Fatih Akin har blivit känd som ett av huvudnamnen i den tysk-turkiska filmvåg som behandlat invandrarteman, men hans nya film Soul Kitchen är varken mer eller mindre än en ganska medioker heltysk feel-good-komedi, skriver Anton Schüller.
”Varför får en invandrarregissör inte göra en film om snö?” Den frågan ställde den iransk-finska filmskaparen och kulturmångsysslaren Alexis Kouros i ett teveprogram för några år sedan.
Frågan hade en udd riktad mot att invandrare, enligt Kouros, bara tillåts behandla vissa teman i sina filmer – nämligen invandrar- och diasporateman. För, med Kouros ord, vad kan en invandrare möjligtvis ha att säga om en finländares känsla för snö.
Den tyska filmen Soul Kitchen, av den tyskturkiska filmregissören Fatih Akin, är som ett skolboksexempel på detta ”kouroska tankefel”. Filmen är en, till synes, ganska oskyldig feel-good-komedi, om grekättlingen Zinos (Adam Bousdoukos) och de kännspaka karaktärer som flockas kring hans restaurang Soul Kitchen. I persongalleriet kring restaurangen, som är en veritabel förortskrog i en förstad till Hamburg, ingår bl.a. en aktivistservitris, en kriminell bror och en aggressiv kock.
Var ligger då det kouroska tankefelet i denna uppsättning? Jo, i att filmen via sin marknadsföring och sitt förhandsmaterial gjorts till något helt annat än vad den är. För Soul Kitchen är egentligen varken mer eller mindre än en medioker heltysk feel-good-komedi, med en handfull lyckade skämt och med invandrare i nyckelrollerna. Detta har dock via marknadsföringen omformats till en film om ”ett nytt slags Heimat (hemland)” i ett Europa och en värld ”som inte längre är hel”. Allt detta på grund av att regissören råkar vara just Fatih Akin. För Akin har, som bekant, blivit känd som ett av huvudnamnen i den tysk-turkiska filmvågen. En filmvåg som i sina filmer uttryckligen behandlat invandrarteman som svårigheterna med assimilation, kulturkrockar och diaspora. Det är också dessa teman som Akin har tangerat i sina flerfaldigt prisbelönade Gegen die Wand och Auf der Anderen Seite – vilket gjort honom till ett slags europeiskt invandrarfilmbrand.
Det här brandet utnyttjar marknadsföringen av Soul Kitchen ganska fräckt utan omtanke på vad filmen egentligen handlar om. På något sätt verkar det som om marknadsföringsteamet antingen missat trettio år av tysk invandrardebatt eller bara är helt yrvaket, när det inte kan låta bli att sätta likhetstecken mellan filmskaparen och filmen, just på det sätt som Kouros polemiserar mot. För den här tanken är på intet sätt ny: en film av en invandrare är inte automatiskt en film om invandring.
Vad är då Soul Kitchen bortom den vilseledande marknadsföringen? En film som, trots många lyckade skämt, inte riktigt hittar sin form. Manuset av Fatih Akin och huvudrollsinnehavaren Adam Bousdoukos är bitvis slentrianmässigt, och rentav stereotypt, med en ”god” hårt arbetande Zinos, som trakasseras av en ”ond”  affärsman (Wotan Wilke Möhring), som dessutom försöker komma över hans krog på grund av stigande markpriser i förorterna vilket öppnar för fastighetsspekulation. Värre än så är det rent ut sagt banala relationsdramat som utspelar sig vid sidan om huvudhandlingen på restaurangen och får sin klimax i en orgie med en bit kärleksbark från Honduras som katalysator.
Det som Soul Kitchen förlorar med ett klumpigt manus tar filmen igen via sina rollprestationer. Speciellt Anna Bederke är charmig som aktivistservitrisen Lucia medan Moritz Bleibtreu igen visar upp sin underbart ambivalenta blick – galenskap och ömhet förkroppsligad – som den kriminella brodern Ilas. Senast Bleibtreu lånade ut sin blick var det åt fanatikern Andreas Baader i Der Baader Meinhof Komplex. I slutänden lyfter dessa rollprestationer Soul Kitchen så att filmen, trots sina brister, åtminstone står sig mot flertalet amerikanska diton.
Premiär 27.8.2010
På något sätt verkar det som om marknadsföringsteamet missat trettio år av tysk invandrardebatt.