Med ålderns rätt, som ursäktar mycket, får man ibland glömma var man har sina böcker. Men när man letar efter dem kan man råka ut för serendipity, d.v.s. att av en slump snava över något man har nytta av.
Nyligen fick jag på detta sätt i min hand Sigmund Freuds Civilization and Its Discontents (Vi vantrivas i kulturen). Bläddrandet lockade till läsning. Den klara stilen och den stringenta logiken släpper en inte lätt ur sitt grepp.
Kan Freud år 1930 haft något råd för att hålla den värld upprätt, som nu håller på att kantra? Vi kan ju inte hoppa av, eller falla ur den, eftersom vi befinner oss i den.
Enligt Freuds välbekanta beskrivning av vad som driver människan på det individuella planet slits människan mellan två hötappar. Å ena sidan har vi lustprincipen, strävan att tillfredställa våra uppdämda behov. Detta kan leda till lyckokänslor, som dock är övergående, transitoriska. Människan fortsätter därför att sträva efter makt, framgång och rikedom, och avundas dessa hos andra.
Å andra sidan finns något som är större än individen, ett ”stort jag” som kan omfamna universum i en ”oceanisk känsla” av oskiljaktighet mellan jaget och den yttre världen. I den når människan det högsta själstillstånd som hon är kapabel till.
Kärleksbudskapet uppmanar oss att sträva efter detta stadium, att du skall älska din nästa så som dig själv. Det är den gyllene regel som i någon form finns i de flesta religioner, också långt före kristendomen.
Mycket förenklat skapar kärleksbudskapet hos människan ett överjag, som är i konflikt med lustprincipen. Man får ett samvete, eller ett skuldmedvetande, om man bryter mot den gyllene regeln.
Men hoppsan, Freud är inte okritisk mot kärleksbudskapet. Det är i bästa fall orealistiskt, i sämsta fall fel: ”En kärlek som inte diskriminerar förlorar något av sitt värde, vi kan inte älska alla lika mycket utan att vara orättvisa mot den älskade”. Dessutom är inte alla mänskor värda att bli älskade.
Riktigt negativ är Freud till budet att man skall älska sina fiender, och citerar i en fotnot Heine: ”Man skall förlåta sina fiender, men inte förrän de skall avrättas”. (I en kolumn i Hbl ifrågasätter också Henrik Jansson försoningens suveränitet, ”jag tycker inte längre det är nödvändigt att ge eller ta emot förlåtelse för allt”).
Men Freuds bok handlar inte i huvudsak om individen, utan om samhället. För samhället kan en allmänt tillämpad lustprincip vara farlig: ”Individens frihet är inte till nytta för kulturen. Att ersätta en enskild människas makt med ett enat antal andra människors är det avgörande steget mot civilisation”. Ropet på frihet är riktat antingen mot vissa av kulturens krav eller mot kulturen i dess helhet. Därför kommer kärleksevangeliet, allmänt tillämpat, att premiera ondskan. Ge den ett bonus, för att använda ett aktuellare ord.
På det individuella planet kan den ohämmade lustprincipen stävjas av en yttre auktoritet, som sätter gränser. Men den kan också hämmas av rädslan att förlora kärlek, även det alltså en faktor utanför människan själv, vilket innebär att samvetet kan byggas upp av yttre omständigheter.
Detta fungerar enligt Freud också på det samhälleliga planet, och är en förutsättning för att människor skall kunna leva tillsammans med varandra: ”Eftersom kulturen lyder en inre erotisk impuls som uppmanar den att binda mänskligheten till en tätt knuten massa så kan den uppnå detta mål endast med sin vaksamhet i att uppamma en ständigt starkare känsla av skuld”.
Personlig utveckling är en produkt av samspelet mellan två trender, den egoistiska strävan efter lycka och den altruistiska impulsen att förena sig med andra i samhället. Också i den kulturella utvecklingen kan den aggressiva instinkten skjutas åt sidan av strävan att skapa en enhet av individuella män och kvinnor.
Striden mellan dessa två impulser är enligt Freud mänsklighetens kamp för sin överlevnad.
Enligt Freud kan också samhället skapa ett superego, ett överjag med inflytande över den kulturella evolutionen. ”Överjaget i varje epok av civilisationen uppstår på samma sätt som hos individen; den är baserad på det intryck som efterlämnas av stora ledande personligheter, män av yttersta själsstyrka, eller män hos vilka någon mänsklig tendens har utvecklats till en ovanlig styrka och renhet”.
De höga principer och ideal som ställs av det kulturella överjaget kan kallas etik. Om de inte uppfylls leder det, såväl för individen som samhället, till samvetsångest. Man kan tala om en samhällelig neuros.
Men Freud är skeptisk mot det kulturella superegots och k ärleksbudskapets möjlighet att övervinna den inneboende mänskliga aggressiviteten: ”en enorm inflation av kärlek kan bara sänka etikens värde men inte bota ondskan”. Han tycker att en förändring i människans attityd till egendom skulle hjälpa mera än några etiska direktiv.
Det är svårt att låta bli att associera Freuds tankegångar med tidsandan under de senaste fyrtio åren. Bristen på andliga ledare är uppenbar, med Nelson Mandela som ett strålande undantag. Men även han är starkare som politisk än andlig ledare. Början till denna epok brukar hänföras till Reagan och Bush, men Richard Nixon kom redan den 20 januari 1973 med följande appell:
”Så låt oss uppmuntra individer här hemma och nationer utomlands att göra mer för sig själva. Låt oss inte säga vad de skall göra för andra, utan vad de skall göra för sig själva. Låt var och en av oss fråga – inte vad regeringen skall gör för mig, utan vad jag kan göra för mig själv”.
Freud vill inte vara någon profet, men han menar att mänsklighetens ödesfråga är huruvida dess kulturella utveckling kan motstå de rubbningar i samhällslivet som skapas av människans aggressiva och självdestruktiva instinkter.
”Människan har utvecklat sina krafter att undertrycka naturens krafter till den punkt där de nu lätt kunde utrota varandra till sista man”. Och sedan säger Freud sig vänta på att den andra av de ”himmelska krafterna”, den eviga Eros, skall visa sin styrka för att kunna fortleva vid sidan av sin lika odödliga fiende.
Per-Erik Lönnfors
