Två av de viktigaste posterna i arbetet för en lyckad invandringspolitik och integration innehas som bäst av finlandssvenska kvinnor från Sfp. Såväl integrations- och Europaminister Astrid Thors som minoritetsombudet Eva Biaudet har fått utstå mycket kritik såväl i media som i kommentarbihangen på nätet. Den här gången ska vi ändå lämna den populistiska debatten därhän och i stället ta fasta på vad de två verkligen tycker och tänker om integrationen i Finland för tillfället.

Temat för Stetes (Den finländska kommittén för europeisk säkerhet) årliga seminarium som hölls i Lojo på sensommaren var integration. En av huvudtalarna var Thors som höll ett föredrag om hur man ska tackla integrationenens utmaningar i Finland. Thors ser att det finns tre grupper som är i speciellt stor fara att marginaliseras.

– För det första är det hemmamammor som kommer till Finland utan att någonsin få information om sina rättigheter eller som helt enkelt inte har möjlighet att till exempel gå på språkkurser. För det andra är det ungdomar som inte kommer vidare i utbildningen, och för det tredje är det invandrare som aldrig får någon form av information om sina grundrättigheter och -skyldigheter.

Thors säger att det visserligen är bra att det finns många kvinnoorganisationer som arbetar med invandringsfrågor och integration. Det är ett bra sätt för invandrarkvinnor att lära känna finländska dito och vice versa.

– Men var har gubbarna sitt gubbmys? Det finns inga grupper där män kan samlas och umgås med finländska män. Kanske hade det varit annorlunda om det fanns fler allmänna bastur kvar, där skulle man säkert ha fått ett naturligt sätt att umgås.

För tillfället försöker man som känt få igenom en ny  integrationslag. För integrationens del är några av de viktigaste detaljerna enligt Thors att alla som får uppehållstillstånd ska få information om sina rättigheter och skyldigheter, oberoende om de är här för att arbeta eller som flyktingar. Dessutom ska språkundervisningen förbättras.

En annan central del i integrationspolitiken är bosättningen. Enligt Thors måste man ta integrationen i beaktande i den kommunala planeringen och se till att bostadsområdena inte blir ensidiga. Hyres- och ägarbostäder i olika prisklasser ska finnas i de områden dit invandrare flyttar, så att man inte får bostadsområden med för hög invandrartäthet.

Men med politiska rambeslut kommer man bara en bit på vägen. En av de viktigaste förutsättningarna för lyckad integration är att invandrare får jobb med en lagenlig lön och drägliga arbetsförhållanden. Trots lagar om minimilön, arbetstider, etc. är det allmänt känt att många invandrare arbetar under olagliga förhållanden, om de alls får jobb. Att arbetsgivare prioriterar finländare vid anställning driver också invandrare till branscher där man inte alltid tar så allvarligt på arbetarnas rättigheter.

– Å ena sidan vet jag att arbetarskyddsmyndigheterna har ganska god kunskap om de här fallen. Problemet är kanske att polisen inte prioriterar den här typen av brott. Ett annat problem är att minoritetsumbudsmannen inte har haft tillräckliga möjligheter då det gäller diskriminering i arbetslivet. I de flesta andra frågor har ombudsmannen formellt mandat, men inte i arbetsplatsdiskrimineringsfrågor. Inom arbetslivet är diskriminering av invandrare ändå den allra vanligaste formen av diskriminering.

Barnets rättigheter

Under en träff med pressen tar det nya minoritetsombudet Eva Biaudet det faktum att hennes stab inte kommer åt diskrimineringen i arbetslivet pragmatiskt, och säger att situationen är vad den är. Om minoritetsombudet skulle behandla arbetsplatsdiskriminering, skulle det också behövas betydligt mer resurser och personal i hennes stab.

I stället lyfter Biaudet fram att det har gått troll i värdedebatten. Hon påpekar att tryggandet av de mänskliga rättigheterna är den grund som vårt civiliserade samhälle bygger på. Men i invandringsdebatten försöker man nu få det att framstå som om de som vill arbeta för folks mänskliga rättigheter skulle representera någon form av extrem-

åsikter som motpol till rasism.

En av orsakerna till att vi står så handfallna inför invandringsfrågor är att vi är så vana vid att välfärdssamhället fungerar på jämlik grund utan att det krävs några åtgärder av oss själva, säger hon. Men det beror på att alla finländare finns i ett system som garanterar ett skyddsnät, så länge man har en socialskyddssignum, medborgerskap och gärna ett bankkonto. Och det har väl alla finländare? Problemet uppstår då det kommer folk till landet som inte har några identitetspapper, inte vet hur gamla de är, inte kan språket eller finns i några som helst rullor någonstans.

