Ibland gör en författare val. Nu tänker jag främst på poeten som väljer att börja skriva prosa. Precis som danska Pia Tafdrup som redan var långt inne i en karriär som poet vid sin prosadebut har nu poeten Marie Norin sedan prosadebuten 2007 med Kupa återvänt med sin andra och tredje roman inom samma pärmar.
I bokens första roman Djuraffär möter vi genom registrerande inkast en desorienterad man – deprimerad och ensam. Efter att han en dag hittar två varelser i en golvlucka i sin djuraffär får vi ta del av det förfall som uppstår i kontrasten mellan passionen för varelserna – två handflatsstora kvinnor – och negligerandet av affären. Djuraffären läggs långsamt ned, djuren dör undan för undan. Samtidigt lever han mer än någonsin, när sina fantasier och tappar sitt grepp om verkligheten.
I bokens andra roman, Monstranser, skildras också genom en registrerande, uppräknande text fyra karaktärers vardag under några timmars förlopp på en ö. Vi möter en man som bygger upp en scen av Jesu himmelsfärd och försöker forsla den till kyrkan på en skottkärra. En mormor försöker nå fram till sitt barnbarn som mest intresserar sig för sitt gameboyspel. En änkling tar ett telefonsamtal med stickningar i armen.
Även om relativt korta händelseförlopp detaljerat beskrivs sätter romanerna fingret på något existentiellt, något som det inte behöver sättas punkt för. Det är inte historier berättade från a till ö utan helt enkelt inkast i människoöden, i disparata sammanhang. Just därför undrar jag varför här inte finns en eller två kortromaner till, för att fokusera den genomgående stämningen.
Konceptet känns förenligt med Norins tidigare produktion. Romanerna beror inte av varandra för att ta sig fram. Snarare fungerar de som spegelbilder åt varandra; en interaktion uppstår precis som mellan hennes dikter. Både i poesin och prosan följer man genom skarpa återhållsamma bilder och korta andefattiga meningar med in i ett narrativ.
Det är inte lätt att jämföra Norins prosa med hennes poesi, kanske är det ett uppdrag man gör bäst att avstå ifrån. Men precis som i poesin är inte Norin logiskt följbar, förklarande eller övertalande; texten går för egen maskin.
Man ska alltså inte förvänta sig en smärtfri läsning. Texten utmanar och letar i läsaren efter olika tolkningar. Här finns Norins styrka; hon låter inte övertydlighet förminska läsaren och läsarens uppgift. Just läsarens uppgift eller läsandet i sig kommenteras genom formen i Monstranser. Här beskrivs fyra olika personer parallellt. Texten löper ibland som staplar som fortsätter över sidorna. Man får bläddra fram och tillbaka för att följa de enskilda historierna.
Med sådana här grepp sätts själva läsandet på prov. Det känns som en kommentar till hur läsandet passiviseras alltmer. När litteratur för många är en tillflyktsort blir litteraturen här en flykt från det alltför kravlösa. Här ställs premissen att det är ok att förvänta sig en motprestation av läsaren; inte bara författaren skriver romanen.
I en passage om mormodern sammanfattas Norins projekt: ”hon ser alltihop som om det var en film, varje rörelse följd av nästa, sedan nästa, nästa,”. Vi får ta del av händelse efter händelse och ibland känns allting för detaljerat. Det finns ingenstans att hämta andan som det gör i Norins poesi där bilderna flyter fristående. Ibland känns uppräkningarna nästan parodiska som när djuraffärsägaren uttalat ”tänker” och ”gör” i allt för hög grad: ”Han tänker på hundar. Sedan tänker han på lådor.” Och han tuggar, sträcker sig, drömmer, stänger, hittar.
Det går inte att komma ifrån att Norin är mest träffande som poet. När jag läser Djuraffär som poetiska fragment får jag genast större behållning. För precis som i Norins diktsamlingar finns här överväldigande rader: ”När han tänker på hennes kropp slår det honom att den mer än någonting annat tycks bestå av väntan. Och samtidigt denna måttlösa hänsynslösa hunger.” Samma kan sägas om Djuraffär – den väntar hungrigt och aktivt i beskrivningen av de livsomvälvande ögonblickens mellanrum.
Marie Norin: Djuraffär – två romaner, Norstedts 2010.
Matilda Södergran
