Allt är möjligt och universum har inga gränser. Det är ett av budskapen som gruppen The Icelandic Love Corporation för fram i sitt konstprojekt ”Tight” på Amos Andersons konstmuseum fram till oktober.
Tre unga damer på cykel i tätt åtsmitande hudfärgade kroppsstrumpor, peruk och utslätade ansiktsdrag får centrum av Helsingfors att haja till för ett ögonblick.
De isländska konstnärerna, från topp till tå iklädda strumpbyxor, utförde med förstoringsglas, nål och tråd sina sol- och transformationsriter inför en talrik, förtjust och koncentrerad åskådarskara.
Gruppen The Icelandic Love Corporation har verkat sedan 1996, och består av Eirún Sigurdadóttir, Jóni Jónsdóttir och Sigrún Hrólfsdóttir.
Performansföreställningarna är deras huvudsakliga konstform. Idéerna och tankearbetet har därtill fött en uppsjö av permanenta sidoprodukter i form av installationer, skulpturer, grafik, textilier, fotografier och videor.
Utställningen ”Tight” på Amos Andersons konstmuseum är en fräsch fläkt av konstnärlig kreativitet och livsglädje. Verken uttrycker allt från fyndighet, medkänsla och ironi till djup och eftertanke.
”Tight” syftar på strumpbyxor, den gemensamma nämnaren som återkommer både i material, motiv och som inspirationskälla. Det ytterst feminima intima plagget är resultatet av en omvälvande teknik, som förändrade både modet och livsstilen för åttio år sedan. När människan ersatte silkesmasken med massproduktion av nylon föddes den nya fria kvinnan. Den florstunna syntetiska huden är ett tänjbart(!) begrepp. Den framhäver och förskönar – dragen till sin spets raderar den ut och avhumaniserar.
– Vi talar om mycket allvarliga saker, men det är med humor och skratt man bäst får fram sitt budskap, säger konstnärinnorna. Hur långt kan vi kontrollera evolutionen och vår omgivning? Var går gränsen mellan naturligt och artificiellt?
Kvinnlig evolutionsmodell
”Hjulet”, i stort format, visas här för första gången och dominerar ett helt rum på utställningen.
Förebilden är de gotiska katedralernas runda kyrkfönster som ofta avbildar Jungfru Maria. I den version vi får se representerar ”Hjulet” kvinnans menstruationscykel. Tätt utspända strumpbyxor i olika färger från vitt – ovulationen – till djupaste blodrött formar den kollektiva återkommande cykeln. Tre par strumpbyxor om dagen betyder att det gått åt mer än hundra par till det mångfacetterade slutresultatet. ”Hjulets” andra sida återger kvinnans kropp inifrån. De utsågade symboliska formerna av organ, celler och andra fortplantningsattribut sammanfogas till en obruten, periodiskt framrullande Livets Cirkel.
– Det största miraklet är mänsklighetens fortbestånd på vår planet.
Allvaret lättas hela tiden upp av lekfullhet.
– Dans är ett typiskt sätt att använda strumpbyxor. De gör benen vackra och lockar till rytmiska steg. Dans är lycka med små medel och samtidigt en nostalgisk tribut till våra mödrar och anmödrar.
Vi är vana att se den välkända bilden av utvecklingen från apa till människa ur ett stolt manligt perspektiv. Här konfronteras den med en mycket personlig, kvinnlig evolutionsmodell – naturen som blir syntetisk.
– Kvinnan försöker med alla medel förändra sig. Varför inte i stället uppskatta det man har?
När man går för långt
Det enda manliga motivet på utställningen är Amos Anderson.
– Porträttet är utfört i en teknik som vi tagit upp av våra mor- och farmödrar. De tillverkade blommor genom att sammanfoga små ståltrådsringar beklädda med elastiskt material. Vi målar med strumpbyxor.
De fina skiftningarna och färgnyanserna uppkommer genom att man lägger lager av olikfärgad tunn nylon över varandra. Porträttet är förbluffande tredimensionellt och har krävt både flinka fingrar, skicklighet och ett oändligt antal arbetstimmar.
På väggen mittemot för en serie fotografier med de tre konstnärinnorna poserande som 40-talsskönheter sin tysta dialog med mecenaten. Den softade tidsenliga looken uppkommer genom att ett par strumpbyxor har spänts fast över linsen. När man spänner samma material även över ansiktena drivs det burleska till sin spets.
– Det här är vad som händer när människor går för långt, säger konstnärinnorna och tar skarpt avstånd från plastikoperationernas tvetydiga skönhetsideal.
”Allt är möjligt och universum har inga gränser. Framtiden är nu och för evigt. Låt oss njuta av resan genom livets karusell”. Det är budskapet The Icelandic Love Corporation för fram, utan att trots det förringa de allvarsamma undertonerna.
Framför ett öppet fönster i verkstaden för skolklasser växer ett strumpbyxträd i läckra färger. Det lever sitt eget liv fram till utställningens slut den fjärde oktober.
Angela Oker-Blom
