Mittemellan Lund och Malmö, nästan som en oas på den skånska slätten, ligger en liten pittoresk ort som heter Jakriborg. De hanseatiskt präglade stenhusen med sina brant sluttande tak, de vindlande kullerstengatorna, stadsmuren och de lummiga gränderna för gärna tankarna till exempelvis Lübecks gamla stadsdelar snarare än till några andra nordiska städer. Allt tycks välbevarat, på gatorna råder ett harmoniskt lugn, just inga turister syns heller till. Som om tiden stått still.
En oupptäckt pärla, med andra ord? Tja, om det inte vore för det lilla men i sammanhanget inte helt oväsentliga faktum att Jakriborg i själva verket såg dagens ljus först på 1990-talet, som resultatet av ett så kallat nyurbanistiskt projekt. Då ritade och uppförde nämligen fastighetsbolaget Jakri AB orten från grunden, med inspiration från medeltida hanseatiska gatunät och Lundaslättens förindustriella byar. Ålderdomen är alltså omsorgsfullt konstruerad, de historiska vingslagen en välkomponerad fiktion. Det förflutna som estetik.
Mer historiskt genuint, minst sagt, kändes däremot det rödmyllade uppländska 1700-talstorp som min sambo och jag skaffade i somras. Att bo in sig i ett torp, om så bara över sommaren, är på många sätt att öppna dörrarna till det förflutna: uppvärmningen sker med kakelugn, matlagningen med vedspis, brunnsvattnet sinar under torra perioder, ja det mesta av hushållandet tycks kräva en introduktionskurs i forna dagars leverne.
För den som vill lära sig mer om hur byggnaden ska vårdas och takpannorna bytas, hur man inredde förr och hur man av tradition hängt upp stuprännorna finns en hel uppsjö litteratur om restaurering och skötsel av gamla hus, och tidskriftshyllorna i snabbköpen bågnar av titlar som Allt om fritidshus, Lantliv och Gård & torp med tips om loppisfynd och gammaldags tapeter. Och på Gysinge centrum för byggnadsvård är köerna långa till den historiskt riktiga såpan, linoljan och rödmyllan. Bevarandet och renoverandet av gamla torp, med målet att återställa dem med så stor äkthet som möjligt, verkar ha blivit något av en folkrörelse.
Fast vänta nu: vad är egentligen ”historiskt riktigt” och ”äkta” i sammanhanget? Vårt rödmyllade torp har förmodligen inte varit rödmyllat längre än under de senaste hundra åren – innan dess var det bara på herrgårdar man kostade på sig att måla husen. Och först på 1950-talet blev det ett genomslag för den mörkare rödmylla som man i dag tänker på som den traditionella, förmoderna allmogefärgen. Också kakelugnen och gjutjärnsspisen, som mer än något annat ger torpet den där eftertraktade känslan av uråldrighet, kom som nymodigheter till torpet så sent som i början av 1900-talet.
Den initiala känslan av torpet som konserverad historia övergår småningom i insikten att det egentligen under största delen av sin existens varit en högst föränderlig plats, där moderniteten ständigt tycks ha välkomnats in. Först när det någon gång under senare delen av 1900-talet övergick från att vara ett bostadshus till att bli ett fritidshus, blev det förflutna mer intressant än samtiden.
Och när det kommer till kritan är det knappast någon som skulle vilja återställa ett hus från 1700-talet till dess ursprungliga skick. Vedspisen är trots allt mer praktisk än öppen eld. Sängen får ju gärna vara stor och mjuk. Och elen är man väl ändå tacksam för. Och så gärna ett kylskåp, om än modell gammalt. Och den gamla tjock-tv:n som hängt med sedan 90-talet, på sin höjd.
Ingalunda Jakriborg, men ändå: Ålderdomen är omsorgsfullt konstruerad, de historiska vingslagen en välkomponerad fiktion. Det förflutna som estetik.
Ludvig Hertzberg