– I andra länder har den här papperslösheten inte blivit ett lika stort problem, eftersom det redan finns en tradition av att ta hand om och hjälpa folk som helt fallit utanför samhället. Det finns organisationer som arbetar för att de ska få mat, husrum och hjälp. Men i Finland är vi helt enkelt inte vana vid att man helt och hållet kan falla utanför samhällets ramar. Man kan nästan säga att Finland är i en kris, och den här nya situationen kräver att man måste hitta nya sätt att jobba.

För tillfället är den grupp som oftast tar kontakt med minoritetsombudet romer, främst för att de har svårt att hitta bostad. Den näst största gruppen är ryskspråkiga.

I ett europeiskt perspektiv är en av de stora frågorna inom invandringsdebatten just nu huruvida Dublinsystemet borde avskaffas, säger Biaudet. Med Dublinsystemet menas den förordning som statuerar att en ansökan om asyl bör behandlas i det EU-land (samt Norge, Island och Schweiz) dit den sökande först har anlänt.

– Först av allt måste vi reda ut om systemet överhuvudtaget fungerar. Ett annat problem är barn som drabbas.

I praktiken innebär Dublinsystemet att ett barn som inte kommer till samma land som sina föräldrar eller andra familjemedlemmar har väldigt svårt att återförenas med släktingarna. Om till exempel mamma och pappa söker asyl i Finland, men barnet av någon orsak hamnat i Danmark, är det inte tillåtet att skicka barnet till föräldrarna, utan de danska myndigheterna måste behandla barnets asylansökan. Detta kritiserar Biaudet skarpt.

– Barnets rättigheter måste alltid prioriteras och därför måste man se över Dublinsystemet. Ett system kan inte vara viktigare än att barn kan återförenas med sina föräldrar. Bara en lång resa ensam kan vara mycket tungt för ett barn, och att dessutom inte ha sina föräldrar med sig gör det ännu värre.

En fråga angående barn, som fick invandringskritikerna att stånka och flåsa under den senaste året, var asylsökande barn som misstänktes vara fullvuxna, och i vissa fall också visade sig vara det. År 2008 kom ovanligt många minderåriga (runt 700) asylsökande till Finland och i 98 fall misstänkte polisen att de i själva verket var myndiga. Efter biologiska tester kom man fram till att 58 av dessa de facto kunde anses vara 18 eller äldre. Biaudet påpekar att det i själva verket inte är så enkelt som att fullvuxna ljuger om sin ålder för att få bättre behandling.

– Ibland händer det att barn som kommer via Grekland eller Italien helt enkelt registrerar sig som fullvuxna, eftersom det då är lättare för dem att ta sig vidare i Europa. Då de sedan kommer till Finland och inser att de som barn har vissa rättigheter, kan det bli förvirrande då de vill registrera sig som minderåriga. Vanligare är det ändå att många helt enkelt inte vet hur gamla de är. I Sverige har man helt frångått praxisen med biologisk åldersbestämning, dels för att det inte är helt tillförlitligt och dels för att det finns flera fall där barn hunnit växa upp utan att ha kunnat utnyttja de rättigheter de som barn haft, eftersom byråkratin gått så långsamt.

Svensk högerröst

Med Thors och Biaudets ord i bakhuvudet är det intressant att ta sig an den svenska integrationsministern, den i Burundi födda Nyamko Sabunis nya bok Det nya Sverige. Där de finländska motparterna talar om jämlikhet, bättre socialskydd och färre onödiga kontroller, gör Sabuni tvärtom. Redan tidigare har hon föreslagit att invandrare ska språktestas och medborgartestas (i ett utspel där hon visionerade om att invandrare ska lära sig komma i tid och kunna definiera ”demokrati”) för att få medborgarskap. I debatten kring boken är det förslaget om indragen föräldraledighet som väckt mest uppståndelse. Enligt Sabuni är det ofattbart att mammor med barn som är äldre än i spädbarnsålder ska få ha 16 månader föräldraledigt. Hennes tes är att föräldraledigheten är ett av de största hindren för att kvinnor ska lyckas ta sig in på arbetsmarknaden. Men nästan ännu mer kontroversiellt är hennes förslag att mot allmän nordisk praxis, svensk lagstiftning och internationell rätt skapa en ny låglöneklass för invandrare. Illa betalda jobb är bättre än inga jobb alls, resonerar Sabuni och drar samtidigt mattan under fötterna på det socialdemokratiskt byggda Sverige, där den gängse parollen varit att minimilöner och jämlik behandling på arbetsmarknaden ska ses som två av grundstenarna i det demokratiska bygget.

