Kultregissören Cezaris Graunzinis och skådespelaren Dick Idman samarbetar för sjunde gången. Resultatet är enmansföreställningen End it like B*ck*** som inviger Viirus nya scen på Sjötullsgatan.
Lamporna i salongen är fortfarande tända när medhjälparna kontaktar den stora stjärnan med walkietalkie. Några finjusteringar måste göras, soffan flyttas omkring på scenen tills stjärnan ger sitt godkännande. Showen kan börja. Men först ska mobiltelefonerna stängas av, det räcker inte med ljudlöst eftersom ”we are using high tecnology in this show”.
Rymdmusik fyller salen och diskolampor blinkar, bakom en skärm uppenbarar sig en man. Silhuetten utför något som i det närmaste kan liknas vid modern dans. Sedan äntrar han scenen iförd fotbollsskjorta med texten ”noland” och frack. Han är den perfekta mannen, den sexigaste, den mest åtråvärda, den lyckliga familjefadern, allas förebild och den största fotbollsspelaren genom tiderna. Eller snarare, han var.
Dick Idman spelar en åldrad David Beckham i denna sarkastiska komedi om skrytkonsumtion, reklam och varumärken. Det hela framförs på engelska och föreställer ett jubileumsseminarium i samband med världens bästa fotbollsspelares 70-årsdag. Beckham har avslutat sin karriär efter en misslyckad operation av akillessenan och blivit lifestyle-coach. Hans teorier om allt från matlagning till sexualitet har influerat människor i hela världen, och nu har han släpat sig ända till Helsingfors för att presentera sitt liv för oss.
Publiken får se hans liv i (osynliga) bilder. Från en liten pojkes hemliga Marilyn Monroe-lekar och fotbollsträning under uppsyn av den stränga fadern till genombrottet, det lyckliga äktenskapet, barnen. Presentationen varvas med plötsliga blackouts, då verkligheten (eller är det drömmen?) hinner ikapp honom och livet plötsligt inte är så strålande längre. Det handlar väl mest om hur ytligt och innehållsfattigt hans liv egentligen har varit, och hans försök att upprätthålla en självbild eller en fasad, fastän han egentligen inte längre har något att leva för.
Och också för den som en gång var världens bästa fotbollsspelare är döden är ständigt närvarande. Till exempel i form av cylinderhatten på hans högra sida i soffan, eller då han ror i mörkret utan att veta vart han är på väg. Det är en ynklig man vi möter, övergiven av hustrun, barnen och karriären. Han ersätter tomheten med filosofiska teorier om vita, oändliga hål och sjunger att ”life is an amazing thing…” för att lätta på ångesten.
En stor del av pjäsen ägnas åt reklamsnack. Det är roligt, visst, men fokus ligger på sexiga underkläds- och parfymreklamer och det blir lite för mycket skämt där babyolja eller stereotypa beskrivningar av modefotografer ska locka till skratt.
Att pjäsen är på engelska är också lite problematiskt, formuleringarna är stundvis klumpiga (det blir rentav grammatikaliska fel ibland) och att Idman talar amerikanska är något störande. Det heter inte ”soccer” i England och uttryck som daddy (uttalat däääddii) passar inte då handlar om en person som är Englands främsta ansikte utåt.
Som helhet är End it like B*ck*** ändå bra. Dick Idman är fenomenal i denna enmansshow. Han står på scenen med mikrofonen nerpressad i sina armanikalsonger och pendlar mellan att vara barnsligt lycklig och ångestfylld.
Det är god underhållning, men kanske ändå mest ett förlöjligande av vår tids superkändisar och en ganska använd beskrivning av stjärnglansens baksidor. ”Han laborerar med symboler, metaforer och associationer, med att göra det osynliga synligt” har Dick Idman sagt om Cezaris arbete. Kanske Cezaris symboler, metaforer och associationer inte blev riktigt synliga för undertecknad? Om så är fallet kan det ses som positivt att jag njöt av föreställningen ändå.
End it like B*ck***. Text & regi: Cezaris Graunzinis. Scenografi och dräkter: Vytautas Narbutas. Musik: Martynas Bialobžeskis. Ljusdesign: Mari Agge. På scen: Dick Idman. Premiär 26.8 på Viirus nya scen, Sjötullsgatan 33, Helsingfors 16.
Amanda Mannström
