I Paul Austers senaste romanbygge går läsaren lätt vilse i arkitekturen.

Är man van att röra sig i Paul Austers litterära universium innebär hans trettonde roman, Invisible (Osynlig), ingen större överraskning. Den är visserligen full med m arkörer kännetecknande för Austers effektfulla och fascinerande författarskap; det illusionistiska spelet med identiteter, undersökandet av minnet, tiden och språket samt inte minst slumpens inverkan på människans val.

Austers historier, framförallt hans berättarteknik, brukar hålla mig fängslad från första till sista sidan. Fortfarande tillhör den svindlande och komplexa New York-trilogin en av mina starkaste läsupplevelser. Den platta verkligheten ter sig oftast mer händelserik efter att jag har rört mig i hans romanvärldar. Emellertid gör Invisible mig förbryllad och jag kommer aldrig underfund med vad Auster egentligen vill ha sagt med berättelsen.

Boken består av ett tre disparata berättelser som vävs in i och ut ur varandra. Huvudpersonen är den 20-årige blyge men ack så fagre litteraturstuderande Adam Walker. Han drömmer om en tillvaro på den litterära himlen. Året är 1967, platsen är Manhattan. Under en fest stiftar han bekantskap med den karismatiske franske professorn Rudolf Born och dennes attraktiva älskarinna. Den unge Walker dras in i deras stormiga förhållande och de bildar ett slags ménage à trois. Det franska paret ger honom så många lockande erbjudanden och löften att han helt enkelt inte kan motstå dem, något som visar sig vara förödande. Som så många gånger förr när middagarna är gratis slutar det hela med ond bråd död, kaos och katastrof. En kväll blir Adam och professorn utsatta för ett rånförsök av en ung svart man, vilket resulterar i att professorn kör en kniv i magen på den minderåriga rånaren och lämnar honom att förblöda. Samtidigt varnar han Adam för att kontakta polisen. Själv flyr han hals över huvud tillbaka till Paris. Den belevade och gentlemannamässiga professorn visar sig vara en kallblodig manipulativ mördare, med ett förflutet inom den franska säkerhetspolisen. Walker blir besatt av tanken på upprättelse eller snarare av att få en förklaring till vad som skedde. Något som visar sig vara en omöjlighet. Born är och förblir in i det sista en undflyende enigmatisk persona.

Fyrtio år senare får en framgångsrik amerikansk författare (Auster?) och tillika Walkers ungdomsvän ett manuskript på posten. Det är Walkers postuma redogörelse kring händelserna våren och sommaren 1967. Walkers vistelse i Paris var enkom för att ta hämnd på den franske professorn. På ytan söker han upprättelse för den mördade pojken men sist och slutligen är Walker mest ute efter en slags personlig vendetta mot Born. I manuskriptet framkommer att Walker och hans syster har haft en passionerad sexuell relation under sommaren, något som hon senare kommer att avfärda som en sexuell fantasi från broderns sida. Återigen brottas vi med frågan om vad som är sanning och vad som är lögn. Den något omständliga incesthistorien är tämligen onödig och stör huvudintrigen.

Bitvis är det ett mycket imponerade och genomtänkt romanbygge. Samtidigt går man som läsare vilse i själva arkitekturen på grund av att Auster inte fullt ut lyckas väva samman de olika historierna och det hela får ett alltför abrupt slut.

Paul Auster: Invisible (2009). Osynlig utkommer senare i höst på Albert Bonniers förlag i översättning av Ulla Roseen.

Ylva Larsdotter