Den svenska ministern talar om uppoffringar och ansträngningar, men inte från samhällets sida, utan snarare från dem som redan är mest utsatta, invandrarna själva. Framför allt osar boken av ett förakt mot det socialdemokratiska välfärdssamhället, som hon anser att daltar med invandrare. Hon målar upp en bild av välmenande och blåögda socialtanter och tjänstemän som så gärna vill hjälpa till, men som bara gör situationen värre. Socialbidragen ser hon som passiverande och det starka arbetarskyddet bildar höga trösklar för invandrare att ta plats på arbetsmarknaden. I Sabunis nya Sverige ska man börja från bottnen och arbeta sig uppåt, enligt amerikansk modell. Invandrare ska vara tvungna att bevisa att de är goda nog för det svenska samhället innan de kan godtas som fullödiga medborgare med samma rättigheter som alla andra.

Kritiken i Sverige har inte heller låtit vänta på sig. På Aftonbladets debattsida skriver Martin Ezpeleta: ”Om Nyamkos förslag går igenom, vilket det med all sannolikhet inte gör, skulle det kanske skapa nya jobb. Någon som vill anställa en irakisk piga för 30 spänn i timmen. Eller en somalisk skoputsare för 15 spänn. Men Sabunis politik kommer aldrig att skapa integration.”

Socialdemokraten Désirée Liljevall har också beskyllt Sabuni för att explicit gå till angrepp mot invandrarkrvinnor. Liksom Thors och Biaudet påpekar Liljevall att den största orsaken till att invandrarkvinnor inte kommer in på arbetsmarknaden är språkkunskaper och utbildning. Partikamraten Evin Cetin påpekar att det redan nu krävs att invandrare med låg utbildning ska göra samma klassresa som lågutbildade svenskar, fast med sämre förutsättningar och på kortare tid. Enligt Cetin vill Sabuni skapa två svenska samhällen, ”Ett för vita svenskar och så ett lite hårdare och svårare för oss med bruna ögon och parabolantenner på balkongen”.

I grunden för Sabunis resonemang ligger ändå knappast en vilja att medvetet göra livet svårare för invandrare, utan snarare den marknadsliberalistiska synen på att social välfärd är improduktivt och därmed bakåtsträvande, medan arbete sätter pengar och tjänster i omlopp, vilket automatiskt skapar tillväxt. Sabuni vill säkert inte som invandrare skapa en ny underklass, men hennes resonemang vilar på en skakig grund, det vill säga den att alla invandrare genom hårt arbete ska lyckas göra klassresor och i sinom tid ta sig upp ur låglöneträsket. Denna filosofi har prövats förut, bland annat i USA, med resultat som är skriande uppenbara.

Populär fiktion

I Sverige, där man som känt har en betydligt större andel invandrare än i Finland, är alltså det stora integrationsproblemet just nu att få ut invandrare i arbetslivet. I Finland har debatten under den senaste tiden snarast revolverat kring att man inte vill ha fler invandrare i arbetslivet. En av de stora myterna som florerar inom den så kallade invandringskritiska debatten är att invandrare tar finländares jobb, och nu har även socialdemokraterna gått in för att stöda den här teorin, något som uppenbart gör minister Thors upprörd.

– Jag brukar alltid säga ”Visa mig det jobb som en icke-finländare har tagit av en finländare”. Visa mig ett enda arbete med korrekta arbetsvillkor och korrekt betalning där en invandrare har prioriterats framom finländsk arbetssökande. Jag har sett anställningsfakta och där finns inte ett enda fall. Så det här är nog bara fiktion.

Att invandrare överlag skulle kosta samhället stora mängder pengar vill Thors inte heller höra talas om. Hon påpekar att i jämförelse med den finländska befolkningsstrukturen, är invandrare överlag yngre. En finländare kostar också samhället mycket, till exempel i fråga om hälso- och socialvård, utbildning, högskolor, för att inte tala om pensioner. Den största delen av invandrarna är däremot i arbetsför ålder och har möjlighet att arbeta i många år framöver.

– Dessutom kan man inte räkna ut exakt hur mycket en människa kostar eller tillför ett samhälle i ekonomiska termer eller exakta siffror. Det är inte hälsosamt och jag tycker att det är obehagligt. På någon sorts makronivå kan man komma fram till någon siffra, men det går aldrig att sätta en fullständig siffra på en människa.

Janne Wass