, nämligen SETA. 1975 började SETA också ge ut tidskriften Z, vars historia sträcker sig ända till 2007. Z var i flera årtionden den enda hbt-tidningen i Finland, men den fick på senare år kritik för att vara en aning linjelös och försöka balansera mellan att vara en medlemstidning och livsstilsstinding. På grund av ekonomiska skäl lade SETA formellt ner Z år 2007. Tidningens historia fortsatte trots det ännu lite längre, eftersom en grupp eldsjälar grundade ett nytt produktionsbolag och fortsatte ge ut tidningen, men nu under namnet Voltti. Men inte heller Voltti pallade längre än två år, och i september 2009 lades också den ner. Voltti lockade med en glassigare profil som förde tankarna till Image, och den här glassigheten har nu redaktionen bakom den nya hbt-tidningen NHL också tagit till sig. Namnet står för Normihomolehti, och det tillsammans med anspelningen på den nordamerikanska hockeyligan, skvallrar genast om att det här är en publikation som inte tar sig själv på för stort allvar. Redaktionen påpekar att tidskriften inte är kopplad till någon förening eller sammanslutning och att medarbetarna är en brokig skara. Tidskriften utger sig för att förespråka en heterovänlig homokultur och en homovänlig heterokultur och vill gärna tackla ämnet ur en lättsam och humoristisk vinkel. Tidskriften delas ut gratis åtminstone i Helsingfors, Åbo och Tammerfors.
Det första intrycket av NHL är att den är råddig, bildtung och jag har svårt att med en snabb genomgång avgöra vad som är en artikel, en annons eller en inforuta. Efter en andra genomgång konstaterar jag att de regelrätta artiklarna består av två personporträtt, en intervju med ett queer-band och ett par korta rapporter från queer-scenen i utländska städer. Stilen med att ordagrant skriva ut vad intervjuobjekt säger med slang och allt (bekant från City) används frekvent, vilket ofta är ett tecken på att själva innehållet i artikeln inte håller för en regelrätt journalistisk text. Med finns också de obligatoriska bilduppslagen med personer som klätt upp sig i trendiga kläder och poserar i överraskande miljöer med sorgsna hundögon, plus en hel del smått och gott som hör den här typen av cafétidning till.
Vid noggrannare genomläsning finns det en del alldeles intressant läsvärt material, speciellt intervjun med den motvilliga gay-idolen, den svenska politikern Fredrick Federley. De korta humoristiska inslagen får mig att dra lite på munnen och visst är det alltid småkul att läsa vad folk tycker om saker och ting.
NHL är som City, fast med queer-inrikting. Tidskriften är varken speciellt mycket bättre eller sämre än sina motsvarigheter i cafétidningsgenren. Den är riktad till urbana, festande unga läsare och gjord för att bläddras igenom på en halv timme på något trendigt café. Den som vill läsa seriösa artiklar om hbt-frågor behöver inte bemöda sig att plocka upp den här tidningen. Möjligen kan NHL fylla en social funktion och är ett lite roligt inslag i gratistidningskulturen. Personligen börjar jag bli trött på tidningar som fylls av näsvisa trendiga festande människor, vare sig de är straight eller queer. Också på cafét vill jag gärna läsa texter som ger mig lite tuggmotstånd och aha-upplevelser. Det gör inte NHL.
Janne Wass
