”Aftonbladet kallade oss för lössen i den röda fanan”, berättar Grupp 8-aktivisten och publicisten Inga-Lisa Sangregorio i Ebba Witt-Brattströms Å alla kära systrar!, och nog måste det vara bra tillfredsställande att kunna konstatera att åtminstone en del av de frågor man en gång blev kölhalad för har blivit allmängods idag: daghem, lika arbetsvillkor, delat föräldraansvar, smärtfri förlossning.
Från att ha varit en sluten studiecirkel blev Grupp 8 (grundad av åtta kvinnor den åttonde maj sextioåtta) på några år en organisation med tiotals lokalgrupper som “studerade, sålde Kvinnobulletinen, gick på stormöten, informerade om Grupp 8, gjorde lokala utställningar, häcklade på politiska möten, läste Abortutredningen eller Barnstugeutredningen, och skrev remissvar, deltog i antiporr-raider och låglöneaktioner och var engagerade i alla interna arbetsgrupper som fanns i Grupp 8”.
Å alla kära systrar! målar upp ett fantastiskt bildningsprojekt, från lokalgruppernas inskolning i Grupp 8-ideologin och kopiös läsning till studiecirklar både med och utan spekulum. Witt-Brattström själv arbetade med tidningen Kvinnobulletinen och var med och gjorde banbrytande insatser inom kvinnolitteraturhistoria och feministisk litteraturforskning. ”Gråt inte, forska!” blev parollen under åttio- och nittiotalen då hoppet var att det feministiska arbetet och arbetssättet skulle övervintra inom kvinnoforskningen – det gällde att ta det akademiska i besittning.
Själva rörelsens historia tvinnas runt Witt-Brattströms tillvaro i den, men intervjuer med ur-åttor och aktivistkollegor ger också andra intryck. Å alla kära systrar! genomsyras av en hurtig optimism och tilltro till (kvinno)kollektivet som måste ha varit ansträngande i sitt krav på fullständig delaktighet. Vad hände om man helt enkelt inte orkade dela med sig och ta del så förbannat hela tiden? Witt-Brattström antyder konflikter, men diskuterar inte problemen desto mera. Förmodligen räcker hänvisningarna om man har egna minnen av händelserna, men för dem som inga har blir framställningen tidvis svepande.
Det bränner till i diskussionen kring lokalgruppen Aurora och dess viktiga bok Nio kvinnor – nio liv. ”I tre decennier har jag undvikit att tänka på Aurora, men nu är det dags”, konstaterar Witt-Brattström. ”Fem år med så gott som dagliga relationer till samma kvinnogrupp, som sedan hux flux försvann ur mitt liv, hur hanterar man det? Och varför brast de starka känslor som band oss samman?” Aurora hade elva medlemmar och, skriver Witt-Brattström, ett demokratiproblem: två av kvinnorna deltog inte alls i boken, gruppen hade några dominerande medlemmar som fick vara ideal för kvinnorörelseaktivisten. Det var så mycket i samhället som skulle förändras att man helt enkelt inte hann med det systerliga på ett konkret plan, och systerskapstanken tillät bara det positiva i kollektivismen.
Gärna hade jag också läst en mera utförlig diskussion om varför och hur en så dynamisk rörelse till sist rann ut i sanden – är det så enkelt som att ingen är aktivist för evigt även om åsikterna består, att energi ohjälpligen riktas om i något skede? Om den potentiella återväxten sedan drunknar i ett moln av backlash och allmänt skum tidsanda är det förstås ödesdigert. Åttiotalet framstår allt mera som ett svart hål dit en uppsjö samhällsinitiativ bara försvann.
Man kan – och ska – förvisso diskutera och kritisera feminismer, men Å alla kära systrar! är otvetydigt Witt-Brattströms bok om Witt-Brattströms sjuttiotal, och gott så. Det må ha varit ett bländvitt, heterosexuellt medelklassjuttiotal, och dessutom utjämnande på det, men den diskussionen ligger vid sidan av syftet: ett hyllningstal till åttorna. Samtidigt kan man önska sig en öppen diskussion kring dagens feminism – Witt-Brattström har alldeles uppenbart en hel del att säga om den – hellre än de något magsura kommentarer som nu dyker upp som utropstecken mitt i allt systerskap. Det är måhända inte svårt att förstå varifrån en kvinnoaktivists syrlighet mot till exempel dekonstruerande av kön kommer, men nog förtar den en hel del av hennes uppmaning att be sjuttiotalsfeministerna om hjälp om det behövs.
”Den karl var inte uppfunnen som förmådde hålla jämna steg med mig”, skriver Witt-Brattström, och frågan är om det är begränsat till män – det är inte utan att man blir både matt av och avundsjuk på förmågan att skriva, (ut)bilda, uppfostra, och älska kompromisslöst och hela tiden. Framställningen innehåller förmodligen en del idealisering och nostalgi, men resultatet av aktivisternas outtröttlighet syns fortfarande på en grundläggande och konkret samhällelig nivå.
Ebba Witt-Brattström: Å alla kära systrar! Historien om mitt sjuttiotal. Norstedts 2010.
Hanna Lahdenperä
